Nils Andrén; Psykologiskt försvar är mer än informationsberedskap

NTLS ANDREN:
Psykologiskt försvar är mer
än informationsberedskap
Namnet Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) skapar förväntningar som myndigheten
inte har fått till uppgift att infria, skriver Nils Andren. SPF
sysslar främst med informationsfunktionen under krig och
krigsfara och inte alls med försvar mot psykologisk krigföring i
fredstid.
Allmänheten måste få en realistisk och förtroendeskapande
bild av varför vi har ett försvar.
Informationen måste lämnas på
ett sådant sätt att den främjar
sakligheten i försvarsdebatten.
Men vem bör ge denna information?
Nils Andren är professor emeritus i statskunskap.
M
d ojämna mellanrum, betingae av våra reaktioner på yttre
ändelser, uppstår en debatt om
det psykologiska försvaret. Den tänds ofta av medborgare som är otåliga inför
bristande klarhet i den information som
vår överhet ger i frågor av uppenbar vikt
för vår säkerhet. Det officiella organ som
skall handha det psykologiska försvaret
kommer därvid naturligt i blickpunkten.
Så har också varit fallet i den debatt som
tidigare i år öppnades av tidskriften Vårt
Försvar. I ett par aggressiva- enligt några
kritiker obalanserade – ledare hävdades
där att det psykologiska försvaret är otillräckligt, att förhållandena nu är helt annorlunda än när det psykologiska försvaret i blygsamma former upphöjdes till en
erkänd totalförsvarsfunktion och att Sveriges politik på detta område har en något
strutsartad prägel. Det konstaterades
också att den främsta orsaken härtill måste sökas i den lagstiftning som styr det
psykologiska försvaret som totalförsvarsfunktion. Den ansvariga myndigheten,
Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF),
borde dock kunna åstadkomma något
mer inom det nuvarande regelverkets
ram, i synnerhet sedan totalförsvarets
upplysningsnämnd (TUN) överförts till
SPF.
Intet av detta är väl i sak särskilt uppseendeväckande. Ändå väckte dessa oroade och därför kritiska påpekanden ett antal heliga kor till helig vrede. Det är alltid
utmanande att framföra invändningar
mot hävdvunna principer. En principiell
kritik uppfattas alltför lätt som en utmaning inte bara mot institutioner utan
också mot de personer som har ansvaret
för dessa.
– 526
Funktion och institution
Debatten om psykförsvaret kompliceras
av att den – liksom sitt föremål – berör
många problem. Mycken förvirring, och
många svikna förväntningar, har vållats
av att psykologiskt försvar är både en
funktion och en institution. Saken blir inte
enklare då man konstaterar att SPF
främst sysslar med informationsfunktionen under krig och krigsfara, och inte alls
med psykologiskt försvar mot den psykologiska krigföring som riktas mot oss redan under fredstid. SPFs namri skapar
förväntningar som myndigheten inte har
fått till uppgift att infria. Ett bättre namn
borde ha va1it ”Styrelsen för informationsberedskap och totalförsvarsinformation”. Men ordet ”information” har i
detta sammanhang haft en dålig klang
bland alla som kommer ihåg Statens Informationsstyrelse.
Det är inte givet att SPF är det organ
som borde få till uppgift att infria dessa
förväntningar. Men vår säkerhet kräver
att någon eller några gör det, på ett sätt
som är trovärdigt och inger respekt både
inåt och utåt. Vi måste ställa oss frågan
vilka funktioner som bör ingå i ett fredstida psykologiskt försvar, hur dessa funktioner i praktiken tillgodoses och vad som
kan göras för att förbättra denna del av
vårt fredstida försvar.
Avslöja desinformation
Vilka psykologiska aggressioner måste vi
försvara oss emot i fredstid? Kort sagt:
mot verkningarna av vilseledande information och skrämselpropaganda som genom att undergräva vårt självförtroende
och vår ”systemJojalitet” – förr hette det
”fosterlandskärlek” – kan försvaga oss
mot yttre hot. Motmedlen, ”vapnen”, bör
vara att avslöja desinformationen, och
helst även dess ursprung och syfte, att ge
korrekta verklighetsbilder och att stärka
förmågan att se kritiskt och realistiskt på
både vår omvärld och oss själva.
