Nato är inget expansivt imperium
Att Nato skulle utgöra ett hot mot Ryssland är en illusion som skapats av Ryssland. Provokationerna inom Östersjöregionen vilar på Rysslands ansvar, skriver Albin Aronsson.
I sin bok om det Peloponnesiska kriget skriver Thucydides att ”den sanna orsaken till kriget var ökningen av Atens makt, och rädslan som detta framkallade i Sparta”. Att Nato på ett liknande sätt skulle vara ansvarigt för Rysslands agerande är ett synsätt som i dag dyker upp hos vissa kommentatorer. Genom att åberopa forskaren Mearsheimer jämför indirekt forskarna vid Försvarshögskolan Linus Hagström och Tom Lundborg, till exempel i en debattartikel (DN Debatt 2015-06-09) expansionen av Nato och Rysslands agerande med just förhållandet mellan Aten och Sparta. Men uppfattningen att alliansen expanderat till den grad att den omringar Ryssland är fel. Nato är inget expansivt imperium.
För det första, imperier har i historien expanderat sin makt genom att erövra andra stater, göra dem till lydstater, direkt utplåna, ta slavar från dem och utarma dem ekonomiskt. Som exempel kan nämnas Athenska imperiet, Rom, Ottomanska imperiet, Spanien och Storbritannien. Mindre stater tvingas att underkasta sig den större makten, imperiet. Nato är dock inget imperium som tvingar mindre stater att bli medlemmar. För att bli medlem i Nato måste staterna själva ansöka om det, vara demokratier och uppfylla rigorösa krav som att ha välfungerande statsapparater. Nato utnyttjar heller inte sina medlemmar ekonomiskt. Polen, medlem i Nato och EU, är idag tre gånger rikare per capita än Ukraina som inte är medlem i någon av organisationerna. Under kalla kriget blev Västtyskland en spirande demokrati med en urstark ekonomi medan Östtyskland stadigt blev fattigare under tiden. Nato är inget imperium som tvingar stater att underkasta sig eller bli krossade. Historiska analogier i all sin rätt, men granskar man dem inte kritiskt blir de direkt farliga.
För det andra, omringningsargument som skribenterna åberopar, att Ryssland menar att Nato har expanderat ”respektlöst” och håller på att omringa Ryssland, bygger på en ytlig analys av situationen. En sextondel av Rysslands gränser utgörs av gräns med stater som är Nato-medlemmar. Denna gräns utgörs till en liten del av Norge och till 600 km av Estland, Lettland och Litauen. Utanför medlemsstaterna finns militär trupp under Nato-befäl i betydande numerär endast på tre platser i världen: Afghanistan, Kosovo och utanför Somalia. Omringningsargumentet är något som Ryssland konstruerat för att försvara sitt agerande i sitt närområde, som tyvärr köpts av de säkerhetspolitiska teoretikerna.
För det tredje, säkerhetsdilemmat som skribenterna refererar till bygger på att alla militära kapaciteter som en stat eller allians har kan tolkas i en offensiv mening. Vad har då Nato för militära kapaciteter nära Ryssland som kan tolkas som hotfulla? Det finns inga permanenta Nato trupper i Baltikum. Estland, Lettland och Litauen har tillsammans en militär numerär på 22 010 man (5,750 + 5,310+ 10,950 – IISS, Military Balance 2015). Ryssland har en militär numerär på 777 100. De tre baltiska staterna har inga betydande vapensystem som kan hota Ryssland, de har inget strategiskt djup och de har en landgräns till Polen (närmaste Nato land) som mäter 110km. Ryssland har kärnvapen, stora mekaniserade förband, flygstyrkor och specialförband längs med gränsen till de baltiska staterna. Hot utgörs också av kombinationen av kapacitet och vilja. Vilket land i Europa, eller för den delen USA, skulle någonsin drömma om att intervenera i Ryssland? Viljan finns inte där. Finns kapaciteten att invadera Ryssland? Baltikums styrka på 22 010 man utgör inget hot. Andra europeiska staters militärer plågas av låga budgetar, skandaler gällande deras beredskap (Tyskland bra exempel), och en strategisk trötthet och missmod gällande effektiviteten av militär styrka efter Afghanistan och Irak. USA, ledaren inom Nato, kämpar nu mot ISIS i Mellanöstern, stöder Saudiarabien i dess kampanj i Yemen, har stora problem med Kina och dess ö-konstruerande i Sydkinesiska havet och global terrorism. Hemmaopinionen är dessutom långt ifrån positiv till att skicka amerikanska soldater på ännu ett ’äventyr’. Varken kapacitet eller vilja finns alltså inom Nato-alliansen, alltså finns inget hot. Slutligen har Ryssland varit och är fortfarande en stormakt, och stormakter respekterar varandra.
För det fjärde, skribenternas argument om betydelsen av en stabil statsidentitet och att Ryssland känner sig ”kränkt” behöver diskuteras. Rysk kultur, med dess litteratur, konst, dans och poesi är fantastisk. Men korruption, en ekonomisk modell som sett sina bättre dagar, att vara mobbaren i området som förtrycker sina grannar och en censurapparat som inte tillåter en fri debatt är aldrig något som kan accepteras. Väst, med EU och Nato, ska aldrig acceptera de senare egenskaperna eller illusionen om att Nato hotar Ryssland, som legitima anledningar till att känna sig ”kränkt” och genom det ursäkta Rysslands aggressiva agerande mot sina grannar. Grannstater ska kunna välja precis det de önskar, i detta fall mer demokrati, bättre ekonomi och generellt bättre levnadsvillkor. Ryssland får vara så ryskt det vill, men inte tvinga andra att göra precis som de vill.
Men skulle Sverige bli säkrare av att gå med i Nato? Det är en politisk allians med militära kapaciteter. Några av fördelarna med ett svenskt medlemskap inkluderar möjligheten att dela bördan av militära kapaciteter, att kunna specialisera sig i vissa vapengrenar och att få vara med i beslutsprocessen inom Nato (något man inte är nu). Men det främsta argumentet för ett svenskt medlemskap är att Ryssland skulle behöva ta i beaktande Nato:s kollektiva respons (genom Nato:s Artikel 5) om man intervenerar på svenskt territorium. Osäkerheten som Ryssland känner inför detta har gjort att man inte agerat på allvar mot de baltiska staterna, till skillnad från Ukraina och Georgien som inte är medlemmar.
Ryssland är ansvarigt för den nuvarande situationen. Det är Ryssland som bedriver hybridkrigföring mot sina grannstater, tränar bombanfall mot Stockholm med kärnvapen, skickar ubåtar in på svenska territorialvatten och flyger utan transpondrar och hotar civilt flyg på internationellt luftrum. En stat som agerar på detta sätt utan att ha blivit provocerad. Sverige skulle bidra till stabiliteten i Östersjöområdet genom att bli medlem i Nato och därmed öka sin säkerhet.
Albin Aronsson är en av tankesmedjan Frivärlds Capitolium-stipendiater, verksam som forskningsassistent vid tankesmedjan Atlantic Council i Washington, DC.