Nils Lewan; Moderater och miljöfrågor

DEBATT
NILS LEWAN:
Moderater och miljöfrågor
M
ed stigande förvåning, för att ej
säga förtvivlan, följer man
moderata ställningstaganden i
miljöfrågor av de mest skilda slag.
ScanLink är inget problem. En bilbro
över Öresund är inget att tveka om. Förslaget om en motorvägstriangel i södra
Sverige möter inte något motstånd. Mastodontbygget vid Triangeln i Malmö,
som man i opposition häftigt motsatte
sig, blir helt plötsligt en bekymmersfri
fråga. Utpressningen från SAAB att få
bygga bilfabrik på Kockumsområdet invid Malmö centrum står man inte emot. I
grannstaden Lund avser landstinget riva
en monumental seminariebyggnad från
1910-talet, utan den bittersta förståelse
om dess värde i stadsmiljön.
Givetvis kan man säga – och många
gör det – att det här är väl inte mycket
att orda om, inget att ta strid för. Men då
har man inte förstått mycket. Dvs man
har kanske förstånd på kortsiktig ekonomi och stundens effektivitet, fast man på
andra plan saknar kontakt med verkligheten.
Får jag från lundensisk horisont berö-
ra detta en smula, utan att besvära lä-
saren med alltfÖr många sydsvenska detaljfrågor? I korthetens intresse vill jag
då koncentrera mig på vad jag tror man
glömmer, förbiser eller medvetet försöker se bort från.
Man inser ej betydelsen av symbolvärden, trots att en enkel själ kunde tro att
just moderater borde förstå sådant. Den
ständigt hastigare förändringen av vår
omgivning går numera i ett tempo, som
alls ej svarar mot människolivets längd.
Hemlösheten blir allt större, och en växande debatt i stadsmiljöfrågor hänger
upp sig på snart sagt valje rivningsobjekt. Politiker och andra förståsigpåare
kan, med större eller mindre rätt, påstå
att just den byggnaden eller den miljön
faktiskt inte är mycket att försvara eller
vara rädd om. Däremot tycks de ej inse
det som den enkle medborgaren redan
förstått, nämligen att det är summan av
förändringarna som blir olidlig, inte den
enskilda händelsen. Därmed kan det
också finnas anledning att låta valje objekt fungera som symbol.
Iden att riva seminariet i Lund blir
därmed symbol för landstingspolitikernas totala oförståelse för miljön – med
rätt eller orätt men likväl. Bilbron över
Sundet kommer på motsvarande sätt att
symbolisera en vidare marsch in i bilsamhället, oavsett de kostnader som
kommer på notan i det längre perspektivet.
Man förstår ej miljöaspekternas överordnade betydelse – eller vill ej förstå
det. Ändå har vi redan fått så många
tillräckligt tydliga signaler om att det står
illa till med vår miljö, att flertalet människor är ytterst oroade. Till dessa signaler
räknar jag då inte Tjernobyltragedin,
Rhenkatastrofen eller liknande fruktansvärda men likväl snarast akuta händelser. Trots allt är det andra förlopp som
på sikt oroar mycket mer, såsom nedfall
av svavel och kväve, skogs- och havsdöd, ozonskiktets nedbrytning, hudcancer etc. Värst är, att vi i sådana fall
inte vet hur lång bromssträckan är eller
ens om vi redan passerat den punkt efter
vilken ingen bromsning hjälper.
Så betraktat blir ScanLink eller Öresundsbron långt mer än symboler. Då
illustrerar de beslutens felaktiga förutsättningar. Ingendera är i första hand
vare sig trafikproblem eller symboler –
484
utan överlevnadsfrågor. Det är med andra ord mycket hög tid att inse, att miljö-
aspekterna är av en överordnad karaktär
och inte utbytbara med andra argument.
En enda remissinstans har gått emot
SAAB-fabriken i Malmö centrum, utropar den sydskånska avisan med triumf i
stämman. Men, det är Naturvårdsverket, och vad säger att inte dess bedömning är mer värd än alla andra tillsammans?
Man glömmer de ännu okända ”miljö-
bomberna”. För vart år lär vi känna ytterligare miljöproblem. Många av dem är
av sådan karaktär, att vetenskapsmännen tvekar om möjligheterna att kunna
rätta till det hela; det vore önskvärt att
minska freonutsläppen till noll, säger
meteorologiprofessorn Henning Rodhe,
fast han finner det ”orealistiskt”, politiskt alltså. Just med tanke på ännu
okända miljöbomber kunde man tycka
det vore självklart att med full kraft söka
rå på åtminstone dem vi redan känner
tillräckligt. Detta för att ha en så ekologiskt stark position som möjligt inför en
alltmer oroande framtid. Politikerna
borde ta ledningen här, inte förskrämt
ligga i den vetenskapliga och allmänna
opinionens kölvatten.
Man förstår ej människors oro, eftersom man har för lite kontakt med verkliga gräsrötter. Man träffar sina politiska
och ekonomiska likar i samhällets beslutsskikt, men till samtal med ”Svensson” räcker inte tiden. Förstår man inte
orsakerna till människors oro, inriktar
man sina motdrag åt fel håll. Man försöker lugna de oroliga istället för att ta
itu med orsakerna till oron. Inte underligt då, att misstron stiger mot politikerna och vissa isynnerhet.
Bland dessa vissa befinner sig en rad
moderata förstaplansfigurer. Det kommer att skada dem, och det får de stå ut
med. Det kommer att skada partiet, och
det kanske är lite bekymmersamt. Det
kommer att lända till skada för land och
folk, och det är givetvis det allvarliga.
Idag finns det dess värre inte mycket,
som pekar på att beteckningen betongparti för moderaterna skulle vara speciellt orättvis. Antingen måste det till en
allvarlig skärpning eller kommer allt fler
för framtiden och överlevnaden oroliga
människor att vända partiet ryggen. Det
kan bli smärtsamt för många, som uppskattar partiets hållning i andra viktiga
frågor. Men här gäller det överlevnaden,
och då är det bara naturligt, att andra
intresseområden uppfattas som mindre
betydelsefulla. När ska detta gå upp för
ledande moderater?
Att döma av den politik som förs fram
i rike, landsting och kommuner är miljö-
medvetandet svagt bland våra representanter. Insikten om miljöfrågornas överordnade karaktär förefaller om möjligt
ännu svagare. Inte kan det väl enbart
vara fråga om oförmåga att föra ut ”det
moderata miljöbudskapet”, så som
bland annat tidningen Medborgaren sökt
tolka situationen?