Desinformation kan komma inte bara
utifrån utan också inifrån. Inre desinformation behöver inte ha till syfte att undergräva vår säkerhet. Ofta kan den lämnas i
precis motsatt avsikt men ändå till slut få
samma verkningar som framgångsrik information i argt uppsåt; den kan försvaga
oss genom att skada vårt självförtroende
och minska vårt förtroende för vår lagliDesinformation kan komma inte
bara utifrån utan också inifrån.
ga, demokratiska överhet. I samband med
de omskrivna undervattensföremålen –
från Karlskrona till Töre – som alla tror
men ingen får säga sig veta vara sovjetiska
– talas det ibland om desinformation inifrån i syfte att inte verka provocerande
utåt. I den officiella – nära nog rituella –
neutralitetsvokabulären ingår tyvärr ofta
tvetydigt eller otydligt uttryckta påståenden och värderingar, som kan verka
uppenbart vilseledande. Detta slag av
desinformation kan förblinda och därför
vara minst lika farligt som desinformation
utifrån i argt uppsåt. Ändå är det uppenbart att det inte är och inte kan vara en
uppgift för en statlig myndighet att avslö-
ja sådan desinformation som utgör en del
av regeringens officiella politik. Det vore
att sätta bocken till trädgårdsmästare.
En uppgift åvilar dock ofrånkomligen
också myndigheterna i detta sammanhang. De måste respektera fristående mediers rätt att arbeta utan att behöva kärnpa mot i förväg uppställda hinder utan
täckning i tryckfrihetslagstiftningen,
också när syftet är att påvisa ”officiell desinformation”.
Yttre desinformation är en annan sak.
Det är en viktig uppgift att avslöja felaktigheter – både illasinnade och okunniga
– som kommer utifrån, särskilt om den
påverkar omvärlden eller oss själva på ett
negativt sätt. Tillrättalägganden av detta
slag kan vara en statlig uppgift. Så är
uppenbarligen fallet om den felaktiga informationen syftar att diskreditera Sverige inför en tredje part. Indirekt kan sådan
desinformation också påverka oss själva.
SPF saknar normalt psykförsvarsuppgifter i fredstid.
Men statliga organ som sanningssägande
”dementimaskiner” får inte sällan skenet
emot sig, enbart därför att de är statliga.
Massmedierna är konstant misstänksamma; man måste alltid räkna med att de utgår från att uppgifter som lämnas av myndigheter kan vara vilseledande. En sensation har alltid ett ”nyhetsvärde” och också
en illa underbyggd misstanke kan presenteras som en nyhet. Ett svårare problem
betingas av att inre och yttre desinformation inte sällan är sammanflätade med
varandra. Detta kan vara ett skäl till officiell återhållsamhet. Men det borde aldrig
få vara ett absolut och principiellt hinder
för att aktivt motverka desinformation utifrån i argt uppsåt.
Informera om faktiska förhållanden
Arerstår så uppgiften att lämna klar och
tydlig information om faktiska förhållan- 527
den. Det är en viktig psykologisk försvarsfunktion att ge allmänheten en realistisk och förtroendeskapande bild av
varför vi har ett försvar. Härtill hör att
klargöra skillnaden mellan världen som vi
lever i och världen som den ”borde vara”.
Till bilden bör också höra att utan förskö-
nande ridåer av välsinnat önsketänkande
beskriva inte bara vad som kan hota och
vad vi har för att freda oss mot hoten utan \
också att i klartext beskriva faktiska hot
just nu. Men också här stöter man på politiska svårigheter av olika slag, med bl a
neutralitetspolitiska och budgetpolitiska
förtecken. De anknyter till den tidigare
diskuterade problematiken kring inre
desinformation. Det kan tänkas att någon
inflytelserik instans, t ex utrikesdepartementet och ytterst regeringen, anser att en
helt realistisk hotbeskrivning strider mot
landets aktuella, utrikespolitiska strävanden. När man informerar om de resurser
som vi har till skydd mot yttre hot, ligger
det snuddande nära att fråga om resurserna är de rätta och om de är tillräckliga.
Det är i själva verket nödvändiga frågor.
Blir svaret nej eller uttrycker det allvarlig
tvekan leder detta rätt in i den politiska
försvarsdebatten. Detta kan vara ett rött
varningsljus för ett officiellt informationsorgan. Men kravet kan ändå ställas att informationen lämnas på ett sådant sätt att
den främjar sakligheten i försvarsdebatten och att den inte paralyseras av risken
att kunna anklagas för partipolitiskt användbara ställningstaganden.
slutsatser
Slutsatser? Psykologiskt försvar är en
sammansatt funktion. Det ställer krav och
förväntningar, som riktar sig åt många
528
håll. Skolans roll är alltid viktig, eller borde vara det. Den har till uppgift att ge en
grund av baskunskaper också om försvaret och säkerhetspolitiken. Det är tyvärr
påtagligt att skolan under ett par årtionden i stort sett försummat denna uppgift.
