Nationaliseringen inom franskt försäkringsväsende

NATIONALISERINGEN
INOM FRANSKT FÖRSÄKRINGSVÄSENDE
Av docent HUGO REGELAND
FöRSÄKRINGSRöRELSEN i dess olika former har länge ansetts
som ett lämpligt nationaliseringsobjekt I ett flertal länder har man
sedan åtskilliga årtionden överfört vissa delar av försäkringsrörelsen i samhällets ägo. I exempelvis Italien, Tyskland och Schweiz
förstatligades respektive liv-, olycksfall- och brandförsäkringen under åren före och strax efter det första världskriget. Efter det andra
världskriget har försäkringsväsendet så gott som fullständigt förstatligats i länder bakom järnridån, inklusive Jugoslavien.
Redan år 1848 framlades i den franska nationalförsamlingen ett
förslag av Louis Blanc om vissa försäkringsformers övertagande av
staten. Upprepade förslag följde under senare hälften av samma
århundrade och början av 1900-talet, men det kom att dröja nästan
jämnt ett århundrade innan nationalförsamlingen för första gången
antog förslag i denna riktning. I samband med den stora nationaliseringsvåg som drog fram över det franska näringslivet efter befrielsen år 1944 överfördes sålunda även en betydande del av landets försäkringsrörelse till samhället.
Huvudmotivet för nationaliseringen var rent politiskt. De ledande
männen inom denna bransch anklagades – i likhet med toppmännen inom bankväsendet – för att ha utnyttjat sin finansiella maktposition och sitt ledamotskap i olika industriföretag och pressföretag till att motarbeta de nationella intressena och »folkviljan». Finansministern i den provisoriska regeringen efter befrielsen förklarade i drastiska ordalag att bevarandet av demokratiens friheter
krävde skydd mot storfinansens inflytande, som sades vara desto
farligare ity att den arbetade i det fördolda. Den s. k. storfinansen
måste därför stäckas i sin maktutövning och i försäkringsrörelsens
målsättningar skulle klart betonas att det rörde sig om en s. k. allmännyttig tjänst vars utbjudande skulle helt befrias från enskilda
vinstintressen. Vidare skulle de försäkrade själva genom att utse
584
Nationaliseringen inom franskt försäkringsväsende
representanter till styrelsen beredas möjlighet till både kontroll och
inflytande över bolagens verksamhet. För att övertyga de tvekande
inom nationalförsamlingen anfördes som ytterligare argument behovet av rationalisering inom hela försäkringsrörelsen för att nedbringa de till synes ganska höga administrations- och ackvisitionskostnaderna.
Den konstituerande nationalförsamling som sammanträtt omedelbart efter befrielsen hade att taga ställning till fyra olika förslag
rörande försäkringsväsendets nationalisering. Vincent Auriol, sedermera republikens president, lade fram ett förslag om bildandet
av sex stora försäkringskassor specialiserade på olika försäkringsgrenar. Ett centralt försäkringsråd skulle verka som högsta övervakande och rådgivande myndighet. Kommunisterna accepterade
delvis Auriols projekt men föreslog en utökning av antalet centrala
försäkringskassor till tio samt att ett högsta försäkringsråd, vars
sammansättning byggde på det s. k. trepartssystemet, skulle övervaka och kontrollera försäkringsrörelsen i hela landet.
Ett tredje förslag, som presenterades av republikanska fronten
(M. R. P.), krävde icke någon formell nationalisering utan förordade orobildandet av blott de ledande försäkringsföretagen till ömsesidiga förvaltningsbolag. De skulle ledas av styrelser där de försäkrade besatte % av platserna. Även bildandet av ett statligt försäkringsråd och ett statligt återförsäkringsbolag föreslogs. Det
fjärde förslaget, slutligen, framlades av M. Lacroix inom S. F. l. O.
Där förordades ett förstatligande av de sexton ledande försäkringsbolagen, bildandet av ett statligt försäkringsråd samt ett statligt
återförsäkringsbolag.
