Nordkorea – en produkt av sin historia

Ingen reell förändring. Nordkorea har fått en ny ledare, men hittills har regimen i Pyongyang gjort sitt bästa för att bekräfta att förändring innebär förnedring. Regimen tänker upprätthålla landets politiska traditioner – Nordkoreas militaristiska nationalism ska ligga fast trots ledarskiftet. Det skriver Benjamin Katzeff Silberstein.

Hur ska man förstå Nordkorea? I Svenska Dagbladet (Under strecket, 28/12/2011) argumenterade jag för att dagens Nordkorea till stora delar är en produkt av sin historia. Den nyutnämnda diktatorns första tid förstärker tesen. När Kim Jong Il dog var vi många som menade att den efterträdande Kim Jong Eun med stor sannolikhet aldrig skulle bli någonting annat än en galjonsfigur för ett i stort sett oförändrat Nordkorea. Hittills har regimen i Pyongyang gjort sitt bästa för att bekräfta att förändring innebär förnedring.

Ty Kim Jong Eun har, till dags dato, faktiskt inte visat sig vara någonting annat än en galjonsfigur för nordkoreanska politiska traditioner från 1950-talet. Ett tydligt tecken var den en timme långa propagandafilm (kallad ”dokumentfilm” av dem själva) som den nordkoreanska statstelevisionen valde att sända den åttonde januari i år (vilket för övrigt tros vara Kim Jong Euns födelsedag). Hittills är filmen det enda längre propagandastycke som publicerats om den nye ledaren, och den är därmed också en av få källor till information om en man som är så hemlighetsfull att ingen ens exakt känner till hans ålder. Nästan varje scen i filmen är ett symboliskt inslag med syfte att ge Kim Jong Eun en plats i Nordkoreas historieskrivning.

Det börjar redan då den världsberömda nordkoreanska presentatören introducerar filmen. Orden hon använder för att presentera Kim Jong Eun – absolut störste, högste ledare och respekterade ledaren – är sådana jag lärt mig genom att studera propagandafilmer och musik med Kim Jong Il som fokuspunkt. När Kim Jong Eun nämns för andra gången tar det presentatören över tio sekunder att säga alla svulstiga adjektiv. Därefter följer bilder på Kim Jong Eun på vit häst i vild galopp, och sedan inleds själva filmen.

Först får vi se en titelsida. Filmen har döpts till det smäktande namnet ”Paektusans Songunrevolutions efterträdare”. Songun är den ideologiska ledstjärna som Kim Jong Il introducerade för att en gång för alla höja upp militären till Nordkoreas mäktigaste institution. Doktrinen slår fast att militären ska prioriteras i alla sammanhang, därför att nationens försvar alltid måste sättas i främsta rummet. Detta är grunden till att Nordkoreas armé prioriteras först i resurstilldelningen, medan folket som de ska beskydda kommer i andra hand. Filmtiteln är i sig ett bevis så gott som något över Kim Jong Uns begränsade makt – han är bara en förvaltare av en redan fastslagen politisk tradition.

Paektuberget, filmtitelns andra ord, är ett berg vid Nordkoreas gräns mot Kina (för övrigt föremål för en lågintensiv gränskonflikt mellan Nordkorea och Kina) som håller stark symbolik i koreansk historia. Enligt legenden var det här Tangun, det koreanska folkets mytologiska fader, föddes. Det är denna nationalistiska myt som ligger till grund för det nordkoreanska påståendet att Kim Jong Il också föddes i närheten av berget. Därför är det fullt naturligt att också Jong Un kopplas till Paektuberget, ty det nordkoreanska ledarskapet vill mer än någonting annat se sig som alla Koreaners ödesbestämda ledare.

Sedan börjar filmen. Vi får se hur medborgare ur landets alla skikt och sfärer går man ur huse för att lyssna till brinnande appeller om den nye ledargestalten. Den nordkoreanska speakerrösten talar om ”vår armé och vårt folk”, samtidigt som bilderna visar nordkoreaner från alla samhällsskikt, i total extatisk lycka. Ett särskilt fokus finns på det militära, och soldaterna tycks nästan lyckligare än resten av folket över den nye ledarens ankomst. Såväl kvinnliga som manliga soldater, i full mundering, kramar varandra och gråter av glädje. Och så fortsätter det. Vi visas hur Kim Jong Eun duktigt studerat både sin fars och farfars lärdomar, och hur han lärt sig sitt hantverk genom att följa Kim Jong Ils arbete på nära håll.

Det militära är en tydlig röd tråd genom filmen, och de scener där Kim Jong Eun åker stridsvagn under övervakning av sin numera avlidne far understryker att den militära kompetensen går i arv genom familjen. Från Kim Il Sungs briljanta gerillakrigföring mot den japanska kolonialmakten till våra dagar. Kim Il Sung spelar naturligtvis en nyckelroll i filmen, som för att understryka Kim Jong Eun som länk i en historisk kedja. Kim Jong Eun är mycket lik sin farfar till utseendet, och detta kommer Nordkoreas propagandamakare aldrig att missa en chans att understryka.

Detta en timme långa propagandastycke säger mycket om Nordkorea, trots att (eller kanske just därför att) det på många vis bygger på propagandafantasier. Kim Jong Eun är inte mycket mer än ett steg på en redan utstakad väg. Genom denna film understryker propagandamakarna att Nordkoreas militaristiska nationalism ska ligga fast trots ledarskiftet. Det behöver knappast ens påpekas, ty grunderna till nordkoreansk politik ligger snarare i den koreanska halvöns isolerade och krigspräglade historia än i enskilda nordkoreanska ledare. Kim Jong Eun må vara ny, men politiken är det inte.

Benjamin Katzeff Silberstein är medförfattare till boken Bilder från Nordkorea (Atlas förlag 2010) och frilansskribent med Nordkorea som specialområde, bosatt i Sydkoreas huvudstad Seoul.

Läs mer om Nordkorea:
Kalla krigets döda hand av Daniel Bergström (18 juni 2010)
En vanlig dag i Nordkorea av Tomas Brandberg (19 februari 2010)