Men det är lika glädjande att tecken på en
omsvängning börjat visa sig. Massmedierna har en central funktion, både som bevakare av myndigheter, och av varandra,
och som förmedlare av fakta och åsikter.
Politikerna får inte underskatta sitt dubbla ansvar; de är inte bara beslutfattare
utan också ”riktkarlar” (eller riktpersoner, om JämO så skulle önska) för opinionsbildningen. De borde därför se det
som en självklar uppgift att inte beskriva
eller tolka den yttre verkligheten på ett
alltför överslätande sätt. strutspolitiker är
alltid en säkerhetsrisk. Totalförsvarets
myndigheter måste bevara sin trovärdighet som primära informatörer om försvaret, dess betingelser och uppgifter. Men
riskerna är flera. Lojaliteten mot överheten kan bli större än vad lydnadsplikten
kräver och verka hämmande. Men överdrifter kan också leda åt rakt motsatt håll.
Slutligen kan man aldrig förbise risken att
totalförsvarets företrädare frestas tolka
den yttre verkligheten på ett tillrättalagt
sätt, som främst skall tjäna den egna försvarsfunktionens eller -institutionens intressen.
Den kritiska frågan är vem som bör ge
en information som också kan innehålla
för oss obehagliga sanningar om verkligheten – och vem som vill göra det. Det är
uppenbart att SPFs roll inte kan vara mer
än marginell. Som styrelse för informationsberedskap saknar den normalt
psykförsvarsuppgifter i fredstid. SPFs
ordförande Sven O Andersson, vill genomföra en försiktig utvidgning av den
fredstida kompetensen. Denna strävan är
värd allt stöd. Men SPF är också styrelse
för totalförsvarsinformation; i den egenskapen har den redan nu vissa handlingsmöjligheter, för att inte säga förpliktelser,
som borde kunna utnyttjas bättre. Helt
ofarligt är det väl aldrig att sticka ut nacken; det kan rendera hugg både från politiska uppdragsgivare och från massmedierna, som gärna utstöter de fula orden
”informationsstyrelse” och ”propapaganDet borde vara ett ofrånkomligt informationshygieniskt krav att TVmonopolet upphävs.
daministerium”. Men nog borde SPF
kunna sticka ut hakan en aning längre
utan att ådra sig outhärdlig officiell eller
medial onåd. Och inget statligt informationsorgan som saknar informationsmonopol och direktivrätt kan någonsin bli ett
hot mot informationsfriheten. Lägg därtill
att statliga organ alltid måste ålägga sig
begränsningar i sin yttrandefrihet, eftersom deras uttalanden alltid kan tolkas
som uttryck för officiell politik.
Massmedierna och politikerna
Den viktigaste rollen när det gäller att
lämna information – behaglig lika mycket
som obehaglig – spelas med nödvändighet av massmedierna. Men också deras
roll har begränsningar. En sådan är deras
benägenhet att spegla den omedelbara
mer än den långsiktiga verkligheten. En
nödvändig förutsättning för att massmedierna skall fungera effektivt är att de är
kompetenta att behandla frågor av betydelse för vårt psykologiska försvar och att
de speglar olika intressen och åsikter.
Pressen är alltjämt tillräckligt differentierad, men så är inte fallet med radio och
TV. Särskilt televisionens genomslagskraft är så stor att det borde vara ett
ofrånkomligt informationshygieniskt
krav att monopolet upphävs. Inte bara det
psykologiska försvaret utan hela det öppna, demokratiska systemet förutsätter en
differentierad information om fakta och
åsikter.
Bättre kunskaper om den värld vi lever
i genom bättre utbildning och vidgad
forskning är en förutsättning också för ett
effektivt psykologiskt försvar. Det avgö-
rande är att vi får kunnigare lärare och
journalister och mera insiktsfulla politiker och ämbetsmän. SPFs föregångare,
529
Beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, insåg tidigt forskningens betydelse och etablerade sig som ett slags forskningsråd för problem av betydelse för att
förstå den psykologiska krigföringens och
det psykologiska försvarets mekanismer
och villkor. Eftersom det psykologiska
försvarets förutsättning är en realistisk
verklighetssyn, är det också en angelägen
uppgift att vidga forskningen om alla problem av betydelse för vår säkerhet. En så-
dan vidgad forskning är dock långt mer
än en uppgift enbart för SPF. Den redan
tidigare väckta tanken på professurer i
strategi och säkerhetspolitik – i enlighet
med många beprövade utländska förebilder – uttrycker därför ett angeläget önskemål, också i ett psykologiskt försvars
perspektiv.