Det lagförslag om försäkringsrörelsens nationalisering som antogs den 24 april 1946 byggde huvudsakligen på Lacroix’ förslag,
vilket betydde att någon total nationalisering ej genomfördes. Nationaliseringen begränsades till de aktiebolag som hade en årlig premieintäkt på minst en milliard francs, vartill kommer vissa ömsesidiga försäkringsbolag. Allt som allt överfördes därigenom till samhällets ägo de 34 största försäkringsbolagen av inalles 955, vilka
dock svarade för nära % av de årliga premieinbetalningarna. Härmed ansågs att samhällets inflytande på försäkringsverksamheten
var till fullo garanterat. De utländska försäkringsbolagen i Frankrike, vilka är både många och varav en del är av samma storlek
som de största inhemska, berördes icke av det antagna lagförslaget
emedan man ville undvika utländska motåtgärder, enkannerligen
mot de franska bolagens utlandsverksamhet. De har, till följd av
585
Hugo Begeland
de inskränkande bestämmelser som träffat de franska bolagen,
istället fått en klart privilegierad ställning.
Ersättningen till de forna aktieägarna utgick med ett belopp motsvarande aktiernas genomsnittliga börsvärde under tiden l september 1944 till den 28 februari 1945 eller till den 4 juni 1945 om kursen var högre vid detta datum än vid den sista februari samma år.
I de fall där det inte var frågan om inlösen av börsnoterade aktier,
baserades ersättningen på de av särskilda värderingskommissioner
gjorda uppskattningarna av företagens likvidationsvärde. I båda fallen medförde emellertid nationaliseringen betydande förluster för
de forna ägarna. Betalningen skedde med obligationer, löpande på
50 år och med tre procents ränta. Dock skulle obligationsinnehavarna garanteras en minimiränta som icke understeg utdelningen
under år 1944. Denna garanti är onekligen unik och är en förmån
som väl nästan aldrig något privat företag ansett sig kunna garantera åt sina aktieägare.
styrelsen för varje nationaliserat företag består av tolv medlemmar plus ordförande, vilken utses av finansministern. Den består
av en fyrpartsrepresentation där tre medlemmar företräder de anställda, föreslagna av de mest representativa fackförbunden, tre
företräder de försäkrade, tre statsmakten samt de återstående tre
företräder expertisen och föreslås av det nyinrättade försäkringsrå-
deL styrelsemedlemmarna utses för tre år. Förvånansvärt nog finns
ingenting stadgat om styrelsens ansvar. I väntan härpå förutsättes
att de har samma ansvar som styrelsen för ett vanligt aktiebolag.
Icke heller finns något stadgat om hur man skall förfara med bolagens aktiekapital. Ett stort problem är exempelvis det till följd
av inflationen kraftigt reducerade värdet av bolagens monetära tillgångar. De enskilda försäkringsföretagen har alltsedan krigsslutet
genomfört betydande ökningar av aktiekapitalet för att uppnå ett
rimligare förhållande mellan kapital och omslutning. De nationaliserade bolagen däremot vidtog icke några åtgärder för ökad fondbildning under de första efterkrigsåren. Nödvändigheten härav ledde
till att regeringen utfärdade en förordning (i maj 1948) enligt vilken statskassan skall lämna betydande bidrag för att täcka de nationaliserade försäkringsbolagens stora behov av ökad fondbildning.
Dessa bolags kapital har emellertid förblivit alldeles för litet, både
i jämförelse med de enskilda försäkringsbolagens och ändå mera
vid en internationell jämförelse. Likväl förklaras i lagen av den
24 april 1946 att staten icke har några skyldigheter eller lämnar
några garantier åt de försäkrade, åt de forna aktieägarna rörande
586
Nationaliseringen inom franskt försäkringsväsende
avkastningen eller åt kontraktsinnehavare av annat slag. Denna
paragraf ger en klar antydan om fransmännens försök att skilja
mellan nationalisering och förstatligande. Nationaliser sans etatiser
hade varit en ledstjärna som man ständigt sökte fixera för att icke
ge staten ökade befogenheter när olika sektorer av det franska nä-
ringslivet överfördes i samhällets ägo. Den praktiska omöjligheten
att genomföra en dylik gränsdragning bekräftades av en efterföljande verklighet.
I samband med nationaliseringen av de ledande försäkringsbolagen beslöts bildandet av ett statligt eller, som fransmännen föredrog att kalla det, nationellt försäkringsråd, Conseil National des
Assurances. Rådet består av 21 medlemmar, av vilka sju representerar statsmakten och utses direkt av de ministrar som på ett eller
annat sätt har intressen att bevaka inom försäkringsrörelsen och
sju av de försäkrade själva, vilka föreslås av de ledande fackförbunden, av handelskammare och liknande intresseorganisationer.
Den återstående tredjedelen av platserna besättes av de anställda
och utses bland personer med varierande tjänsteställning, alltifrån
direktörer till lägsta befattningsinnehavare.
Nackdelen med det nya försäkringsrådet, som f. ö. efterträdde
det i samband med försäkringsreformen år 1938 inrättade försäkringsrådet, ligger i dess sammansättning, som icke nödvändigtvis
kommer att innehålla några experter eller framstående kännare av
försäkringsverksamhet. Det är visserligen icke omöjligt för en försäkringsdirektör att bli invald, men han får då icke taga säte i
rådet i egenskap av chef för ett försäkringsbolag. Denna nackdel
har rådet delvis lyckats avhjälpa tack vare dess rätt att till sammankomsterna kunna inkalla experter, dock blott såsom rådgivare,
en möjlighet som också utnyttjats.
På försäkringsrådet ankommer tre huvuduppgifter, varav den första
är av helt rådgivande karaktär. Rådet skall sålunda inkomma med
yttrande över alla de förslag som av finansministern remitteras dit.
Av betydelse är givetvis de fall när rådet hyser en avvikande mening. Rådet har snarast kommit att verka som en högsta remissinstans inom försäkringsväsendet och skiljer sig därvid inte så
mycket från det tidigare av de enskilda försäkringsbolagen utsedda
försäkringsrådet. Rådet har också rätt att taga initiativ i vissa frå-
gor, varvid framförallt märkas frågor rörande en rationalisering
av hela försäkringsverksamheten, rörande enhetliga tariffer och premier och liknande problem. Någon beslutanderätt i dessa frågor har
det dock icke utan har blott att efter genomförda undersökningar
587
Hugo Begeland
föreslå finansministern lämpliga åtgärder. Den tredje huvuduppgiften är av beslutande karaktär och rör främst den statliga försäkringsskolan. Denna skola har upprättats av försäkringsrådet som
också utformat riktlinjerna för dess organisation och verksamhet.
Härmed följer också rätt att bestämma kompetensvillkoren för de
olika befattningshavarna inom de nationaliserade bolagen. Den
statliga försäkringsskolan är öppen för alla anställda inom branschen
och skolan har snabbt vunnit i anseende.
Någon större betydelse kan försäkringsrådet icke sägas ha fått.
Orsaken ligger uppenbarligen i de synnerligen begränsade befogenheter rådet utrustats med. Ordförande är finansministern, men han
har icke någon gång sedan rådets tillkomst deltagit i dess sammanträden, ett förhållande som ytterligare accentuerat dess relativa betydelselöshet. Rådet har självt i sina årliga rapporter framhållit att dess sammansättning icke är särskilt lämplig för samtliga dess uppgifter. Istället borde rådet ha en sammansättning när
det behandlar frågor rörande de nationaliserade företagen, t. ex.
vid granskningen av företagens årsredovisningar, men en annan
när det skall fungera som rådgivande instans åt finansministern.
Dess rådgivande verksamhet i förhållande till försäkringsbolagen
har främst tagit formen av uppmaningar till rationaliseringar, bl. a.
i syfte att kunna vidga deras verksamhet. Något resultat härav har
ännu icke framkommit. Att blott lita till övertalningsförmågan
utan någon möjlighet till ingripande är som bekant en lång och
mödosam väg.
Vad beträffar försäkringsrådets uppgift att verka som bolagsstämma för samtliga nationaliserade bolag, kan denna uppgift knappast skötas på ett tillfredsställande sätt. De 34 bolagsstämmor som
sålunda skall hållas varje år, skall vara avklarade före juni månads
inträde. Den summariska granskning som det blott kan bli fråga
om, betyder i och för sig inte mycket, ty de nationaliserade bolagens
verksamhet skall därefter granskas av ytterligare instanser innan
nationalförsamlingen definitivt lägger handlingarna åt sidan.
Lagen av den 24 april 1946 innehöll även bestämmelser om grundandel av ett statligt återförsäkringsbolag, Caisse Centrale de Reassurance, till vilket samtliga försäkringsbolag måste bidraga med
vissa kvoter. Kvotens storlek kan variera för olika bolag men får
i intet fall överstiga tio procent av respektive bolags premiebelopp.
