Nationalekonomi för nyfikna

Gunnar Örn
Nationalekonomi för nyfikna
Fores/Ivrig förlag 2010

Populärvetenskapliga böcker om nationalekonomi har kommit i en strid ström de senaste åren. Redan 1993 kom Steven Landsburgs The armchair economist, och både David Friedmans Hidden order (1997) och Charles Wheelans Naked economics (2002) kan sägas falla inom samma kategori. Mest känd är troligen Dubner och Levitts Freakonomics från 2005 (och dess uppföljare 2009 Superfreakonomics), och Tim Harfords The undercover economist från samma år.

Dylika böcker från Sverige har det dock varit tunnsått med. Av den anledningen allena borde nyligen utkomna Nationalekonomi för nyfikna av Gunnar Örn vara av intresse. Boken är en uppdaterad version av Örns bok Nationalekonomi för noviser, utgiven av Timbro 1996. Örn, som till vardags är reporter och finanskrönikör på Dagens Industri och som fått utmärkelserna Årets Ekonomijournalist och Guldspaden, tar med lätt hand an ett antal grundläggande frågor om samhälls- och nationalekonomi. Redan i introduktionen slås fast att boken är tänkt att kunna läsas i hängmattan, utan närvaro av grafritande kalkylator och anteckningsblock.

Denna ambition lyckas Örn väl med. Boken innehåller ett par tabeller, men inga diagram och kurvor, och definitivt inga ekvationer. De första kapitlen tar upp grundläggande ekonomiska (miss)uppfattningar, t.ex. att det är bra för ekonomin om ett fönster pangas, ”för då får glasmästaren jobb” (ett exempel som Örn lånat från den läsvärde franske ekonomen Frédéric Bastiat), eller att teknisk utveckling är problematisk för att vissa typer av arbeten blir överflödiga när maskiner kan utföra dem istället (till den som klagar på att en grävskopa tagit jobbet från tjugo man med spadar kan man ställa frågan om inte spadarna tar jobbet från 180 ytterligare man som kunde grävt med teskedar).

Grundläggande ekonomiska samband, som det fortfarande råder många missuppfattningar om – som att värdet på något avgörs av dess marginalnytta och inte av den mängd arbete det krävs för att producera det, att fri handel gagnar alla handlande parter, oavsett förutsättningar, eller förädlingens betydelse för att generera värdeökning – förklarar Örn på ett pedagogiskt sätt, grundat i en neoklassisk nationalekonomisk uppfattning om marknadsekonomins fördelar.

Den marxistiska uppfattningen om ”utsugning” av arbetarklassen gör Örn processen kort med, och visar hur ”vinsten” för företag i en modern marknadsekonomi med konkurrens sällan är så stor som det ibland påstås. Likaså visas med vardagliga exempel hur företagande innebär risk, och att det för att det ska finnas jobb även måste finnas företag(are) beredda att ta risk. Detta tas alltför ofta för givet, särskilt när det talas om ”rätten” till jobb – för om en sådan rätt skulle finnas skulle det omvänt finnas en skyldighet att tillhandahålla jobb, och ”ingen människa är tvungen att vara arbetsgivare”, som Örn uttrycker det.

Kapitlet om miljöförstörelse och atmosfären och världshaven som exempel på ”allmänningens tragedi” landar i mindre resoluta slutsatser. Visst, utsläppsrätter är en bra början, men än så länge fungerar handeln med dem suboptimalt. Och globala avtal om minskade nivåer av miljöpåverkande utsläpp blir oundvikligen nödvändiga, annars hamnar vi i ett läge med free rider-problematik (eller, hamnar och hamnar – det är i det läget vi är nu). Örn presenterar ingen lösning på exakt hur detta ska lösas – men det vore övermaga att begära det av honom.

I senare delen av boken kommer Örn mer in på finansiella marknader, och skriver mycket om den finanskris som började 2007 och som det är svårt att säga om vi är ur ännu. (Det var också sina alster om finanskrisen som Örn vann priset Årets Ekonomijournalist för 2008.) Här frångås den grundläggande nationalekonomin och mer dagsaktuella frågor kommer upp. Diskussionerna är dock välinitierade, särskilt de om avvägningen mellan inflation och deflation och om bankernas roll i samhället. I den senare visar Örn hur banker och pengar uppkommit historiskt, och bakgrunden till systemet med fraktionella bankreserver, som Örn identifierar som ett skäl till de expansioner av kredit som ofta föregår ekonomiska kriser (så även den senaste finanskrisen).

Om det är något jag kan sakna i Nationalekonomi för nyfikna är det en utförligare förklaring av det område i nationalekonomin som kallas public choice, som ekonomer som James Buchanan (som fick ”Nobelpriset” i ekonomi 1986), Gordon Tullock och Richard Wagner utvecklat. Public choice studerar politiken utifrån nationalekonomiska verktyg och antaganden, och har varit viktigt för att förklara hur byråkratier, offentlig sektor och välfärdsstaten växer. Örn berör väljares intressen och politikers reaktioner på dessa som hastigast i kapitlet om offentlig kontra privat sektor, men det hade varit intressant med en djupare förklaring av den politiska logiken och hur den påverkar faktorer som skatter, offentliga investeringar, utformningen av bidragssystem och synen på handel med andra länder.

Nationalekonomi för nyfikna är en lättillgänglig bok, egentligen oavsett läsarens förkunskaper (en utbildad nationalekonom kommer kanske att finna den för grundläggande, men de är inte heller målgruppen). Ibland stör man sig på dåliga avstavningar, och de illustrationer som fanns i förlagan från 1996 och som framhävde huvudpoängerna är frånvarande i denna bok, men det är inget Gunnar Örn kan lastas för. Förhoppningsvis sätter denna bok igång en trend lik den amerikanska, och vi får en strid ström av nationalekonomiska böcker för intresserade lekmän de kommande åren.

Patrick Krassén är egenföretagare, frilansskribent och ansvarar för Timbros utbildningsprogram Stureakademin.