Nationalskalden i nyutgåva

Erik Johan Stagnelius
Samlade skrifter I-V
Atlantis 2011

I detta land är vi inte bortskämda med goda och lättillgängliga utgåvor av våra klassiker. Något liknande den tyska Reclam-serien – eller för den litet kräsnare: den franska Pléiade-serien – står knappast till buds. De initiativ som ändå görs förtjänar emellertid att uppmärksammas. Ett av de viktigare är Svenska Akademiens skriftserie Svenska klassiker som nu är omkring trettio volymer och ständigt utökas.

De är stilrent utformade i klassiskt gråa band, ganska enkelt inbundna (förmodligen för att reducera priset), men med en mycket god papperskvalitet, ägnad att göra läsningen mer behaglig. Varje del har dessutom föredömligt kommenterats och försetts med inledning, ty visst är det som Goethe skrev: ”Denn bei den alten, lieben Toten / Braucht man Erklärung, will man Noten.” Ett senare tillskott till den serien är Erik Johan Stagnelius.

Utgåvan är i allra högsta grad välkommen. Ett halvsekel har förflutit sedan någon senast tog sig för att göra något liknande. Redaktör då var Fredrik Böök, vars insatser härvidlag, liksom i övrigt, är vördnadsbjudande. Det ter sig naturligt att varje ny utgåva i någon mån måste mätas mot den Böökska.

En viss förbättring har helt naturligt skett beträffande textläget, vilket reflekteras i utgåvan. Vidare har den nuvarande redaktören, Paula Henriksson, valt att disponera stoffet annorlunda än Böök. I första delen samlas de verk vilka utgavs under dennes livstid, senare delar innehåller efterlämnat material. Medgivet att varje rimlig organisationsprincip har sina för- och nackdelar, måste man tycka att något därigenom är vunnet: här ges chansen att se hur han framträdde såsom diktare under sin levnad.

Kommentardelen har svällt betydligt i jämförelse med Bööks mer sparsamma ”anmärkningar”. Det är emellertid inte bara till det bättre. Mycket av kommentaren består av förklaringar av vad som rimligen borde vara allmänkunskap. Vem har glädje av att få förklarat att liknöjt betyder likgiltigt, eller att Olympen var det berg som beboddes av de högsta gudarna i klassisk mytologi? I stället kunde man ha önskat mer utförliga kommentarer om komposition, metrik, tolkning och dylikt. Om blott alla versmåtten vore redovisade i kommentaren vore mycket vunnet; nu krävs det av läsaren att denne själv är förmögen att plocka ut alla versmått. Var i världen gives det en läsare som är förmögen till detta, men som samtidigt inte vet att en senator var en medlem i den romerska senaten?

Stör gör också den tillrättalagda ortografin. Detta förvisso mycket vanliga petande i ortografin vid utgivande av klassiska texter är ett oskick, som borde kallas vid sitt rätta namn – förvanskning är vad det är. Det vore emellertid högst orättvist att i detta fall skylla på redaktören, ty hon följer här bara klassikerseriens allmänna riktlinjer, och till hennes heder bör också sägas att principerna för ortografins förändring tydligt redovisas.

Den nya utgåvan har förstås också försetts med en ny inledning. Bööks biografiskt orienterade inledning har ersatts av Anders Olssons mer textorienterade inledning; det speglar väl i någon mån Stagneliusforskningens ändrade karaktär.

Oavsett vad som kan anses om de val vilka gjorts av redaktören, måste det emellertid anses förträffligt att utgåvan över huvud taget föreligger. Vad kan då vinnas av ett förnyat umgänge med skalden? Dels får man ett tillfälle att läsa om klassiker, som ”Suckarnas Mystér” eller ”Källan”, men framförallt har man möjligheten att här ta del av allt det andra, och så att säga få hela bilden. Ty även ett så känt författarskap som Stagnelius’ begränsas lätt till några vanliga antologinummer och mycket lämnas obeaktat.

Stagnelius skrev inte bara kortare lyrik av det slag som han blivit berömd för, utan hans verksbredd omfattade också epik och dramatik, ja till och med balett och opera, liksom några kortare prosatexter. Man kunde här särskilt framhålla några verk: ”Wladimir den store”, en storslagen episk hexameterdikt i tre sånger, utifrån en fritt bearbetad episod om Rysslands kristnande i Nestorskrönikan. ”Bacchanterna eller fanatismen”, ett finstämt sorgespel på blankvers, återberättande myten om Orphei tragiska död. ”Thorsten fiskare”, ett folkmytologiskt drama med öländska kulisser. Bredden i ämnesval och utförande förundrar. I detta sammanhang kan det också erinras om att poeten inte blev mer än 29 år fyllda (men vilka år!).

När man på detta sätt bjuds på Stagnelius fullständiga oeuvre, slås man omedelbart av en sak: den jämna, höga nivån. Visst är inte allt lika bra, men en diktare som skriver lika bra jämt finns väl knappast, och vore verkligen en säregen företeelse. Men mycket få diktare kan komma upp till en sådan lägstanivå. Stagnelius visar sig här som den störste poetiska begåvningen vårt språk har ägt – det största skapande geniet. Hur föga olympisk, hur föga ägnad åt en sådan position, denne burschikose, opie- och alkoholstinne gnostiker och kuf än förefaller, framträder han här som vår verklige nationalskald.

Simon O. Pettersson är fil. stud. med tyska som huvudämne och fri skribent.