Nicklas Berild Lundblad: Bohman, Hayek, osäkerhet och riskens ideologi

Bohmans ideologi vilar i naturen. De många skildringarna av skärgården, men även över naturen i stort – årstiderna, landskapen – har sedan länge uppmärksammats som en integrerad del i Bohmans tankevärld. Läsaren kan dra olika slutsatser av dem – dels är naturupplevelserna som skildras djupt individuella, dels är de en hyllning av det nationella. I naturupplevelsen träder också den lilla världen fram, familjen och kärleken står i centrum.  Det finns dock ett element i Bohmans natursyn som inte betonas särskilt ofta – och det är hur han i sina naturskildringar integrerar osäkerheten i människans livsvillkor.

Dagens politik skyr osäkerheten och ser det som sin plikt att reducera den till risk och sedan dessutom att minimera risken. Hela den processen är grundbulten i det förmynderi som Bohman skyr i sina texter.  Förmynderiets grundläggande form är risken: att utifrån en osäkerhet räkna fram en risk och sedan utveckla politiska instrument för att minimera denna risk på bekostnad av individens egenmakt och rådighet.

Det är först i osäkerheten som indvidens rådighet prövas – och det finns fina exempel på det i Bohmans texter. Ta den lyriska skildring som återfinns i ”På skidor i Härjedalen”. I denna text beskriver Bohman sig själv som en djärv upptäcktsresanden i landet som tillhörde de allra första svenskarna som upptäckte fjällen i Härjedalen – och det var han säkert – men det intressantaste i skildringen är när han beskriver en natt 1937 i en av Svenska Turistföreningens stugor där en storm slår till. Gunnel och han själv sover på renfällarna i stugan när de plötsligt väcks ”av en rykande snöstorm i en skälvande och skakande stuga full av brandrök. Stormbyarna hade delat kaminröret mellan inner- och yttertak. Ute i mörkret tog jag mig med stege upp i vindsutrymmet fyllt av rök och gnistor. Mina bästa skidvantar gick åt, då jag mixtrade ihop de glödröda rördelarna. Men vi sov betydligt bättre efteråt.”

Det är faran som gör det värt det: ”…fjällens faror – storm och dimma – är lika närvarande nu som förr. Och kräver lika mycket av förutseende, fjällvana och utrustning.”

Skildringen av naturen är skildringen av en värld som inte låter sig domineras av människan och där osäkerheten ständigt ligger och lurar på oss. Osäkerheten är en förutsättning för friheten, inte en utmaning för den.

*

Bohmans syn på naturen och osäkerheten reflekterar något ideologiskt viktigt som vi hela tiden riskerar att glömma bort. Det är en insikt som vi också hittar gos Friedrich Hayek, i ett efterord till hans Law, Legislation and Liberty.

Hayek fokuserar också på frågan om människans myndighet. Han menar att vi i dag hamnat i en position där vi överlärt oss upplysningens lektioner om människans myndighet. Om Kant och upplysningen ville inskärpa i oss att vi måste våga veta och placera oss i centrum för naturen och världen, så säger Hayek att vi nu måste se begränsningarna i upplysningens uppmaning.

Vår förmåga är stor och vårt förnuft är enormt kraftfullt – men det har gränser. Upplysningen gjorde rätt i att utmana de gränser som var satta av andra människor, av religion och seder, men skiljde inte mellan dessa gränser och de begränsningar som följer av att världens egen inneboende komplexitet.

Upplysningen befriade oss ur religionens förmynderi, men den gjorde det genom att tillskriva förnuftet förmågan att styra världen i sin helhet utan att lämna något utrymme för osäkerheten. Upplysningen ersatte gud med förnuftet och resultatet blev inte ett praktiskt så mycket som ett paternalistiskt förnuft, fullt sysselsatt med att planera framtiden och eliminera osäkerheter.

Religionens förmynderi ersattes av riskens förmynderi.

Hayeks slutord är värda att citera i sin helhet (min översättning):

”Om upplysningen fann att det mänskliga förnuftets roll  var för liten förr i tiden, så finner vi nu att den uppgift som vår tid tilldelat förnuftet i byggnationen nya institutioner är alldeles för stor. Det som förnuftet och den moderna positivismen fått oss att tro är slump och meningslösheter i samhället, visar sig ofta vara själva den grund som vår rationella förmåga vilar på. Människan kommer aldrig att bli herre över sitt eget öde: vårt förnuft leder oss alltid framåt in i det okända och oförutsedda – där lär vi  oss nytt.”

Människan kommer aldrig att bli herre över sitt eget öde. Det är en central del också i individualismen som den återfinns hos Bohman, och i hans kamp mot förmynderiet. Alla former av förmynderi har nämligen sin rot i just denna föreställning: att människan är herre över sitt eget öde, att hon har förmågan att kontrollera världen, att styra undan alla faror, att ersätta risk med trygghet, att fly undan osäkerheten.

