När Sverige tog silver

Bortsett från några kalenderreformer på vägen är det i dag jämnt 350 år sedan Magnus Gabriel De la Gardie överlämnade en fantastisk gåva till Uppsala universitet och dess bibliotek: 64 handskrifter, den mest spektakulära den så kallade Silverbibeln. Peter J Olsson skriver om skriften, och om våndorna med att försöka passa in den i en modern kontext.

Silverbibeln är en fantastisk handskrift, skapad i Ravenna på 500-talet. På pergament av osedvanligt hög kvalitet finns de fyra evangelierna nedskrivna på det utdöda språket gotiska.

Översättningen av bibeln till gotiska gjordes av biskop Wulfila på 300-talet, när fortfarande romarriket var starkt även i väst, handskriften skapades bortåt 200 senare när den ostrogotiske kungen Theoderik den store härskade i Italien.

Detta är förstås intressant från svensk provinsiell synvinkel. Det är alltså samme Theoderik som enligt den tidigare, nu ifrågasätta, tolkningen figurerar i Rökstenens långa runinskription:

”Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas
hövlig över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på
sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av Märingar.”

Det må vara om det istället är en namnlös sjökrigare i texten, Rökstenen ristades 300 år efter Theodorik, nästan samma tidsspann som skiljer oss från De la Gardies tid. Klart är att Silverbilbeln blivit en del av den svenska historien. Den är en del av vårt kulturarv, liksom av hela Europas, ja kanske värdens, om man får tro Unesco som 2011 utnämnde Silverbibeln till ”världsminne”.

När Lars Burman, överbibliotekarie vid Uppsala universitets bibliotek och professor i litteraturvetenskap, i Svenska Dagbladet hugfäster 350-årsjubileet uppehåller han sig enligt dagens mode vid De la Gardies gåva som ett utslag av ”historiebruk”. Greven – en av Sveriges främsta styresmän vid tidpunkten – använde enligt denna analys handskriften och dess historia för att skapa bakgrund och respektabilitet åt den unga svenska stormakten: Det gällde att skaffa både en historia och institutioner som anstod Sveriges dåvarande ställning.

Det kan ha en viss betydelse, kanske tänkte Magnus Gabriel De la Gardie så, kanske tänkte han på sitt eget anseende, eller förutsättningar för en institution han ledde, eller bara på att skapa ett bra hem för de samlingar han fruktade att hans arvingar skulle förskingra – det finns tecken på detta senare.

Det är klokt att beakta vilka syften som kan finnas bakom handlingar och uttalanden i det förflutna och hur de används vid skilda tidpunkter – det är vanlig vetenskaplig skepsis. Men det är inte säkert att den ideologiska renlärigheten eller det nakna egenintresset alltid är i blickfång.

Framför allt får vi komma i håg att vi själva ibland har svårt att se de mönster vi pressar in historiska fakta i. Vi är inte vaccinerade från att drabbas av tidsandans influensa.

Att Lars Burman dessutom tar chansen att diskutera nödvändigheten av goda lokaler för en kulturinstitution som ett universitet är däremot helt naturligt – och transparent.

Silverbibeln har varit föremål för en viss kontrovers. Ett av ägarskiftena var när svenskarna 1648 stormade Prag och skriften kom i svensk ägo. Och i alla fall media spekulerade i om Tjeckoslovakien/Tjeckien skulle kräva ”tillbaka” Silverbibeln. Någon officiell begäran kom dock aldrig. Vilket måhända är klokt, hur skriften kom till Prag är en smula oklart – vem vet om det var en lagenlig tradering. Och Magnus Gabriel De la Gardie köpte bibeln från Nederländerna där den hamnat efter att ha gett bort av drottning Kristina. Så det kan nog konstatera att Uppsala universitet denna gång har rätt.

Vad man kan lära av historia och historiska minnen är en pågående debatt, som inte får sin lösning i första taget. Jag tror dock att indicierna talar för att medvetenhet om historia har en positiv effekt på nutiden, och därmed på det kommande.

Men då måste vi möta vår historia och våra historiska minnen – saker, texter, källor, myter – med respekt och på deras egna villkor. Om de bara ska bekräfta vår egen syn på världen så är de inte till mycket nytta. Om vi däremot ser dem som en inspiration och som något vi kan dra nya slutsatser av, så är de ovärderliga. Inte minst kan de få oss att inse att våra egna skygglappar och fördomar inte är det enda sättet att se på världen och värden.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne