Nordvästpassagen

 Omedelbart söder om Hyde Park i Londonstadsdelen South Kensington ligger ett ståtligt hus i rött tegel som kallas Lowther Lodge. Det byggdes 1874 åt en diplomat och politiker, men är sedan 1912 säte för en ärevördig institution med namnet Royal Geographic Society.

Sällskapet började som en exklusiv middagsklubb, där var fjortonde dag ett fyrtiotal beresta och inflytelserika herrar utväxlade reseminnen över portvinet. 1830 omvandlades klubben till en stiftelse med uppgift att, som det hette, ”främja den viktigaste och mest underhållande forskningsgrenen, geografin”. Redan efter några veckor hade medlemsantalet vuxit till 500 personer. Nu är antalet 16 500, och sedan 1913 är kvinnor välkomna.

Det var här många av historiens mest berömda upptäcktsresor inleddes och avrapporterades. Med stöd från Sällskapet skulle epokgörande upptäckter komma att göras av Darwin, Livingstone, Stanley, Scott, Burton,  Shackleton, Hillary och Wallace, för att nämna några av de många, vilkas äventyr för evigt skulle skrivas in i historieböckerna. Sällskapets samlingar, som innefattar 150 000 böcker, 4 500 reserapporter, en miljon kartor samt otaliga föremål, gjordes 2004 tillgängliga för allmänheten i ett nytt digitaliserat bibliotek, fyllt av datorer och montrar med urgamla dokument och kartor. Bland de utställda föremålen kan man finna en bit av den baobabstubbe, under vilken Livingstones hjärta begravdes i Afrika 1873, liksom den Burberryhuva Shackleton bar under färden mot Sydpolen. Här finns också en rostig och bucklig konservburk, vars ödestyngda historia kräver en särskild förklaring.

Historien börjar 1497, då den engelske monarken Henrik VII gav en italiensk sjökapten vid namn John Cabot (Giovanni Cabotto) i uppdrag att hitta en väg till Orienten från öster till väster norr om den amerikanska kontinent, i vars närhet Christopher Columbus fem år tidigare hade strandat. Cabot gjorde flera resor för att hitta en sådan nordvästpassage och sägs under den andra ha gått iland vid Cape Bonavista, Newfoundland, dock inte längre inåt land än ”ett pilskotts avstånd”. Det tog åttio år innan nästa försök gjordes av Martin Frobisher. Han följdes av flera andra, men ingen av dem kom mycket längre än till Grönland och Baffin Island. Man började då utforska de stora floderna på den amerikanska östkusten i hopp om att hitta ett system av vattenvägar som var segelbara från kust till kust. Jaques Cartier upptäckte Saint Lawrencefloden men tvangs vända, då han stötte på vattenfall och strida forsar ungefär där dagens Montreal är beläget. Han var övertygad om att Kina fanns på andra sidan dessa forsar och döpte dem följaktligen till Lachinefallen.

Den 25 juni 1610 nådde engelsmannen Henry Hudson med sitt fartyg Discovery Labradors norra udde och seglade in i den stora bukt som nu kallas Hudson Bay, en vattenyta två gånger så stor som Östersjön. Efter ett par månaders utforskande av kusten fastnade fartyget i isen i James Bay, varpå besättningen fick övervintra iland. När isen gick upp försommaren 1611, avsåg Hudson att fortsätta västerut, men besättningen vägrade och gjorde myteri. Hudson, hans tonårige son John samt några sjuka sjömän sattes i en öppen roddbåt och lämnades åt sitt öde. De hördes aldrig mera av.

Det skulle dröja hundrafemtio år innan det slutligen fastslogs att ingen väg västerut finns från Hudsonbukten.

Flera expeditioner sökte även längs den nordamerikanska västkusten en passage från väster till öster. En av dem leddes av dansken Vitus Bering, vars namn är förevigat i Berings sund. Berings rapporter lästes noga av James Cook, som återkommit till hemlandet efter långresor i Stilla Havet, och som på grund av sitt rykte som duglig navigatör utsågs till ledare för den forskningsresa som 1776 sändes ut av brittiska Amiralitetet för att finna nordvästpassagen. Cook hade säkert också noterat den märkliga händelse som inträffat ett år tidigare, då valfångstfartyget Herald nära Grönland stötte på ett drivande engelskt handelsfartyg vid namn Octavius, som, skulle det visa sig,  i tretton år med den döda besättningen nedfrusen under däck, på egen hand flutit genom en passage i Arktis ända från den nordamerikanska västkusten. Cook karterade med vanlig noggrannhet allt kustland upp till raden av öar i Aleuterna, och enades till slut med sina officerare, bland dem William Bligh och George Vancouver, om att det i varje fall inte fanns någon passage söder om Berings sund.

