Näringslivet och staten

NÄRINGSLIVET
OCH STATEN
NÅGRA REFLEXIONER
Av fil. d:r KARL HILDEBRAl\rD, Stockholm
FRÅGOR rörande näringslivets och statens inbördes förhållande
stå i vår tid i förgrunden och omspänna ett betydande område av
mänsklig verksamhet och mänskligt tänkande. Faktorer av mycket
olika slag ha under de senaste decennierna givit statsbegreppet ett
nytt innehåll bl. a. i den riktningen, att tilltron till statens förmåga att till samhällets gagn ingripa i näringslivet ofantligt
ökats. Utvecklingen har kommit längst i diktaturländerna och där
är också näringslivet ej blott statskontrollerat utan i stor utsträckning statsstyrt. Men även i andra länder går utvecklingen till ett
allt starkare underordnande av näringslivet under statsmakten,
ehuru i långsammare takt. Om denna utveckling får fortgå, synes
den med nödvändighet leda till ekonomisk statsdiktatur litet varstädes i världen. Ett dylikt resultat torde ej synas flertalet av
dem, som inom demokratierna ivra för en ökad planmässighet i
produktion och varnomsättning under statens ledning, vara önskvärt, men man får ej bortse från den histo:r:iskt givna erfarenheten,
att en tankeriktning, som anses vara uttryck för en modern utveckling på det ekonomiska området, allt för lätt växer till en
lavin, som hotar att sopa undan mötande hinder. De som ha satt
den i gång skrämmas av dess framfart, men äga ej längre medel
att hejda den.
Världskrigets oerhörda krav på koncentration av de krigförande
folkens alla ekonomiska krafter och medel, både levande och döda,
ha i allra högsta grad bidragit att skapa en uppfattning av statens allmakt över individerna vid tillfällen av överhängande fara
för landet. När kriget slutade, hoppades man nog litet varstädes
kunna frigöra sig från statstvånget, och så hade väl också blivit
fallet, om världen kunnat glida tillbaka till förhållandena före
121
•
Karl Hildebrand
sensommaren 1914. Men så kunde ej ske. Ländernas ekonomiska system var rubbat, det ömsesidiga internationella förtroendet mellan
folken likaså, och när inre faror hotade i Ryssland, Italien och
Tyskland och ännu några andra länder, såg man sig ej ha någon
annan råd än att gripa tillbaka till statens allmakt för att ernå
ett enhetligt och starkt nationellt handlande. Folkens misströstan
och deras längtan att komma ur kaos ha burit Lenin, Mussolini
och Hitler till makten som på en oemotståndlig våg. Näringslivet
har mer eller mindre införlivats i statsorganisationen. Läran om
nödvändigheten och berättigandet av statens ingripande har brett
ut sig till andra länder. Ministären Blums socialpolitiska åtgärder under parlamentets bifall ligga i samma plan som diktaturstaternas ekonomiska program, för att anföra det viktigaste nya
under det senaste året.
Man möter en obegränsad uppskattning av statens ledareförmåga. De fel, som enskilda näringsidkare begå, anses staten kunna
rätta till. statens organ kunna korrigera nedåt allt för höga priser, men också föreskriva prishöjningar, när abnorma förhållanden uppträtt inom en bransch. Omkostnader kunna genom deras
ingripande rättas till, så att de bliva riktiga. En olämpligt inriktad produktion eller oförnuftiga inköp från utlandet komma genast
i ett bättre läge, om statsorganen taga hand om saken. En stor
koncern eller ett betydande industriföretags hela organisation kan
göras mycket effektivare och bättre genom ett statsingripande. Det
händer, att olämpliga ledare tillsättas i det privata näringslivet
– det felet behöver staten ej göra.
När man sammanfattar dessa moderna trossatser, verkar totalbilden tämligen parodisk. Det kan emellertid ej förnekas, att ivrarna för statsingripanden ofta ha rätt i sin kritik; näringslivet
har oförnekligen många fel och brister att uppvisa. Men det finnes
intet bevis för att staten skulle kunna undvika dem alla, om dess
organ finge ledningen. Och framför allt brista kritikerna i motbevisningen, då fråga blir om ej staten kommer att begå andra
och minst lika svåra fel, för den händelse den kan undvika några
nu konstaterade. Kolartron på statens allvishet skulle göra ett
enbart rörande intryck, om den ej omsattes i praktisk politik. Då
blir den i sina överdrifter ofta skrämmande.
Utvecklingen är beroende av det mänskliga materialet och detta
är ofta bristfälligt, vare sig det är fråga om stats- eller privatanställda. Om staten drager in vissa affärsföretag inom sin för- 122
Näringslivet och staten
valtning, är det ibland svårt att få dugliga ledare. Hur mycket
större blir ej denna svårighet, om stora delar av näringslivet styras av staten. Man talar med all rätt om behovet av planmässighet
och av en enhetsplan. Men vem äger förmåga att överblicka hela
näringslivet och rättvist avväga varje dels verksamhetsområde
och verkningssätU En uppdelning på olika statsorgan måste ske,
men följden blir, att olika meningar kunna göra sig gällande hos
dem och att linjerna skära varandra. Det är väl ytterst regeringen,
som skall fatta beslut, men ledsamt nog äro även regeringsmedlemmar människor med människors begränsning i fråga om förmåga att överblicka ett omätligt verksamhetsområde och att bedöma alla uppkommande frågor. Och de viktigaste spörsmålen
skola naturligtvis läggas fram för riksdagen och hur går det då~
Diktaturländernas parlament äro förvandlade till ja-sägare-församlingar, men i de demokratiska länderna kunna ju olika meningar
framföras och regeringsprogram förkastas. Kan man på detta sätt
få det lugn, som näringarna så väl behöva~ Och hur ställer det
sig med kompetensen~ Före världskriget skrev en medlem av
franska akademien en liten bok om inkompetenskulturen, i vilken
han framkastade frågan, hur man blir riktigt inkompetent. Svaret
var, att man når en verklig fullkomning i inkompetens, om man
sysslar med en massa olika spörsmål. Hans slutsats beträffande
parlamentsledamöter vill jag av barmhärtighet utesluta. Läsaren
kan kanske gissa sig till den. Slutligen må påpekas risken, att
partipolitiska synpunkter anläggas vid behandlingen av rent ekonomiska frågor.
Man måste till sist komma till en situation, då det börjar bliva
märkbart för litet var, att staten åtagit sig för mycket. Den har
blivit överansträngd.
Följden blir naturligtvis, att motrörelser uppstå, vilka lika naturligt vända sig ej blott emot den del av statsverksamheten, som
vid undersökning kan anses böra tagas ifrån staten och dess organ,
utan i allmänhet emot statsingripanden, även där de måste anses
vara både befogade och nödvändiga. Den allsmäktiga statsmaktens ivrigaste främjare bliva i längden samma statsmakts dödgrävare.
Jag hör redan den invändningen, att utvecklingen inte alls
behöver drivas till ytterlighet och att därför faran är uppkonstruerad utan rimlig hänsyn till den levande verkligheten. Men
denna invändning är icke hållbar. Vanligen gå representanterna
123
..~
Karl Hildebrand
för en ny åsiktsriktning till en början fram tämligen varsamt, men
i de genomförda förslagen framträda snart vissa luckor, vilka orsaka en ojämn tillämpning. Det anses då nödvändigt att fylla dem
genom nya beslut. På detta sätt ger en anordning på det ekonomiska området upphov till en eller flera andra, och det kan ej förnekas, att näringsidkare bidraga därtill genom att vilja tillämpa
satsen, att om en grupp medborgare erhålla statshjälp, så böra
även andra få samma förmån (om det nu i längden verkligen är
en förmån). Så går det vidare och den första kanske rätt obetydliga byggnaden ökas ut i längd och bredd och höjd. Den historiska
utvecklingen visar otaliga exempel på denna utveckling.
Så tillkommer den individuella skaparlusten. När utvecklingen
deciderat går åt visst håll, bliva en mängd personer intresserade
av att hjälpa till. Av ärlig personlig övertygelse eller begär att
hålla sig framme komma de med ständigt nya förslag. Krav på
utvidgningar av det ekonomiska systemet framföras av korporationer och institutioner. Det blir en intensitet och en överdrift i
rörelsen, som mera måttfulla ledare ej längre ha i sin hand att
tygla.
Under århundradenas lopp kunna vi urskilja många olika ekonomiska tankesystem, vilka var för sig innehållit både goda och
dåliga inslag. Att de undanträngt varandra torde blott i mindre
grad bero på att människorna blivit klokare. Det viktigaste skälet
är, att i samband med överdrifterna en snedvridning och urartning
av varje system uppkommit. I varje tid har sagts och på många
håll trotts, att man nu skulle få den sanna och riktiga ekonomiska
lärobyggnaden, vilken innebure tänkandets höjdpunkt och därför
borde bli beståndande. Ä ven i våra dagar göra vissa profeter anspråk på att kunna skapa alla kommande tiders ekonomiska system. Men allt detta människoverk är så till vida skröpligt, att
den praktiska tillämpningen är beroende av människor med olika
möjlighet att förstå och rätta sig efter de ledande grundtankarna.
För det enklare människoförståndet är det lättare att driva på i
en redan inslagen riktning än att kritiskt draga de.n slutsatsen,
att det kanske vore bättre att bromsa en smula. Varje urartning
av ett ekonomiskt system medför med nödvändighet sociala olägenheter av till slut sådan styrka, att de kännas som ett tryck, som
måste kastas av. På detta sätt svänger utvecklingens pendel tillbaka, när den drivits upp för högt åt ett håll.
Det finns intet tvivel om att förkämparna för statens allmakt
124
Näringslivet och staten
på det näringspolitiska området komma att göra samma erfarenhet som alla andra ekonomiska systems ledande män. De komma
att se rörelsen drivas för långt och urarta och kunna ej hindra,
att en motrörelse uppstår och utvecklas. Det behöver ej vara de
första kämparna, som få göra denna erfarenhet; det kan vara deras efterföljare i andra eller tredje led. Ju hastigare statsingripandena drivas igenom, dess förr kommer motrörelsen, ehuru det givetvis är omöjligt att förutsäga varje rörelseriktnings livstid.
Motrörelsen emot statsmaktens överdrivna expansion kan komma
inom ett decennium, men den kan också dröja mycket längre tid.
Den hittillsvarande historiska utvecklingen lär oss, att den kommer.
statsingripandet i näringslivet har naturligtvis kommit längst i
diktaturländerna och allra längst i Sovjetunionen. Efter 1917 års
genombrott försökte man med ett direkt kommunistiskt program,
som skulle ge alla efter deras behov. Följden blev en allmän brist
på förnödenheter och en fruktansvärd hungersnöd. Lenin gick
över till den nya ekonomiska politiken, vilken gav handeln en viss
frihet. Men starka krafter kommo i rörelse för att ge staten ett
fastare grepp om näringarna, något som också genomförts; staten
äger industri och kommunikationer och ombesörjer varnomsättningen genom egna och den statsstyrda kooperationens organ. De
maktägandes svårigheter ha varit oerhörda och ännu ha de ej på
långt när övervunnits. Den ena krisen har följt på den andra,
kassationsprocenten vid fabrikerna ha varit skrämmande hög,
varuförmedlingen och kommunikationsväsendet ha haft stora brister att uppvisa.
I Italien och Tyskland har man ju icke kommit lika långt, men
även där är statsmaktens herravälde över näringslivet i princip erkänt och i stor utsträckning förverkligat. Det abessinska kriget
medförde en ny maktkoncentration i den italienska statens hand,
och i Tyskland har man hösten 1936 skapat en diktatur över industri och handel för att underlätta genomförandet av den nya fyraårsplanen.
Även i de parlamentariskt styrda länderna kan man skönja
samma utvecklingslinjer. I Frankrike är man på god väg med sociallagstiftning, obligatorisk skiljedom i arbetstvister etc. Hur de
moderna statsideerna gripa omkring sig, demonstreras på ett förträffligt sätt av utvecklingen i Norge. Där fick man år 1926 en s. k.
trustkontroll, vilken innebär mycket mera än övervakning av stora
125
Karl Hildebrand
sammanslutningar inom näringslivet. Dess verkställande direktör
Thagaard höll på senvintern 1936 ett föredrag i Nationalekonomiska föreningen i Stockholm och visade sig därvid vara en entusiastisk anhängare av statens ingripande på en bred front. Med
full rätt angriper han brister i det nuvarande systemet, men man
ställer sig skeptisk till hans uppfattning, att allt skulle rättas till,
om staten griper in. Hans trossats är nämligen, att »staten måste
tillse, att produktionen skötes rationellt, så att den ger det mesta
möjliga». Han vill dock ej gå så långt som i Sovjetunionen, d. v. s.
till diktatur, men han synes ej besinna, att hans väg går åt det
hållet.
Trustlagens inställning är, att prismissbruk och otillbörlig bojkott i all slags privat och kommunal affärsverksamhet skola förhindras. Trustkontrollen äger befogenhet att verkställa specialregleringar av priser och villkor, även om det ej varit fråga om
några konkurrensbegränsningar. Alla konkurrensreglerande avtal
skola anmälas och efter granskning godkännas eller förkastas. De
viktigaste skola föreläggas konungen, de övriga behandlas slutgiltigt av ett kontrollråd, som bl. a. kan upplösa sammanslutningar.
Det egentliga arbetet bedrives av ett kontrollkontor, vilket synes
ha det verkliga inflytandet. Systemet går ut på att organisationer
bildas, under statens kontroll. Prisregleringar godkännas principiellt och kontrollrådet både sänker och höjer avtalade priser, det
senare för den händelse förhållandena genom konkurrensens tryck
blivit abnorma. Sålunda har rådet reglerat priser uppåt inom industrier för konserver, margarin, såpa, skodon, kontorsmaskiner,
gatsten, torvströ etc. Inom handeln söker rådet däremot få bort
alla prisavtal och tillåter endast vägledande prisnoteringar. Enligt
ett officiellt meddelande av trustdirektören har rådet granskat och
godkänt enskilda sammanslutningars avtal om priser, vinster, rabatter, leverans- och betalningsvillkor, kredittid och leveranstid,
produktionsbegränsning eller fördelning av produktionen mellan
olika företag, avtal om att vissa varor endast få tillverkas av bestämda företag, vidare avtal om kvalitet, begränsning av antalet
varuslag, emballage, marknadens uppdelning på olika företag, gemensam försäljning eller gemensamt inköp av råvaror etc. Allt
detta kan det statliga kontrollrådet förstå sig på! Man kan ju
tycka, att det borde vara en tillräckligt stor verksamhet, men här
visar det sig, att, såsom jag redan framhållit, varje starkt statsingripande tenderar att utvidgas utanför de först uppdragna
126
Näringslivet och staten
gränserna. Frågan om en ökning av kontrollapparatens befogenhet är aktuell.
Efter åtskilliga utredningar framlades för 1936 års storting ett
kungligt förslag om sådan utvidgning, som ger kontrollrådet rätt
att direkt ingripa, när det inom någon bransch finner en bristfällig
organisation av produktionen eller omsättningen. Bestämmelser
om produktionsinskränkningar skola dock föreläggas stortinget,
om de gälla längre tid än ett år. Å andra sidan kan förbud med
stortingets bifall utfärdas emot produktionsbegränsning eller nedläggande av företag, när det befinnes nödvändigt att motverka arbetslöshet eller av andra samhällshänsyn. I motiveringen säges,
att förutsättningen för sådant förbud »i allmänhet» bör vara att
driften ej ger förlust. De citerade orden angiva, att förbud att
begränsa tillverkningen kan ifrågakomma även i fråga om förlustbringande drift. En norsk föredragshållare framhöll vid ett
skandinaviskt handelskammarmöte i Stockholm i oktober 1936, att
trustkontrollen skulle genom förslagets antagande få rätt att bestämma, orn någon får börja en affär, vad och hur rnycket han får
producera, var han får sälja sin tillverkning och till vilket pris.
Förslaget har emellertid ännu ej slutbehandlats av stortinget.
Eventualiteten av statens ingripande i näringslivet ej blott medelst kontrollåtgärder, vilka ofta äro både nyttiga och nödvändiga,
utan även genom direkt övertagande av affärsverksamheten tager
sig ständigt nya uttryck. Det ligger så i tidens anda, att staten
kan engageras hur djupt som helst, att en sådan lösning utan vidare upptages till diskussion och ibland till utförande. Behandlingen av krigsmaterieltillverkningen utgör ett belysande exempel.
Inom stora kretsar är man övertygad om att tillverkningens omföring till statsmonopol skulle gagna fredens sak, och frågan har
fått ny aktualitet på grund av att regeringen Blum på allvar gått
in för programmet. Även i England har frågan diskuterats, men
där ställer man sig för tillfället avvisande. Det lär väl ej kunna
förnekas, att de stora världsfirmorna bidragit till de ökade rustningarna genom att utexperimentera och bjuda ut vapentekniska
nyheter och att därvid svåra missbruk ägt rum i form av betänkliga propagandametoder i en del smärre stater, som legat i delo
med varandra. Man borde dock kunna få rättelse härpå genom
praktiska kontrollåtgärder utan att behöva gå till den ytterligheten att hos staterna själva koncentrera all vapentillverkning.
127
Karl Hildebrand
I artikel 8, mom. 5 i Nationernas förbunds akt läses, att »förbundets medlemmar, som äro eniga om att tillverkningen genom
enskilda företag av ammunition och krigsmaterial ger anledning
till allvarliga betänkligheter, uppdraga åt rådet att taga under
övervägande, huru de skadliga verkningarna av sådan enskild
tillverkning må kunna förebyggas». Därvid skulle dock beaktas
de staters behov av försvarsmedel, vilka ej själva kunna tillverka
vad som för dem är erforderligt. Redan här framskymtar statsmonopoltanken, ehuru den tills vidare skjutits undan för kontrollkraven. En vapenhandelskonvention av är 1925 har emellertid
aldrig ratificerats. Den har dock legat till grund för den svenska
regeringens proposition i krigsmaterielfrågan vid 1935 års riksdag,
vilken med några jämkningar blev antagen. Det svenska systemet
innebär i huvudsak licens för tillverkning av krigsmateriel under kontroll av särskild, av konungen tillsatt myndighet, deklarering av all tillverkning, eventuellt licens för agenter samt exportförbud med dispensmöjlighet.
När man talar om statsmonopolisering av krigsmaterieltillverkningen, uppkommer den viktiga frågan om det kan anses vara bevisat eller ens antagligt, att ett dylikt system skulle gagna freden
i världen. Enligt min mening föreligger här en brist på eftertanke.
Man har dragits med av tidsstämningen till förmän för statens
ingripande utan att penetrera konsekvenserna därav. Det är emellertid tydligt, att endast de stora länderna äga en fullständig
krigsmaterieltillverkning och att alla småstater i större eller
mindre omfattning måste vända sig till dem för att få sitt behov
fyllt. Något kunna de naturligtvis erhålla av varandra, men säkerligen ej tillräckligt. En stormakt lär emellertid ej vilja förse en
annan stat med vapen, som eventuellt kunna vändas emot den
själv, och den, såvitt jag kan se, oundvikliga följden blir, att vapenleveranser förbindas med politiska krav, exempelvis på allians
eller någon annan form av vänskapsförpliktelser. statsmonopolsystemet ökar oerhört de stora staternas makt gentemot småstaterna och främjar uppkomster av vasallstater. Konsekvensen blir
slutligen, att världen blir uppdelad i ett fåtal statssystem, vart och
ett under en stormakts hegemoni. En mindre stat, som ej vill
acceptera denna uppdelning, torde ej kunna erhålla nödiga försvarsmedel och blir ställd i en synnerligen farlig belägenhet. Det
förefaller, som om stormakterna, men ej småstaterna hade anledning att gå in för statsmonopol för tillverkning av krigsmateriel.
128
Näringslivet och staten
Man gör säkerligen klokt i att, såsom Sverige gjort, nöja sig med
statskontroll.
Vi kunna med tillfredsställelse konstatera, att Sverige ej kommit
lika långt in på statsingripandets väg som exempelvis Norge, men
vi lära väl ej kunna undandraga oss en återverkan av den allmänna utvecklingen i andra länder. Professor Eli Heckscher uttrycker samma tanke i en nyutgiven bok (Ekonomisk-historiska
studier, sid. 83) med orden: »Ofrånkomligt är förmodligen, att statens makt över det ekonomiska livet stärkes, det kommer vår bön
förutan.» Det vore emellertid en oerhörd fördel, om vi kunde hålla
huvudet kallt och ej låta oss indragas allt för djupt i den moderna
rörelsen för oavlåtligt ökade statsbefogenheter. Såsom jag redan
anfört måste en gång en omsvängning komma och övergångarna
bliva mindre riskabla, för såvitt vi lyckats hålla oss något tillbaka.
Vad som försvårar näringslivets principiella strävan att försvara sin självbestämningsrätt emot statliga ingrepp, är att
näringsidkarna själva litet emellan anropa staten om hjälp. Så
är fallet i första rummet med jordbruket, där läget otvivelaktigt
krävde ett offentligt ingripande, ehuru man kan vara tveksam om
det ej på vissa punkter drivits för långt. Köpmännen ha likaledes
begärt lagbestämmelser t. ex. emot illojal konkurrens och skulle
gärna önska även andra statsingripanden för att få till stånd
bättre ordnade förhållanden. Många industriföretag ha under de
senaste krisåren erhållit statens stöd, och att åtskilliga misstag
därvid begåtts får ej undanskyla det gagn, som i andra fall åstadkommits.
Men dessa erkännanden få ej vilseleda vårt omdöme: här stå vä-
sentliga värden på spel. Låt vara, att de offentliga verken och
halvstatliga monopolen i huvudsak skötas väl- ju vidare omkring
statsdriften drives fram, desto svårare torde det bliva att få dugliga ledare och erforderlig kontroll. statsämbetsmän genomgå en
helt annan utbildning än tjänstemän och ingenjörer i privat tjänst.
Det händer ej sällan, att en man, som fostrats inom någon gren
av näringslivet, känner sig vilsekommen, om han får med statsförvaltningen att göra; han blir allt för lätt en formernas träl i högre
grad än en tränad statstjänsteman plägar vara. Och å andra sidan
är den senare vanligen ej vuxen att övertaga en fabriksledares
eller köpmans värv. Om man tror, att verksamhet i statens tjänst
eller deltagande i några kommitteers arbete eller många års riks- 129
Karl Hildebrand
dagsmannauppdrag kunna utan vidare skapa dugliga narmgsidkare i statsdrift, begår man ett farligt misstag. statens kontroll
över sina tjänare blir vanligen blott formell, och det är en formell
oansvarighet, som statens ämbetsmän i första hand sträva efter.
Den som i en ömtålig situation tager ett djärvt initiativ, får
riskera att misslyckas, och utsikten härtill gör, att en statstjänsteman i regel ej blir lika initiativrik som den i enskild tjänst anställde. Professor Heckscher uttalar sig härom, ehuru rätt varsamt. »l vad mån staten skall kunna visa den smidighet i att rätta
sig efter tillvarons mångahanda förändringar», skriver han, »som
den individuellt och privat ledda ekonomiska verksamheten faktiskt har lagt i dagen, är i denna stund omöjligt att säga. Misstagen måste efter all rimlig beräkning få mer vittgående konsekvenser vid ~n ledning som är gemensam för hela näringslivet än
vid individuell näringsverksamhet, och de ryska erfarenheterna
bestyrka denna på förhand ganska givna slutsats.» Författaren
tillfogar, att det icke är teoretiskt uteslutet, fastän efter hans mening osannolikt, att misstagen kunna bliva färre.
Man kan svårligen tänka sig, att under en utbredd socialisering
statsverken komma att göra tillräckligt vittgående marknadsundersökningar och därefter rätta sina handlingar. Inom det privata näringslivet förefinnes en stark strävan hos ett stort antal
anställda att tänka ut nya uppfinningar, och experiment verkställas i stor omfattning. Med övervägande formell kontroll efter ett
förstatligande torde allt detta komma att minskas i oroväckande
grad. Heckscher framkastar också den allvarliga frågan, om icke
vad vi kalla den ekonomiska utvecklingen mer eller mindre kommer att avstanna, när konkurrensen icke stimulerar till anpassning och nyskapning. Och professor Gustav Cassel framhåller i
en artikel i tidskriften »Sunt förnuft» den fria prisbildningens oerhörda betydelse. En fara ligger även däri, att staten anser sig
nödsakad att anlägga sociala synpunkter på näringslivet av sådan
art att fallfärdiga företag hållas uppe av hänsyn till de anställda.
Enligt min mening bör staten förvisso genomföra sociala reformer
och bringa hjälp till distrikt, där omkastningar av förvärvsmöjligheterna skapat särskilda svårigheter. Men man bör skarpt isärhålla sociala och ekonomiska moment vid skötseln av näringarna.
Spörsmålet om statsingripandets utsträckning över oavbrutet
nya delar av näringslivet har således en djupt allvarlig prägel.
Det synes fördenskull vara ej blott önskvärt utan även nödvän- 130
Näringslivet och staten
digt, att narmgarnas representanter kämpa för bevarande av
största möjliga frihet. Men för att detta skall kunna ha framgång,
måste de göra klart för sig, att de nu leva i en helt annan tid än
blott för ett par decennier sedan. Samhällskänslan har blivit en
helt annan och ställer nu vida större krav än förut. Numera bör
det överallt erkännas, att den enskilde näringsidkaren ej blott har
sin speciella näring att sörja för, utan han måste uppfatta sitt
yrke som en uppgift i samhällets tjänst. Amerikanerna ha introducerat ordet service, och ehuru de kanske ej alltid göra allvar av
ordets maning, finnes allt skäl för att vi här omsätta begreppet i
handling. Samhället kräver, att varor tillhandahållas till bästa
kvalitet och lägsta möjliga priser. Det är en bjudande plikt att
hålla nere omkostnaderna för att förbilliga varorna. Det är på
många sätt fabrikanten och köpmannen eller jordbrukaren kan
ådagalägga sin samhällssolidaritet. Om vi skola kunna behålla ett
inom vissa gränser fritt näringsliv, måste dess utövare vara genomträngda av insikt härom – eljest arbeta de statsförmynderskapet i händerna.
Slutligen kommer jag till ett av de främsta skälen för att ett så
långt möjligt fritt näringsliv bör upprätthållas: det främjar den
enskildes ansvarskänsla. Om vi få ett statsförmynderskap, komma
alla att se upp till staten som hjälparen i all nöd, som försörjaren
och husbonden. Den enskildes intresse och ansvar för att försörja
sig och sin familj och med egna krafter arbeta sig upp till en allt
bättre och samhällsnyttigare position utbytas emot krav på att
staten skall ge bröd. På staten kommer hela ansvaret att kastas.
För ett frihetsälskande folk borde en slik ställning vara olidlig.
131