Nationalstatens comeback

Har nationalstaten spelat ut sin roll eller är den i själva verket aktuellare än någonsin? Svensk Tidskrifts kulturredaktör Lars Anders Johansson tar pulsen på en europeisk samhällsform som under efterkrigstiden dömts ut som förlegad, men på senare år gjort comeback i centrum för samhällsdebatten.

Häromdagen postade en bekant till mig på Facebook uppdateringen. ”Är inte idén med nationalstater rätt passé ändå?” vilket utlyste en diskussion om huruvida så var fallet. Man kan naturligtvis tycka så, att idén är passé, utifrån sina personliga preferenser, likväl finns det många tendenser i omvärlden som tyder på att nationalstatens idé är högaktuell än idag, förmodligen aktuellare än på mycket länge.

I Mellanöstern ser vi två parallella tendenser i vad som skulle kunna beskrivas som den tredje vågen av kolonial frigörelse: Kurderna kämpar för sin rätt till just en nationalstat, samtidigt kämpar företrädarna för den så kallade Islamiska Staten för ett världsomspännande kalifat, det vill säga motsatsen till en nationalstat. Måltavlan för båda dessa kamper är dock de vid ritbordet konstruerade stater som inrättades efter att Wienkongressens världsordning brutit samman efter det andra världskriget.

Samtidigt knakar den Europeiska unionen i sina fogar och inte bara den: skottarna har nyligen röstat om självständighet rån Storbritannien. De blev kvar, för den här gången. Storbritannien i sin helhet står i begrepp att rösta om utträde ur EU. Katalonien och Baskien kämpar för självständighet från Spanien. Grönland strävar efter att frigöra sig från Danmark. Nationalstatens idé tycks med andra ord högst levande i Europa.

Nationalstaten är en konstruktion, en social konstruktion om man så vill, och dess karaktär likväl som dess gränser skiftar över tid. Likväl byggs de upp kring en gemensam idé, en gemensam uppfattning om vad som håller nationen samman, det som brukar kallas en nationell kultur. Dessa nationella kulturer förändras också över tid, men till skillnad från staterna, som är konstruktioner, fungerar kulturer mer som organismer. De ändrar form, uppslukar andra kulturer eller smälter samman med dem, ibland bryts delar ut och växer till egna, självständiga kulturer.

Nationalstaten som vi känner den idag är som så mycket annat av vår politiska förståelse av samhället en produkt av den franska revolutionen. Frankrike under l’ancient régime var ett brokigt land i kulturellt hänseende och det var inte utan ansträngning, och med stundtals brutala metoder som den nya nationalstaten formades. En sammanhållen kultur betraktades dock som en förutsättning för förverkligandet av revolutionens ideal om individuell frihet, jämlikhet och broderskap.

Carl Bildts självdeklaration ”Hallänning, svensk, europé” sammanfattar förmodligen ganska väl hur många svenskar ser på sig själva. Alltså inte som hallänningar utan som först en del av lokal eller regional kultur (även om dessa försvagats under 1900-talet), sedan en nationell kultur och därefter som en del av det större europeiska, eller västerländska sammanhang där denna kultur ingår. Hur och var detta västerland skall avgränsas är en tvistefråga, men att det finns värderingar och kulturella uttryck som går att identifiera som västerländska är mer eller mindre vedertaget.

Frågan om nationalstaten och de nationella kulturerna har aktualiserats av den pågående migrationen över jorden, migration som dels sker inom den västerländska kultursfären och dels från andra delar av jorden hit, inte minst till Nordeuropa och Sverige. Invandringen av människor från kulturer mycket olika vår egen har mötts med olika strategier i olika länder, med assimiliationspolitik i Frankrike och med mångkulturalism i Storbritannien och Tyskland. Utfallet har emellertid blivit snarlikt: enklavisering och etniska motsättningar. Till exempel har problemen med radikal islamism blivit likartade i Storbritannien och Frankrike trots väsensskild politisk inriktning.

Ekonomiprofessorn Paul Collier konstaterar att vår rädsla för att nationalstatens idé skall utmynna i nationalism och chauvinism, som springer ur de historiska erfarenheterna från 1900-talet, är obefogad. Han menar Angela Merkel har fel när hon påstår att freden i Europa vilar på den europeiska unionen och den gemensamma valutan, och att krig skulle utbryta om dessa kollapsade.

We can test whether Chancellor Merkel is right in her fears, by comparing prospective German relations with Poland and Norway. During the Second World War, Germany invaded and occupied both of them. But now, whereas Poland has adopted the euro and is a member of the European Community, Norway has done neither. Yet is Germany one whit more likely to invade Norway than Poland? Quite evidently, Germany will never again invade either of these countries.¹

1900-talets mest förödande ideologier, nazismen och kommunismen, var motståndare till nationalstatens idé. Nazismen byggde sin världsbild på föreställningen om den vita rasens överlägsenhet, utifrån vilken man hävdade sin rätt att underkuva och även utrota andra folk och ta deras land ifrån dem för att skapa livsrum åt det påstådda herrefolket. Kommunismen strävade efter ett framtida lyckorike där en ny och bättre människa skulle formas och för vars förverkligande inget offer, om de så räknades i miljoner, kunde vara för stort. På proletariatets altare offrades såväl miljontals individer som nationer och kulturer.

Imperialismen, denna sena 1800-talsidé som ännu idag påverkar världspolitiken, byggde inte heller på nationalstatens princip. Det gjorde däremot den koloniala frigörelseprocessen under 1900-talets andra hälft där land efter land gjorde sig fria från sina forna kolonialherrar. I de fall där de forna kolonialmakterna försökt skapa nationalstater av europeisk modell, som i arabvärlden och delar av Afrika, utan att ta hänsyn till de olika folkgrupperna i området har det ofta tagit en ände med förskräckelse.