Bara två år efter det att Royal Geographic Society bildats stödde sällskapet en ny expedition i Arktis. Syftet var att undsätta den försvunne upptäckaren John Ross, som dock visade sig själv ha kommit loss ur packisen efter att med sitt fartyg ha varit instängd i Lancastersundet. Expeditionens ledare var löjtnanten George Back, som i stället för en räddningsaktion fick möjlighet att under åren 1833-1835 kartlägga stora delar av den kustlinje som senare skulle visa sig markera Nordvästpassagen.

Royal Geographic Society fortsatte envist att understryka vikten av att finna passagen och lyckades till slut förmå den brittiska regeringen att finansiera den dittills mest välutrustade expeditionen. 1845 seglade två fartyg, HMS Erebus och HMS Terror på 370 respektive 340 ton, till norra Kanada för att försöka kartlägga de outforskade delarna av den passage, som man nu var allt säkrare på verkligen existerade. Fartygen var isförstärkta, stadiga örlogsskepp med segel och kraftiga ångmaskiner. De bemannades av sammanlagt 129 sjömän under befäl av den erfarne Sir John Franklin, som deltagit både i slaget vid Trafalgar och slaget vid Köpenhamn. I lastrummen fanns mat och dryck för tre år, bl.a. fyra ton choklad, 61 ton mjöl,  16 749 liter brännvin och 4 200 liter citronsaft mot skörbjugg. Till detta kom 8 000 burkar soppa och konserverat kött. Optimism rådde ombord. Efter alla tidigare expeditioner och räddningsuppdrag återstod bara 500 kilometer outforskat område av Arktis kust och övärld.

Två månader efter avresan mötte de två expeditionsfartygen en valfångare i Baffin Bay. Dess befälhavare inbjöds till middag men tvangs avstå på grund av kraftigt försämrat väder. Bortsett från några inuiter, blev valfångarens besättningsmän de sista som såg Franklinexpeditionen i livet.

Bristen på livstecken från Franklin var till en början inte särskilt oroande. Det tillhörde vanligheterna att forskningsfartyg fastnade i isen och tvingades övervintra. Hos Royal Geographic Society började dock efterhand onda aningar göra sig hörda, men på Amiralitetet ville man inte acceptera att denna ytterst välrustade expedition skulle kunna hamna i farliga lägen. 1847 beslöts i alla fall att förbereda en sökinsats, om man inte hört något för årets slut. 1848 avseglade den första i en lång rad räddningsexpeditioner, som skulle sträcka sig över mer än ett decennium och omfatta drygt ettusen man och fyrtiotalet fartyg.

Alla tänkbara medel utnyttjades i sökandet. Slädburna grupper tog sig fram över isen och etablerade på olika ställen proviantdepåer åt de försvunna. Polarrävar infångades, försågs med meddelanden om var depåerna fanns och släpptes i förhoppning om att djuren skulle bli jaktbyte. På kala klippor målades budskap med jättebokstäver.

Det hände att en räddningsexpedition försvann och att en annan skickades ut för att hitta den. Så var fallet med kommendören Robert McClure och hans besättning, som lämnade England 1849 på HMS Investigator och, efter att ha rundat Kap Horn och seglat norrut i Stilla Havet, tog sig in till Banks Island via Berings sund. Fartyget satt fast i isen under tre vintrar nära Banks Island och förlorades slutligen. Besättningen, som var döende, räddades i sista ögonblicket av en annan grupp som åkt släde över isen.