Aterförsäkringsbolagets uppgift är emellertid i första hand av statistisk art. Det skall sålunda lämna en fullständig redovisning av försäkringsverksamheten inom de icke nationaliserade bolagen. De
588
Nationaliseringen inom franskt försäkringsväsende
statistiska uppgifterna från de nationaliserade bolagen redovisas i
det statliga försäkringsrådets årliga rapport. Det ursprungliga syftet med återförsäkringskassan var att regeringen på basis av lämnade uppgifter skulle kunna vidtaga åtgärder mot de icke nationaliserade bolagen. Genom att förändra de obligatoriska kvoterna för
vissa branscher eller företag, skulle regeringen exempelvis kunna
mildra konkurrensen från den fria sektorn gentemot de nationaliserade företagen, en möjlighet som dock icke kommit till användning ännu. I en förordning utfärdad den 13 januari 1947 fastställde
regeringen kvoten till 4 procent för alla försäkringsbolag, oavsett
verksamhetens art. Regeringen har också möjlighet att variera den
obligatoriska kvoten i syfte att motarbeta en alltför omfattande
återförsäkring av de franska företagen utomlands. Aterförsäkringskassans omfattande statistik har främst betydelse vid bedömandet
av de sammanlagda risker som den franska försäkringsverksamheten åtagit sig. Medlet att vidtaga preventiva åtgärder ligger närmast
i möjligheten att variera företagens inbetalningar till återförsäkringskassan.
Det statliga återförsäkringsbolagets styrelse utses på samma sätt
som styrelserna för de nationaliserade försäkringsbolagen. Sålunda
företrädes staten, de anställda och de försäkrade av vardera tre
representanter, vartill kommer tre experter samt ordförande. Eftersom det inte fanns några anställda före centralkassans bildande,
fick de stora intresseorganisationerna utse representanter. De har
även fortsatt med detta till följd av det ringa antalet anställda.
Någon bolagsstämma finnes icke för det statliga återförsäkringsbolaget utan redovisningen över företagets verksamhet skall godkännas av finansministern. Enligt stadgarna skall bolaget i första
hand operera som ett affärsföretag och drivas enligt samma företagsmässiga grunder som enskilda bolag. Det har exempelvis rätt
att utöver den obligatoriska återförsäkringen även bedriva frivillig
återförsäkring enligt hävdvunnen praxis.
Erfarenheterna av nationaliseringen inom det franska försäkringsväsendet ger efter tio års tillämpning varken belägg för de
starkt kritiska röster som höjdes mot samhällets ingrepp eller stöd
för de mera optimistiska tongångar som häri såg en möjlighet till
koncentration och rationalisering i stor skala ledande till stora
kostnadsbesparingar. De anställdas inflytande på företagens ledning har knappast ökat, oaktat de besätter en fjärdedel av styrelsens poster. Deras representanter har ännu så länge haft otillräck- 41- 563450 Svensk Tidskrift 1956
589
—……–……:…-~—…..—~…… ··–~-
Hugo Begeland
Iig insikt i frågor rörande företagens skötsel och politik. Vad gäller
rena personalfrågor fanns redan före nationaliseringen företagsnämnder, genom vilka deras krav kunde framföras, varför de nya
styrelserna icke innebar någon reell förändring i det avseendet. En
principiell svaghet i fyrpartssystemets tillämpning inom de nationaliserade företagen ligger i det förhållandet att systemet icke förekommer inom hela branschen. Resultatet skulle sålunda kunna
bliva att de nationaliserade företagen bedrev en helt annorlunda
politik. I annat fall vore ju förändringen i styrelsens sammansättning meningslös. En divergerande politik mellan de nationaliserade
och privata företagen inom samma bransch skulle sannolikt framkalla allvarliga störningar på marknaden och så småningom leda
till en ohållbar situation för endera parten. En sådan utveckling
har hittills undvikits på grund av att de nationaliserade företagen
strävar efter att vidtaga så få ändringar som möjligt i företagens
tidigare verksamhet. Principiellt betyder emellertid detta dilemma
att tre- eller fyrpartssystemet blott bör tillämpas när en hel bransch
kan komma ifråga. Att det sedan i praktiken, t. ex. inom kolgruveindustrin, inte fungerar, är givetvis den allvarligaste svagheten.
Det mest påfallande resultatet av styrelsernas förändrade sammansättning har blivit företagsledningens relativt ökade makt till
följd av dels försvagningen inom styrelsen, dels dess starkare position i förhållande till det som bolagsstämma fungerande försäkringsrådet Man kan därför konstatera en klar tendens mot s. k.
direktörsvälde, vilket även är tydligt inom de nationaliserade bankerna. Till skillnad från de nationaliserade bankerna kom de nationaliserade försäkringsbolagen att i flertalet fall få helt nya chefer
och styrelser. Cheferna hämtades i stor utsträckning bland högre
ämbetsmän inom den statliga förvaltningen. Chefsskapet är blott
ett förordnande, varför de utnämnda behållit sina befattningar för
att framdeles kunna draga sig tillbaka. Medan det tidigare ofta
förekom att flera bolag hade samma ledning och verkställande
direktör förbjöds detta 1946. Ej heller fick en styrelsemedlem i
ett bolag, vilket tidigare också var mycket vanligt, samtidigt vara
medlem i ett annat företags styrelse. Antalet styrelsemedlemmar
inom de nationaliserade företagen undergick till följd härav en mycket kraftig ökning, en utveckling som man just eftersträvade i syfte
att bryta det fåtalsvälde som sades förekomma. Den stora ansvällningen av antalet styrelsemedlemmar kunde emellertid inte anses
som en praktiskt tillfredsställande lösning. Genom ett par regerings.
dekret, utfärdade 1949 och 1950, ändrades därför rådande bestäm- 590
..
Nationaliseringen inom franskt försäkringsväsende
melser så att vissa försäkringsbolag skulle ha rätt att ha gemensamma styrelseledamöter och även gemensam ordförande.
Någon förändring i de nationaliserade företagens verksamhet har
icke ägt rum. Enligt 1946 års lag bibehåller företagen sin karaktär
av affärsföretag och är underkastade precis samma bestämmelser
som enskilda företag inom branschen. De konkurrerar på samma
sätt och villkor som de enskilda företagen inom branschen. Den
rad olika kartellavtal som ingicks mellan de enskilda företagen före
nationaliseringen har inte på något sätt ändrats sedan de betydelsefullaste företagen överförts i samhällets ägo. De svårigheter som
dessa företag till en början mötte i sin utländska verksamhet har
övervunnits och någon minskning i deras utiandsrörelse jämfört
med de enskilda företagen kan icke konstateras.
De ekonomiska resultaten har varit ganska varierande inom olika
försäkringsbranscher, både vad gäller de nationaliserade och de privata bolagen. De under de första åren mindre lysande resultaten
inom den nationaliserade sektorn hänger dels samman med svårigheter inom försäkringsverksamheten överhuvudtaget, framförallt
inom livförsäkringen, dels med den samtidigt starkt utbyggda socialförsäkringen. En bidragande orsak har också varit den kraftiga
ansvällningen av personal inom de nationaliserade företagen utan
någon motsvarande ökning i verksamheten och en genomgående
lyftning av alla befattningar till högre tjänstegrad med därmed automatiskt följande löneökningar. Någon koncentration av de nationaliserade företagens rörelse har icke vidtagits. Under de senaste
åren har dock de nationaliserade företagen utöver den stadgade
minimiräntan om tre procent även betalat en tilläggsränta varierande mellan genomsnittligt 0,7 och 1,3 procent. Även de anställda
har i samband härmed efter särskild framställning tilldelats förmåner som varierat mellan två och sex veckors utbetald lön.
För en utomstående och även för de forna kunderna är det svårt
att upptäcka någon förändring i företagens verksamhet efter nationaliseringen. De har genomgående bibehållit sina gamla namn och
gjort allt för att göra övergången så omärklig som möjligt. Detta
är i och för sig icke så märkvärdigt som man kanske först är böjd
att tro, ty nationaliseringen syftade primärt icke till någon ändring
i själva företagspolitiken. Det primära syftet- att bryta de enskilda
finansmännens inflytande på försäkringsbranschens kreditgivning
– har man ovedersägligen uppnått. Det syftemålet hade emellertid
kunnat uppnås på ett både enklare och för statskassan mindre kostbart sätt än den omständliga nationaliseringen.
591