Nationalistisk förstelning skapar palestinskt elände

Svenska kristna organisationer som Svenska Kyrkan, Bilda och Diakonia uppträder som de militanta palestiniernas förespråkare. Det menar Franz T. Cohn, med anledning av att Svenska kyrkan krävt att varor från bosättningarna i israel ska ursprungmärkas så att svenska konsumenter ska kunna se vilka varor som kommer från ockuperade områden.

Den palestinska myndigheten har lyckats manövrera in sig i en omöjlig ekonomisk situation. Bidragen från vänligt sinnade länder som man är beroende av försenas eller torkar in varigenom man inte kan betala ut lönerna till sina 114 300 statsanställda på Västbanken och Gaza i tid eller fullt ut. Det egna näringslivet har inte kommit igång i önskvärd utsträckning eftersom den politiska osäkerheten utan verklig fred med Israel samt den interna palestinska konflikten med Hamas i Gaza avskräcker palestinska och andra arabiska kapitalister från att investera.

Arbetslösheten ökar och är enligt FN-uppgifter 17 procent. Arbetslösheten för ungdomar 15-24 år är 46,7 procent enligt CIA Factbook. Under Oslo-åren på 1990-talet har 200 000 palestinier som mest arbetat i Israel, men efter Arafats Intifada från år 2000 med sina terrorbombningar drogs arbetstillstånden för de flesta palestinier in av säkerhetsskäl. Palestinierna ersattes med fredliga arbetare från Asien och östra Europa. Nu senast, med avtagande våld från Västbanken mycket tack vare säkerhetsbarriären, får fler palestinier arbete i Israel, i år rör det sig om 40 000. Framför den israeliska militära samordningsmyndighetens kontor utanför Jerusalem köar många desperata män i förhoppning om att få det eftertraktade arbetstillståndet som villkor för att söka arbete i Israel och därmed kunna livnära sina familjer.

Utan hänsyn till de ekonomiska realiteter som drabbar den vanliga palestiniern och hans familj fortsätter den palestinska myndigheten på Västbanken och i ännu större utsträckning Hamas-regimen i Gaza där arbetslösheten uppges till 50 procent, att låtsas att de kan få israelerna att ge upp och lämna landet. Arafats målsättning spökar fortfarande, Israel ska upphöra att finnas till, si eller så. Åtminstone har Israel redan utplånats i barnens skolböcker och i en del palestinska TV-program. Flera generationer av unga palestinier har indoktrinerats med hat mot Israel och judar.

De israeliska bosättningarna på Västbanken, som inte skulle ha kommit till stånd om arabstaterna hade velat förhandla om fred efter kriget 1967, sysselsätter idag 25 000 palestinier. Dessa kan komma dit utan tidsödande gränskontroller. Lönerna ligger oftast högre än för motsvarande, obefintliga, jobb hos palestinska arbetsgivare. På direktiv från högsta ort i Ramallah vill svenska propalestinska lobbyorganisationer bojkotta produkter tillverkade i bosättningarna, eller åtminstone få dem tullbelagda. Här uppträder nu svenska kristna organisationer som Svenska Kyrkan, Bilda och Diakonia som de militanta palestiniernas förespråkare. Skulle de vinna gehör, kastas säkerligen ytterligare ett mycket stort antal palestinier ut i arbetslöshet och misär utan att några motsvarande arbetsmöjligheter skapats inom den palestinska myndighetens område. Det palestinska styret skjuter sig själv i foten och somliga svenskar håller i geväret.

Hamas i Gaza knäckte den tullfria ekonomiska zonen vid gränsen till Israel, där ett stort antal sömmerskor fick jobb för att sy israeldesignade kläder som USA importerade tullfritt. Efter några terrorbomber stängdes syfabrikerna och då var dessa jobb borta. När Israel lämnade Gaza 2005 fanns där stora fungerande växthus med en inarbetad exportmarknad som kunde övertas direkt och gratis. Istället förstördes växthusen och stativen stals och såldes som skrot. Flera hundra förlorade sitt arbete. Tillverkningen av raketer att skjutas mot Israel har uppenbarligen inte kunnat råda bot på arbetslösheten i Gaza!

Under Osloförhandlingarna på 1990-talet diskuterades seriösa förslag för hur den palestinska ekonomin skulle kunna komma på fötter, efter förebild från bland andra Taiwan och Sydkorea. Det förutsattes givetvis att fred skulle slutas mellan parterna.

Israel med sin starka ekonomi och sina exportkanaler ut i välden kunde och ville hjälpa till. Palestinska företagare skulle kunna samarbeta med israeliska företag både inom jordbruket och inom industrin för att få igång den export de behövde för sin utveckling. De arabiska grannstaternas marknader skulle knappast räcka till för ett riktigt lyft.

”Outsourcing” nämndes som en möjlighet. Idag lägger israeliska företag ut programutveckling i Indien och elektronisk tillverkning i Kina. Det kunde ha lagts ut till palestinska företag istället. Professor Ezra Sadan ledde den Oslo-kommitté som diskuterade hur den palestinska ekonomin kunde lyftas. Jag lyssnade på honom då och har hittat två av hans artiklar i ämnet när jag googlade på hans namn, se nedan.

För att sammanfatta kan man fastslå att det nuvarande styret, det vill säga Arafats gamla medarbetare och arvtagare, verkar vara ideologiskt förstelnade och inte förstår vad som kan få ekonomin att lyfta. Genom att skylla allt på Israels ”ockupation” och ”bosättningar” isolerar man sig och blockerar vägen till ett bättre liv för sina invånare. Det är inte första gången i världshistorien vi har sett hur nationalistiska ideologier skapar elände.

Franz T. Cohn har varit chefredaktör för tidskriften Menorah 1995-2002 och ger sedan 2005 ut e-månadstidningen Från den ljusa sidan. Han har också gett ut antologin ”Politiskt inkorrekt – Tio år i motvind för Israel”.

Se även Ynet News 26 oktober 2012 “Palestinians seek work in Israel as crisis deepens”.