John Franklins hustru, Lady Jane, gav, trots alla misslyckade räddningsförsök, inte upp hoppet om att hitta sin man i livet. Hon sökte hjälp hos den brittiska regeringen, USAs president och den ryske tsaren. Hon uppsökte också ett andemedium, med vars bistånd hon fick kontakt med en avliden, fyraårig flicka, som förklarade att Franklins båda fartyg befann sig i Lancastersundet. Efter att ha sålt sitt hus och finansierat tre undsättningsexpeditioner, anlitade Lady Jane 1857 den erfarne militären och polarforskaren Francis McClintock för att med ångfartyget Fox söka bekräftelse på Franklinexpeditionens öde. Efter att förgäves ha letat i Lancastersundet, mötte McClintock på King William Island några inuiter, som berättade om skeppsvrak och döda män. Lady Jane fick till slut visshet. Hon dog 1875, hedrad av många för sin beslutsamhet och lojalitet. En minnestavla över paret Franklin har satts upp i Westminster Abbey.

På sydkusten av King William Island fann McClintock skelettet av en man som var klädd i hovmästaruniform. På öns västra kust påträffades vidare en livbåt med två lik, varav ett kraftigt sargat, sannolikt av vargar, medan det andra var orört. Ingen av de döda föreföll märkligt nog ha tagit med sig proviant och vinterutrustning. Däremot fann man spår av böcker, tandborstar och silkesnäsdukar. Ett avgörande fynd gjordes i ett stenkummel, där man hittade ett handskrivet pappersdokument. Av texten framgick att Erebus och Terror suttit fast i isen sedan den 12 september 1846. Den 22 april 1848 hade 105 överlevande lämnat fartygen för att gå över ön och isen söderut mot Back river, en march på fyrahundra kilometer. Tjugofyra man, inklusive John Franklin, hade dittills omkommit.

1984 fann ett kanadensiskt forskarlag ett antal välbevarade kroppar från Franklinexpeditionen. Vävnadsprover visade att männen dött av svält, kyla och dessutom av blyförgiftning, orsakad av dåligt utförda lödningar i de tusentals konservburkar, vilkas innehåll besättningen livnärt sig på under långa vintrar. Det var en av dessa burkar som till slut fann sin plats hos Royal Geographic Society.  Hackspår i skeletten bekräftade att kannibalism förekommit. 2014 lokaliserade en grupp från Parks Canada vraket av Erebus sydväst om King William Island, och två år senare fann ett lag från Arctic Research Foundation lämningarna av Terror inte långt därifrån.  

Först 1906 genomfördes en nordvästpassage i sin helhet av den norske upptäckaren Roald Amundsen, som hastigt avseglat från sitt hemland för att undkomma långivare, vilka hotat att stoppa expeditionen. Han genomförde med sju mans besättning en tre år lång resa med det lilla sillfiskefartyget Gjøa på 47 ton. Amundsen seglade i öst-västlig riktning via Raes sund. Den tunna isen innebar inga problem, men leden var delvis mycket grund och därmed olämplig för kommersiell trafik. Väl framme i Beauforthavet, gick han iland och tog sig 800 kilometer söderut till den lilla staden Eagle i Alaska, varifrån han skickade telegram om sin bedrift.

Amundsens rutt var den första av flera passager som uppenbarades under 1900-talet. Flera större fartyg har gjort genomfarten, bland annat oljetankern S/S Manhattan (1969)och passagerarfartyget M/V Explorer (1984). Ett stort antal mindre segelbåtar har genomfört resan i ena eller båda riktningarna, bland dem den svenska Ariel IV (2010).

Även om passagen hittills inte blivit något kostnadseffektivt alternativ, vare sig till andra vattenvägar mellan Atlanten och Stilla Havet, eller rörledningar för olja och gas på land, är de arktiska vattnen av stor strategisk betydelse. Den kanadensiska regeringen hävdar rätten till området som territorialvatten, medan de flesta sjöfartsnationer, inte minst USA och EUs medlemsstater, betraktar det som internationellt vatten, där icke-kanadensiska fartyg har rätt till transitpassage. Frågan är infekterad och har lett till flera incidenter, då amerikanska isbrytare, atomubåtar och kustbevakningsfartyg passerat genom farlederna utan att ha begärt tillstånd av kanadensiska myndigheter. Den 9 juli 2007 meddelade Kanadas premiärminister att man planerar en djupvattenshamn i de delar av Arktis, över vilka man hävdar suveränitet. Dagen därpå tillkännagav två amiraler i den amerikanska flottan, respektive kustbevakningen, att USA kommer att utöka sin patrullering i arktiska farvatten.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör