Näringslivet och det svenska debattklimatet

Det påstås ofta att debattklimatet har blivit hårdare. Men finns det fog för ett sådant påstående? Lars Anders Johansson har i boken Hatets och illviljans kolportörer. Om mediebilden av näringslivets opinionsbildning studerat pressdebatten kring företagarorganisationernas opinionsbildningsinsatser.

Under sjuttiotalet och långt in på åttiotalet var företagare och företagande ord med starkt negativ klang i den svenska samhällsdebatten. Näringslivets företrädare framställdes av den samlade vänstern, liksom delar av borgerligheten, som snöda egoister. Att företagarna skulle ta del i samhällsdebatten var en främmande tanke.

Så hade det emellertid inte alltid varit. Merparten av den svenska dagspressen hade tillkommit under 1800-talet genom att företagsledare grundade tidningar i syfte att torgföra företrädesvis liberala idéer. Lars Johan Hiertas grundande av Aftonbladet 1830 är bara ett av många lysande exempel.

Den anda av samförstånd som växte fram i spåren av Saltsjöbadsavtalet gjorde företagarna mindre benägna att yttra sig i de stora samhällsfrågorna. I takt med att den socialdemokratiska hegemonin växte sig starkare blev det också allt viktigare att hålla sig väl med regeringspartiet, för att bevara arbetsfreden.

Under det andra världskriget grundades Stiftelsen Näringslivets Fond i syfte att möta den regleringsiver på det ekonomiska området som krigsåren medfört. Efter krigsslutet ville den socialdemokratiska regeringen behålla de ekonomiska regleringarna, gentemot vilket näringslivet genom fonden och den likaledes nyinrättade Byrån för ekonomisk information gick till hårt motangrepp. Denna motoffensiv döptes av Per Albin Hansson till ”planhushållningsmotståndet”, ett namn som snabbt anammades av näringslivssidan.

Motståndet blev framgångsrikt, men verksamheten övergick sedermera framförallt till att ta fram ekonomiska utredningar inom ramen för studieförbundet Näringsliv och samhälle. Nu följde några årtionden av tillväxt och ökande levnadsstandard under vilka näringslivet blev allt mindre benägna att delta i samhällsdebatten.

I ljuset av den svenska arbetsfredsmodellens framgångssaga var det därför många som blev häpna när den radikala vänstervågen rullade in över Sverige vid sextiotalets slut. På SAF och Industriförbundet hade man visserligen ondgjort sig över socialdemokraternas maktmonopol, men nu ställdes man helt plötsligt inför en situation när själva marknadsekonomins grundvalar ifrågasattes av breda kretsar.

Det tog några år för näringslivet att samla sig. 1971 drog den numera legendariske informationschefen på SAF, Sture Eskilsson, upp riktlinjerna för den kommunikationsstrategi som skulle användas för att vända opinionen till företagandets fördel. Planen formulerades i en promemoria som läckte ut till pressen.

Läst i dagens kontext är dokumentet föga uppseendeväckande, men i 1971 uppfattades det som chockerande att företagarna ville påverka opinionen. ”Hur arbetsköparna vill styra våra åsikter.” Just denna uppfattning, att näringslivets opinionsbildning handlar om hjärntvätt och köpta åsikter, är genomgående i kritiken ända fram till våra dagar. Både vänsterpressen och borgerliga media målade länge upp detta konspiratoriska scenario, samtidigt som LO-maskineriets motsvarande opinionsbildningsinsatser framställdes som saklig upplysning.

Ett annat återkommande drag i debatten är myten om den stora högerkonspirationen. Inte nog med att näringslivet ansågs ha pengar som gräs och att detta skulle vara suspekt i sig. Det förutsätts också alltid finnas en dold agenda, successivt genomförd i lönndom av ett hemligt nätverk. Gång på gång försöker vänsterpressen genom mer eller mindre kreativa sociogram kartlägga dessa nätverk. Så gott som alltid är de ute och cyklar, trots att det egentligen inte är särskilt svårt att ta reda på hur det egentligen förhåller sig.

Under sjuttiotalet genomförde SAF och Industriförbundet en rad kampanjer för att påverka debattklimatet. I efterhand verkar ”satsa på dig själv”-kampanjen ha gjort störst avtryck. Denna typ av opinionsbildning direkt riktad till allmänheten och framförallt ungdomar, var någonting nytt. Från vänsterhåll och media bemöttes den ömsom med vrede ömsom med förakt. Sjuttiotalet var vänsterns årtionde och företagarna betraktades alltjämt som löjliga figurer med framtiden bakom sig.

Denna socialistiska självgodhet fick sin kulmen i form av de löntagarfondsförslag som socialdemokraterna genomdrev på LO:s initiativ, och som dagens mer pragmatiska socialdemokrater gör allt för att få oss att glömma. I sin mest radikala form innebar de överförandet av det privata näringslivet till fonder kontrollerade av fackförbunden. Detta var ett betydligt allvarligare hot och renderade en aldrig tidigare skådad mobilisering av de svenska företagarna.

Löntagarfondsstriden innebar också en skärpning av debattläget till helt nya nivåer. Det var under Metallindustriarbetareförbundets kongress 1981 som sittande statsminister Olof Palme beskrev SAF:s och Industriförbundets opinionsbildare som ”hatets och illviljans kolportörer gentemot svensk arbetarrörelse”. Blotta tanken på att Fredrik Reinfeldt skulle fälla ett liknande omdöme om sina politiska motståndare visar hur stor skillnad det är på debattklimatet idag jämfört med för trettio år sedan.

Löntagarfonderna genomfördes visserligen, i en mildare form som sedermera avskaffades som första åtgärd av Bildtregeringen, men löntagarfonderna blev den kulmen som kom att innebära början till slutet för vänsterdominansen. Den 4 oktober 1983 marscherade över 100 000 människor på Stockholms gator i protest mot löntagarfonderna. Det är den största demonstration som genomförts i Sverige någonsin.

Under hela åttiotalet skulle det svenska åsiktsklimatet successivt liberaliseras. De socialistiska lösningarna framstod inte längre som det enda alternativet. Mot årtiondets slut började vetskapen om detta sjunka in också hos vänsterdebattörerna och tonen blir alltmer resignerad. Även om argumenten är de gamla vanliga är utgångspunkten mer uppgiven.

1978 hade Sture Eskilsson tagit initiativ till tankesmedjan Timbro, som finansierad med pengar från Näringslivets fond skulle utgöra en oberoende näringslivsvänlig röst vid sidan av intresseorganisationerna SAF och Industriförbundet. Timbro blev snabbt ett rött skynke för den politiska vänstern, en position som tankesmedjan behållit idag.

Efter opinionsframgångarna på 80-talet följde ett årtionde av hårda motsättningar. Under 90-talet såg Sverige ett uppsving för såväl den radikala vänstern och dess avnämare i form av veganer och globaliseringskritiker, men också högerextremister som marscherade på gatorna. Parallellt med detta växte en nyliberal rörelse fram, kring Timbro men också kring svartklubbar som Docklands och Tritnaha.

Vänsterdebattörerna gjorde sitt bästa för bunta ihop denna nyliberala rörelse med högerextremisterna, bland annat Göran Greider i en famös krönika i Dagens Nyheter. Kring millennieskiftet såg det ut som att antiglobaliseringsrörelsen med Attac i spetsen skulle medföra ett nytt vänsteruppsving. Rörelsen kom emellertid av sig kort efter Göteborgskravallerna 2001, inte minst tack vare idoga opinionsbildningsinsatser från personer knutna till Timbro och andra av näringslivets organisationer.

När vänsterdebattörer idag målar upp bilden av den stora högerkonspirationen, finansierad av näringslivet och syftande till att störta Sverige och mänskligheten i fördärvet, agerar de i en tradition som löper tillbaka till 1971. Den stora skillnaden är att idag är det åsikter som framförs av en handfull förvisso högljudda men tämligen marginaliserade opinionsbildare. För trettio år sedan höjde ingen på ögonbrynen när motsvarande utsagor kom från landets statsminister. Debattklimatet i Sverige har således inte hårdnat. Det har blivit mycket bättre, inte minst tack vare näringslivsorganisationernas idoga insatser.


Lars Anders Johansson, aktuell med boken Hatets och illviljans kolportörer. Om mediebilden av näringslivets opinionsbildning (Timbro, 2012).

Välkommen på boklansering den 14:e mars.