Nils-Eric Sandberg; Välfärd förutsätter inte höga skatter

Välfärd förutsätter
inte höga skatter
1 av Nils-Eric Sandberg
Om höga skatter gav hög tillväxt skulle man kunna hävda att välfärden
var beroende av höga skatter. Erfarenheten visar tydligt att sambanden är
de omvända. Tillväxten sjunker ju högre skatterna blir.
Sverige från 1971 är ett bevis så gott som något.
V
ÄLFÄRD ÄR ETT AV DEN politiska debattens
mest använda och missbrukade ord.
”Finanspolitiken är ju hela välfärdspolitiken.” Det sa, två gånger, statsvetaren Sverker Gustavsson på SNS-seminariet om
EMU 3 juni. Med detta ville Gustavsson ifrågasätta tanken att staten efter ett EMU-inträde kan ersätta penningpolitiken med finanspolitiken som konjunkturellt
styrmedel.
När ett äldre par i stockholmsregionen skriver till
finansdepartementet att de tvingas sälja sitt hus för att de
inte orkar med fastighetsskatten svarar departementet
att fastighetsskatten är nödvändig för välfärden. Finansministern använder samma stanDe som till skillnad från finansplanens författare
minns sjuttiotalet, och har läst statistiken, vet att sedan
s-regeringen drastiskt skärpte progressiviteten och skattetrycket 1971 föll tillväxttakten brant – från 6,5 procent 1970 till 0,9 procent 1971. På sextiotalet var tillväxttakten 4,6 procent som genomsnitt. På sjuttiotalet
blev den 2 procent, på åttiotalet 1,9 procent.
I OECD-tabellen över länders BNP per capita, korrigerat för valutans köpkraft, har Sverige sedan 1970 fallit från 3:e till l7:e plats. På Världsbankens lista, som
omfattar fler industriländer, har vi fallit från 4 till 21.
Men enligt finansplanens teori om samband mellan
välfärd och tillväxt har den svenska välfärdspolitiken ökat
tillväxten, i internationell jämförelse.
dardsvar i debatten. Innebörden av
detta är att välfärden förutsätter att
staten tvingar bort äldre par från
deras hem.
”Välfärden förutsätter ATT DEFINIERA VÄLFÄRD
att staten tvingar bort
Den svenska politikens mainstream accepterar det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet Alltså blir välfärd en funktion av offentliga insatser, och därSocialdemokratin med
bistånd av flera andra partier i den
så kallade oppositionen – har alltid argumenterat för att höga skatäldre par från deras hem.”
ter är en förutsättning för välfärd.
I budgetpropositionen 2002 använder regeringen en
djärvare ansats. Där står, finansplanen 1.6: ”Välfärdspolitiken syftar till ett tryggare Sverige. Trygghet skapar
möjligheter till utveckling och stigande välstånd. En god
välfärd är därför en god investering för samhället som
helhet. Tillväxt och rättvisa är varandras förutsättningar.”
Välfärd, enligt den svenska högskattemodellen, ska
alltså generera tillväxt.
Detta är ett vågat påstående. Om finansplanens resonemang stämmer måste Sverige, som har världens högsta skattekvot, ha världens bästa trygghet och därmed
världens högsta tillväxt.
IDJ lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 3-41
med en funktion av skattetrycket.
Välfärd kan i detta perspektiv definieras som skattefinansiering av bidrag, utbildning, omsorg, sjukvård, etc.
En formell invändning mot det ovanstående är given.
För begrepp som inte är självklara finns ingen självklar
definition. Därmed blir alla definitioner operationella.
Den som vill föra ett visst resonemang ger de begrepp
resonemanget kräver en operationell definition- det vill
säga definierar begreppen så som resonemanget kräver.
En professor i ekonomisk historia sade på ett seminarium, om operationella definitioner:
Kandidaten får gärna definiera en häst som en ko,
om han så vill. Men han får inte dra slutsatsen att detta
ökar mjölkproduktionen.
Med detta vill jag bara säga: statsråden och deras underlydande i departementen (arma människor) använder
operationella definitioner när de skriver
och talar om välfärd. De använder det
språkbruk som tjänar deras politiska
syften.
Den som inte lider av sådana politiskt uppdrag göra egna operationella
definitioner.
