Nej, danska valet handlade inte om flyktingpolitiken

Ska man tro på tillresta svenska radio- och tv-journalister handlade valet om den oförsonliga danska flykting- och ”utlänningspolitiken”. Men om man struntar i att springa på de lätta bollarna blir svaret ett helt annat.

Det danska folketingsvalet är över och den största förloraren Lars Løkke Rasmussen och hans ramponerade Venstre är i full färd med att sy ihop en regering. Så kan det gå!

Det mesta pekar på en minoritetsregering mellan Venstre och valets stora segrare Dansk Folkeparti. De båda partierna får tillsammans 71 mandat. Med ytterligare borgerligt stöd utifrån, kommer de med råge över den magiska majoritetsgränsen på 90 mandat som krävs för styrsel.

Det mest sensationella är naturligtvis att Dansk Folkeparti blivit det största borgerliga partiet med 21,1 procent av rösterna och 15 ytterligare mandat. Det är en ökning med hela 8,8 procentenheter från valet 2011.

För första gången verkar nu DF också vilja att gå in i en regering istället för att sin vana trogen fungera som ett stödparti utifrån. Det har partiet gjort från 2001 fram till 2011. Men enligt de senaste mätningarna förväntar sig en majoritet av väljarna att DF tar ansvar för sin stora ökning. Och agerar därefter. Någon vilja från majoriteten av det politiska etablissemanget att blockera DF finns inte heller. Att mer än var femte dansk just röstat på DF går bara inte att blunda för.

För Lars Løkke Rasmussen – sparkad statsminister 2011 – är det också tryggt att ha DF inne i regeringen för att inte bli överraskad och överkörd av eventuella uppgörelser med socialdemokraterna.

Så vad är förklaringen till Venstres brakförlust och Dansk Folkepartis stora framgång?
Ska man tro på tillresta svenska radio- och tv-journalister som bara efter några timmar på dansk mark blir experter, handlar det om den oförsonliga danska flykting- och ”utlänningspolitiken” som genom sin cynism och okänslighet lockar allt fler danska väljare.
Men om man struntar i att springa på de lätta bollarna, och verkligen tar sig tid att lyssna in och analysera det som ledde fram till valresultatet, blir svaret ett helt annat:

*Danskarna gick primärt inte alls till val på den förda flyktingpolitiken.
*Danskarna röstade på plånboksfrågorna, och sin oro över revorna i välfärdsstaten.

Det handlar om fördelningspolitiken och en upplevd kvaddad offentlig sektor med haltande sjukvårdsköer, eftersatt cancervård, ovärdig äldreomsorg, snäva a-kasseregler och allt det andra som styrt det politiska familjesamtalet där i vardagsrummet inför det här valet.
Men flyktingpolitiken då?

Jo, den har funnits med någonstans i debatten. Men inte alls särskilt framträdande eftersom inriktningen på den gjorde de stora partierna upp om redan för så där 10-15 år sedan.
Venstre och Socialdemokraterna har i princip anpassat sig till Dansk Folkeparti. Något de naturligtvis inte vill erkänna men som är synligt för alla som följder debatten på nära håll.
Så flyktingpolitiken i valkampen 2015 blev överspelad av de vardagsekonomiska frågorna. Även om den fortsatt funnits kvar i marginalen

”Du vet hvad vi står for”, som DF:s partiledare Kristian Thulesen Dahl torgförde. Punkt, slut!
”Kommer du till Danmark ska du arbeta”, meddelade den socialdemokratiska statsministern Helle Thorning-Schmidt från sina affischer. Skulle nog inte accepteras som s-valslogan i Sverige.
”Integrationspolitiken kräver åtstramningar för att den ska lyckas”, framförde Lars Løkke Rasmussen.
Men som sagt… mest en diskussion i marginalen.

Nej, anledningen till att Venstre rasat med hela 7,2 procentenheter sedan förra valet och bara hamnade på 19,5 procent beror mer konkret på den kommande statsministern Lars Løkke Rasmussens förhastade utspel om besparingar:
”Det ska råda nolltillväxt i den offentliga sektorn”, meddelande han. Kanske trodde han att det skulle klinga ansvarsfullt bland väljarna. Men det blev tvärtom. De kände ökad oro.
Det hjälpte inte att han snabbt försökte mildra utspelet och försäkra att det finns utrymme för effektivitetsökningar inom de givna ramarna, minsann. Och att den danska offentliga sektorn redan är världens största.
Socialdemokraterna, under den nu avgångne Helle Thorning-Schmidt, som målmedvetet fört sitt parti mot mitten, lyckades bättre. Ja, till och med ökade med 1,5 procentenheter till 26,3 procent. Just med utfästelser om välfärdspolitiska satsningar.
Mest lättfattlig i sin retorik var dock Dansk Folkeparti som utlovat en ökning av den offentliga sektorn på 0,8 procent om året. Det har gått hem!

För övrigt ligger socialdemokratisk välfärdspolitik ganska nära den som Dansk Folkeparti driver och innehåller betydligt mer krav än den svenska. Bland annat nödvändigheten av att minska bidragsberoendet.
Ett försök till sammanfattning av folketingsvalet den 18 juni blir således följande:

Väljarna flydde Venstre därför att väljarna uppfattar att partiet vill bromsa satsningarna i den offentliga sektorn.
Istället lockade Dansk Folkeparti som skickligt driver frågor om trygghet, social upprustning och vikten av att ta hand om och respektera sjuka och gamla, skickligt åskådliggjort i mängder av effektiva valfilmer.
Socialdemokraterna som gjorde ett hyfsat val och ökade med tre mandat har också gått in för välfärdssatsningar.
Flyktingpolitiken var definitivt inte huvudfrågan för väljarna.
Sedan får tillresta svenska journalistkollegor hävda vad de vill i sin rapportering.

Jan-Olof Bengtsson är fri skribent och debattör. Har bara missat ett folketingsval sedan mitten av 80-talet. Tidigare EU-korrespondent och ledarskribent i Kvällsposten.