Nationalstaterna i nordvästeuropa har växt fram över lång tid. Idén om en sammanhållen svensk kultur och identitet är betydligt äldre än Gustav Vasas nationsbygge. Så tidigt som från 1200-talet finns belägg för att människor på östra sidan Östersjön uppfattade sig som svenskar i kulturellt hänseende. Inger Lomfors, chef för myndigheten Forum för levande historia, hade således fel när hon på Stefan Löfvens märkliga konferens Sverige tillsammans, hävdade att det inte fanns någon uråldrig enhetlig svensk kultur. Hennes uttalande är dock symptomatiskt för den rådande självuppfattningen i flera europeiska länder: vi tar vår kultur för given så till den grad att vi inte längre tror att den existerar.

Vid internationella jämförelser blir det dock uppenbart att den svenska kulturen är något tämligen unikt. Enligt World Values Survey sticker Sverige ut i nästan alla värderingsfrågor. Till skillnad från vår egen föreställning om ett ”mellanmjölkens land” är Sverige i själva verket extremt i många avseenden.

Att nationella kulturer finns och spelar roll är uppenbart. I the origins of political order skriver Francis Fukuyama att kulturella skillnader är avgörande för hur institutioner växer fram och fungerar i olika samhällen och att det därför inte går att tro att institutioner från en typ av samhälle går att överföra rakt av till ett annat med en annan kultur. Det finns gott om exempel på hur övertro på institutionernas kraft och underskattande av kulturens betydelse lett till oönskade resultat. Försöken att införa parlamentarisk demokrati av västeuropeiskt snitt i länder med klankultur har inte sällan utmynnat i kaos.

Paul Collier konstaterar att kulturella faktorer varit helt avgörande för varför vissa samhällen blivit socialt och ekonomiskt framgångsrika medan andra inte blivit det, och att migranter från mindre framgångsrika samhällen riskerar att ta med sig och hålla fast vid just de kulturella mönster som varit hämmande för de samhällen de lämnat bakom sig i din strävan efter ett bättre liv. Ju större diasporan är desto mindre sannolikt är det dessutom att migranten tillägnar sig kulturen i det nya landet. Kulturella skillnader är således både det som driver på migrationen mellan länder och det som försvårar integrationen. Att de fortfarande spelar roll torde dock stå bortom allt tvivel.

Ett problem i diskussionerna om nationalstatens vara eller inte vara är att det inte sällan landar i en dikotomi: antingen förväntas man vara för nationalstaten som universell lösning, eller så förväntas man vara emot den, av princip. När Sverigedemokrater och kulturrelativister i Herders anda slår fast att ”varje folk ska ha rätt att styra sig själv” och därmed menar att världen borde bestå av ett lapptäcke av nationalstater glömmer de att nationalstaten är en tämligen unik europeisk företeelse. Gång på gång har det blivit tydligt hur svårt det är att försöka återskapa den under andra förutsättningar.

När stjärnögda liberaler och eurokrater å andra sidan drömmer om en världsordning utan nationalstater, oavsett om den tar sig uttryck i ett Europas förenta stater eller i en ”världsfederation” kastar de ut barnet med badvattnet. Nationalstaten har tjänat oss väl i vårt hörn av Europa under de gångna århundradena och det finns mycket litet som tyder på att något av de alternativ som för närvarande står till buds kommer att göra det bättre.

Är då nationalstaten ett eftersträvansvärt ideal? Det beror naturligtvis på vem du frågar. En kurd skulle med största sannolikhet svara ja på den frågan. Själv menar jag att den statsbildning som bäst tillgodoser medborgarnas individuella rättigheter och friheter är den mest eftersträvansvärda. Historiskt har formen för detta skiftat. Under medeltiden var förmodligen det tysk-romerska riket med dess svaga centralmakt och dess lapptäcke, och därmed maktbalans, av små politiska enheter, furstendömen och fristäder, tämligen fritt. Där var alltså en nation, den tyska, uppdelad på många små politiska enheter, förmodligen en större garant för frihet än den tyska enhetsstat som 1871 trädde i dess ställe.

Å andra sidan finns exempel på motsatsen: efter Wienkongressen 1815 var förmodligen det Habsburgska väldet eller den brittiska monarkin de främsta garanterna för individuell frihet i Europa. Två vidsträckta imperiebyggen, det ena i Centraleuropa och det andra på världshaven.

I Skandinavien har nationalstaterna hjälpt oss att skapa några av de mest framgångsrika samhällen mänskligheten skådat. Betyder det att nationalstaten är den mest överlägsna samhällsformen för all framtid? Nej, naturligtvis inte. Men att påstå att nationalstatens idé är förlegad är att göra det lätt för sig.

Dessutom är det rimligt att de som avfärdar nationalstaten som organisationsform redovisar vilket alternativ som de hellre skulle vilja se istället. Inte sällan kryper det då fram att de vill se överstatliga lösningar, som ett Europas Förenta Stater, eller som i fallet med personen bakom statusuppdateringen som inledde denna text: ”en världsfederation”.

Lustigt nog tycks de som anser att nationalstaten inskränker den individuella friheten beredvilligt lämna ifrån sig makten till en ännu större politisk enhet. Sannolikheten att majoriteten i en sådan världsfederation skulle dela nationalstatsmotståndarnas liberala utgångspunkter tycks påfallande liten. Och vem skulle styra världsfederationen? Xi Jinping? Vladimir Putin? Det otäckaste med en sådan politisk ordning är dock att det inte skulle finnas någonstans att ta vägen för den som motsatte sig den.

Lars Anders Johansson

¹Paul Collier, Exodus (2013) sid 240.