Och jag vill då föreslå följande som
basdefinition på välfärd:
l. Försörjningsgaranti för dem som
på grund av handikapp inte kan
försörja sig själva.
2. Försäkringssystem som finansierar
dels sjukvård, dels inkomstbortfall
vid sjukdom och arbetslöshet,
3. Pension, för dem som inte individuellt eller kollektivt kunnat spara
ihop till egen pension.
Jag vill i definitionen inkludera ett par
andra livskvaliteter:
l. Medborgaren ska kunna leva på sin skatteindrivare, av Marinus van Reymerswaele.
lön – efter skatt.
2. Medborgaren ska kunna ha inflytande över sin ekonomi, och därmed sitt liv.
3. Detta förutsätter att medborgaren efter skatt får
behålla den del av inkomsten som är nödvändig för
en rimlig försörjning.
4. Och: detta förutsätter en grundlagsfäst spärr för skattetrycket.
Det finns argument för denna utvidgning av välfärdsbegreppet. Säg att välfärd i en elementär mening betyder
ett gott liv. I detta kan då som en rimlig definition ingå
kontroll över den egna inkomsten – det vill säga: medborgaren som arbetar, sparar och investerar måste, för att
ha ett gott liv, vara skyddad mot att staten konfiskerar det
mesta av hans inkomst och egendom
GER HÖGRE SKATTER MER VÄLFÄRD?
Regeringspartiet och dess apologeter gör välfärd till en
funktion av skatteuttaget. Det stämmer, om höjda skatter ökar tillväxten, enligt finansplanens märkliga orsakskedja. Men dels stämmer denna teori inte med vår ekonomiska historia sedan 1971. Dels förutsätter den att
om höjda skatter gör det mindre lönsamt att arbeta och
investera kommer människor att arbeta och investera
mer. Teorin bygger nämligen på att ekonomiska incitament inte existerar. Och om detta stämmer faller grunden för all ekonomisk analys som gjorts de senaste 227
åren, det vill säga sedan Adam Smiths’ Nationernas
välstånd utkom.
Gör istället det tillräckligt djärva antagandet att människor inte alls reagerar på att skattetrycket ökar till säg
65 procent av BNP, det vill säga med cirka 280 miljarder
kronor. Allt annat lika minskar då medborgarnas netto
med lika mycket. BNP blir oförändrad, och därmed levnadsstandarden per capita. Förändringen blir endast att
ytterligare 12 procent av BNP flyttar från medborgarnas konton till politikernas.
De som anser att resurserna i sista hand skapas av
försäkringskassorna kan hävda att denna överföring ökar
välfärd och levnadsstandard. Inga andra.
De som ogillar tanken att ett nollsummespel inte ger
ett positivt netto kan givetvis förklara att matematik är
en socialt orättfärdig vetenskap.
Huvudargumenten för offentliga skattefinansierade
välfärdssystem är att de garanterar fördelning och att de
omfattar alla. Är detta ett nödvändigt eller tillräckligt
argument för att välfärd förutsätter skattefinansiering?
Nej.
Fördelningsargumentet gäller den minoritet som inte
kan betala egna försäkringar. Men det är kanske en tiondel av befolkningen. Och staten tar nu ca två tredjedelar
av bruttoinkomsten i alla skatter för nästan alla arbetande. Detta skattetryck kan inte motiveras med fördelningsargument. Ty det omfördelar inte inkomster me!-
lSvensk Tidskrift !2oo3, nr 3-41 m
lan olika inkomstgrupper. Utan det omfördelar besluten över inkomsten från de arbetande till politikerna.
INGEN HAR AVTAL MED STATEN
Antag att de skattefinansierade välfärdssystemen ersätts
med privata försäkringar. Det innebär inte att det generella skyddet faller. Staten kan med en enkel lag göra det
obligatoriskt för alla att teckna försäkringar mot sjukdom och arbetslöshet, och pensionsförsäkring. För den
minoritet som inte kan betala försäkringspremierna kan
staten gå in- inte genom att öppna statligt försäkringsbolag, utan genom att betala premierna.
Efter samma princip kan staten subventionera premierna för högriskgrupper.
Detta klarar de två vanliga invändningarna om free
riders och adverse selection.
plötsligt höjt den ”garanterade räntan” på lån till
ombyggnad. Föreningen förlorade.
I det offentliga systemet är alltså skattebetalarna i en
grundläggande mening rättslösa. De tvingas betala för
offentlig service, men har ingen möjlighet att gå till domstol om stat och kommun inte levererar den service de
utlovat.
Deras enda möjlighet att bevaka sina rättigheter och
intressen ligger i den demokratiska kontrollen, det vill
säga valsystemet. Men om en koalition i praktiken får
monopol på den politiska makten fungerar inte den kontrollen- inte för små grupper vars röster inte kan ge
utslag i ett val. Ett exempel är den lilla grupp småhusä-
gare som fått en skatt på bostaden som undergräver deras
ekonomi och kanske tvingar dem flytta- särskilt om en
Låt oss jämföra statlig välfärd
enligt den svenska modellen och
privata försäkringar från en annan
synpunkt- den enligt min mening
”När staten tar hand
av makarna dör och den överlevande måste betala skatt på dödsfallet.
om allt, som i Sverige,
viktigaste. har medborgaren allt skydd
Deras röster spelar ingen roll för
regeringen. Alltså behandlas de av
den socialdemokratiska välfärdsreNär staten tar hand om allt, som
i Sverige, har medborgaren allt skydd
hon/han behöver – enligt statens
definition. Alla tvingas betala via
skatten. Sedan beslutar riksdag och
hon/han behöver- enligt
gimen med brutal cynism.
FÖRSÄKRINGAR TRYGGARE
statens definition.” Med detta argumenterar jag inte för
att riksdagens beslut ska bli civilrättsligt bindande. Det vore visserligen principiellt tilltalande. Men dagens riksdagsmajoritet bör inte via avtal
kunna binda morgondagens.
kommun hur mycket envar ska få, av offentlig service och
bidrag.
Problemet är att staten inte tecknar ett civilrättsligt
bindande avtal med den enskilde medborgaren. skattebetalaren betalar in det mesta av sin inkomst enligt en
taxa som bestäms av staten. När han/hon sedan behö-
ver assistans utgår det från statens och kommunernas
beslut. Och de besluten har ingen koppling till vad medborgaren betalat in.
Den som ett långt liv betalat in det mesta av sin inkomst
i skatt kan inte stämma landstinget om han inte får vård.
Föräldrar tvingas betala två tredjedelar av sin inkomst
till det allmänna som ska leverera ”vård, skola, omsorg”.
När barnen går ut grundskolan kan de kanske inte läsa
och skriva ordentligt. Då kan föräldrarna inte stämma
vare sig skolans ledning, eller kommunen, eller utbildningsdepartementet.
Här ligger ett grundproblem i den offentliga finansieringen: de som betalar dyrt för offentliga tjänster och
försäkringsutfall har inget civilrättsligt avtal med det
offentliga. Politikerna på alla nivåer kan kassera in skattepengarna och sedan strunta i sina åtaganden- åtminstone till de medborgargrupper som i röstmaximeringskalkylerna visar sig irrelevanta.
Politiska löften är inte civilrättsligt bindande. Det
finns rättsliga beslut som visar detta. En bostadsrättsförening i Stockholm stämde staten för att regeringen
IFJlSvensk Tidskrift 12oo3, nr 3-41
Alternativet är istället privata försäkringar. De har
två viktiga fördelar.
Först: avtalet mellan försäkringsbolag och försäkringstagare är civilrättsligt bindande. Bolaget kan alltså
inte komma undan sitt åtagande, och inte godtyckligt
ändra i avtalet. (Jämför med riksdagens hantering av till
exempel änkepensionerna!) I ett privat försäkringssystem
kan försäkringstagaren förutse villkoren, vilket är omöjligt i det offentliga.
Sedan: i ett privat system kan villkoren differentieras
efter försäkringstagarnas önskemål. Det offentliga erbjuder inga sådana möjligheter – och kan nog inte, med
tanke på hur det politiska beslutssystemet fungerar.
Men: småbarnsföräldrar behöver bättre inkomstbortfallsskydd än ensamstående. De som arbetar i högriskbranscher behöver bättre skydd vid arbetslöshet än de
som har relativt trygga jobb. Etc., etc.
Det kan den privata marknaden erbjuda.
Jag kan idag variera min privata försäkring för min
cykel, men inte min offentliga sjukförsäkring.
Nils-Eric Sandberg (n_e_sandberg@hotmail.com) är f d
ledarskribent, nu fristående publicist.