Därmed blir Bohmans individualism också en annan: det blir en individualism som öppnar det okända och oförutsedda för var och en av oss – som välkomnar osäkerheten.

*

Det kanske tydligaste resonemanget om osäkerheten och faran i naturen hos Bohman finns i den lilla texten ”Skridskosöndag”. Bohman skriver om en underbar dag ute på skärgårdsisarna och kommer efter ett tag in på riskerna med långfärdsskridskor – och han avfärdar dem på ett intressant sätt:

”Massmedia berättar om olyckor. Om alltför många. Vi möter krav på kommunala israpporter och insatser av olika slag från det allmännas sida. Men sällan stryks under att flertalet olyckor beror på okunnighet, dumdristighet och bristande omdöme.”

Stycket känns nästan hårt att läsa i dag – får man verkligen säga att den som drunknar på isen är okunnig och dumdristig och saknar omdöme? Och hur förhåller sig den här synen till hur vi ser på de svagare i samhället? Har de också hamnat där de är på grund av okunnighet, dumdristighet och bristande omdöme?

Det är egentligen anmärkningsvärt att vi kan reagera så på en så självklar text som denna, men efter att ha testa texten på ett antal personer så tycks omdömet klart: så skulle inte en partiledare kunna skriva idag. Det skulle låta som om han skyllde på offren.

Bohmans poäng är dock mycket mer komplex och intressant än så – han förnekar inte att olyckorna är ett problem. Men han menar att vi här har en tydlig gräns för vad samhället inte förmår:

”Sådant kan aldrig ersättas av samhälleliga åtgärder. Att lära sig umgås med naturen, att ha klart för sig vilka risker man kan möta och hur de skall förebyggas och bemästras, de måste man själv lära sig. Man bör börja därhemma hos familjen. Det borde vara den äldre generationens sak att se till att den yngre får klart för vad den ger sig in på – på nya isar eller på fjället i storm. Eller på havet i dimma och hård vind. Att bibringa sådana kunskaper är också en uppgift för skolan, för scoutorganisationer och andra frivilliga sammanslutningar. Det måste krävas någonting av den enskilde. Hans eller hennes aktiva medverkan – både i form av ekonomiska insatser och personligt ansvarstagande. Vill man mäta sina krafter med naturens, måste man räkna med att ibland befinna sig i underläge. Då räcker inte passiv information, även om sådan också erfordras. Man har inte rätt att räkna med att andra som vet bättre och är bättre förberedda alltid skall kunna gripa in då riskerna blir akuta.”

Bohman går vidare och konstaterar att mot detta står i dag kollektiviseringen av vår fritid och byråkratiseringen av naturen. Det enda det leder till är att ”alltför många förlorar förmågan att utan ”råd och rön” umgås med naturen på det sätt som man kunde för bara 20-30 år sedan.”

Bohmans resonemang här är ett resonemang om riskägande. Vem äger en risk i samhället? Är det samhället eller individen? Hos Bohman är risken en angelägenhet för den lilla världen – vi lär oss riskerna och hur de hanteras i familjen eller den lilla sammanslutningen. Det är när riskerna kollektiviseras som individen förlorar förmågan att bedöma den.

Kollektiviseringen av risk är ett av de kanske mest osynliga dragen i den moderna förmyndarstaten. Vi vänder oss till statens experter för att få råd om allt från chips till pandemier, den lilla världen har abdikerat helt inför alltmer komplexa och snabbt föränderliga risker.

Bohmans resonemang utgår från naturen, och det är i sig intressant. De risker som är förbundna med nyis eller en dimmig fjärd är stabila risker, liksom hur man hanterar snöyra och storm uppe på på fjället. Det moderna samhället producerar ständigt nya risker, som inte kan traderas från generation to generation.

Bohmans exempel är egentligen exempel på osäkerheter, och inte risker. På tillvarons mest grundläggande osäkerheter, de som vi möter i naturen. Att möta osäkerhet är däremot något som vi fortfarande kan lära och lära ut i den lilla världen, och det personliga ansvaret vi alla har för hur vi bedömer osäkerheten kan vi återställa i möjligaste mån.

I centrum för den världsbild som Bohman förmedlar här står individen, men inte som allsmäktig, utan som en del av en större osäkerhet som vi närmar oss generation efter generation. En individ som inte är fullständig herre över sitt eget öde, men som följer förfäders förnuft ut på isarna och på kalfjället och lär sig nytt.

Bohmans insikt om osäkerheten och individens begränsningar som förutsättningar för en frihet värd att eftersträva, den frihet som han återkommer till så ofta i sina naturskildringar, förtjänar en renässans i dagens kollektiviserade risksamhälle. 

Nicklas Berild Lundblad fil. dr. i informatik