Nej till självständigt Skottland
Fel motiv bakom utträde

Ett självständigt Skottland är ingen omöjlig tanke, men nationalism och populism är dåliga skäl till att lämna unionen med England, skriver Mathias Bred.

Om en vecka kan Europa stå vid fullbordat faktum. Skotska folket kan då under oklanderliga demokratiska former ha röstat sig ur den trehundraåriga unionen med England. Ett självständigt Skottland är inte på något sätt en omöjlig tanke. Landet har bevarat en nationell identitet och har egna institutioner. Men vad som nu känns fel är de sakpolitiska motiven bakom självständighetssträvandena och den politiska rörelse som driver på.

Precis som resten av Storbritannien och resten av Europa befinner sig Skottland ännu i en lång omställning från industrisamhälle och till något nytt. Industrialismen har som bekant sitt urhem i Skottland och trots lysande undantag, som moderniseringen av Glasgow, har industrins tillbakagång där ofta slagit hårt. Både socioekonomin och självkänslan har påverkats. I Sverige talar man om bruksortsmentalitet och samma fenomen kan återfinnas på andra sidan Nordsjön.

Storbritanniens offensiva svar på globaliseringens påfrestningar med friare handel och avregleringar upplevdes i Skottland som ett svek. Där är en vanlig tolkning att besluten som fattades i London togs utan hänsyn till skotska förutsättningar. Särskild stor skuld läggs på det statsbärande konservativa partiet, men det finns också ett missnöje med förändringarna som Labour genomgick under Tony Blair.

På 1950-talet var det skotska politiska landskapet närmast identiskt med det brittiska. Valkretsarnas fördelning motsvarade den i Westminster. Men idag har de konservativa endast ett mandat från Skottland, och det i den södra och välbärgade delen. Resten av det politiska landskapet domineras av missnöjda labourväljare, samt av den kraft som relativt snabbt har seglat upp och fått egen majoritet i det skotska parlamentet, samt drivit fram nästa veckas folkomröstning.

Som många andra nationalistpartier har det skotska nationalistpartiet, SNP, sina rötter i trettiotalet. Det formerades 1934. I medlemskadern återfanns de obligatoriska excentriska överklassmännen och de besvikna revolutionära socialisterna. Under upptrappningen inför andra världskriget motsatte sig partiet brittisk inblandning och uppmanade skottar att inte låta sig inkallas.

Efter kriget höll partiet en låg profil men gjorde comeback under 1960-talets arbetsmarknadskonflikter. När globaliseringen drabbade skotsk industri följde strejker och motsättningar. SNP höll sig framme. Nationalistbegreppet blev åter gångbart och kunde kopplas till tidens anti-imperialism och självständighetsrörelser.

Under 1970-talet attraherade partiet unga akademiker ur den radikala studentrörelsen som lockades av att SNP stod till vänster om labourpartiet. Med tiden skulle gruppen bli viktig eftersom den öppnade dörren till medelklassen. Bland de unga radikalerna fanns partiets nuvarande ledare Alex Salmond. Han var då en av ledarna i den falang som ville öka inslaget av socialism och som under en period hade kontakter med Sinn Fein. Ståndpunkten att endast demokratiska medel var tillåtna i kampen ska han ha då ha avfärdat som defatism.

Partiet överlevde 1980-talet genom att intressera sig för miljöfrågor och engagera sig i freds- och anti-kärnvapenrörelsen. Man var också motståndare mot avregleringar och liberaliseringar. Margret Thatcher blev ett viktigt hatobjekt som än idag spelar stor roll för partiet.

Under en period var SNP hårda EG-kritiker men ändrade sig i början av 1990-talet. Partiet insåg att EU var ett ramverk inom vilket separatistiska rörelser kunde få större spelrum. Det finns fortfarande EU-skeptiker kvar på ledande poster inom partiet, men idag är EU-vurm en viktig del av partiets budskap. Genom att peka på euroskepticismen i England och samtidigt hålla fram sin egen EU-vänlighet kan man ta bort udden av den kritik som annars kunde ha riktats mot att man i grunden är ett nationalistiskt parti.

För även om SNP förändrat dagordningen efter samtidens modefrågor har nationalismen bestått som en röd tråd. Den finns redan i partinamnet och målet är alltjämt en statsbildning på nationell grund. Tittar man på partiets valmaterial och reklamfilmer ser man det nationalistiska symbolspråket med blomsterbärande ”lassies”, spänstiga karlar, folkmusik och vackra vyer av bergslandskap. Det är samma grepp som vi rodnande skrattar åt då Sverigedemokraterna använder det här hemma.

Att partiet behållit sin förmåga till populism är också tydligt. Man lovar att självständighet ska lösa alla problem, samtidigt som man säger att inget egentligen kommer att förändras. SNP verkar vilja att alla ska kunna se sin egen ideala framtid i partiets program. Det är därför fullt av motsägelser, vilket de unionsvänliga kanske alltför sent har börjat påpeka.

SNP lovar till exempel att inte höja skatten för vanligt folk samtidigt som man lovar att bygga upp en skandinavisk välfärdsstat. När det gäller ekonomin har man stora förväntningar på vad det innebär att få kontrollen över landets olje- och gasfyndigheter. Det rimmar dock illa med att man vill vara ett grönt parti, som också är för ett klimatneutralt samhälle med mycket vindkraft.

Partiet vill helst inte ta ställning mellan vänster och höger. Men samtidigt är ett av huvudargumenten bakom självständighetskraven att landets invånare vill ha mer vänsterpolitik än vad de kan få inom unionen. Och ett av de mer använda slagorden är ”aldrig mera Tory-styre”. SNP säger att man har de skandinaviska länderna som politisk förebild. Men det verkar mer vara 70-tals versionerna man är intresserad av. Mycket av den politik som kännetecknar David Camerons parti, som strikta finanser, invandring och sänkt skatt på arbete och företagande, är ju också ingredienser i den moderna skandinaviska välfärdsstaten.

Det är någonting som inte går ihop. Under andra omständigheter hade man kanske kunnat välkomna ett självständigt Skottland. Men när processen hastas fram av det skotska nationalistpartiet känns det hela olustigt. Kombinationen nationalism, populism och människors rädsla för framtiden brukar sällan vara ett vinnande koncept.

Mathias Bred är ledarskribent på Smålandsposten. Han köpte en kilt efter att ha sett Braveheart.