Norgeexemplet
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NORGEEXEMPLET
Samarbetsregeringens tillkomst i
Norge betyder mycket också för
vårt land, det finns anledning att
upprepa detta påstående. Med det
norska exemplet för ögonen har
miljontals människor fått nytt
hopp om en bättre framtid också
i Sverige. Därför är det naturligt,
att vad som sker i Norge följs med
största uppmärksamhet på denna
sidan Kölen. Icke oväntat har den
svenska socialdemokratien gång
efter annan försökt att utmåla den
borgerliga regeringspolitiken i så
dystra färger som möjligt, ja man
har inte dragit sig för ens de enklaste demagogiska tjuvknep. Belysande i detta sammanhang är herr
Erlanders vid det här laget omsorgsfullt avlivade påstående om
den norska inflationstakten. Det
norska konsumentprisindex ökade
från juni till juli med 1,6 procent.
Sett över en större tidsperiod blir
dock intrycket ett helt annat än
det som herr Erlander har sökt
förmedla. Mellan sommaren 1961
och sommaren 1965 – under hr
Gerbardsens regeringstid – förekom årliga prisstegringar på 5 procent. Under det senaste året med
en borgerlig regim 10 av de 12 må-
naderna har däremot prisstegringen reducerats till 3,3 procent, samtidigt som stegringen i Sverige är
mera än dubbelt så stor som i Norge. Så blev herr Erlanders Norgeexempel en ordentlig bumerang.
I själva verket har norrmännen
all anledning att känna tillfredsställelse med sin nya regering och
gör det också. En nyligen genomförd opinionsundersökning visade,
att 75 procent av de tillfrågade var
positiva till regeringens insatser,
och endast 17 procent ansåg att
den hade skött sig dåligt. I olika
hänseenden har också den norska
samarbetsregeringen visat siri.
handlingskraft. Särskild uppmärksamhet väckte i Sverige det energiska norska ingripandet i SAskonflikten, som också ledde till en
lösning av denna. De socialdemokratiska regeringarna i Sverige och
Danmark däremot har föga ära av
sin passivitet. Koncessionen till
Braathenlinjen på Nord-Norge visar också en god vilja att bryta
ohälsosamma monopoltendenser.
Och då Sverige passivt valde att
följa den danska regeringen i dess
afroasiatiska flirt i FN i sydafrikafrågan, fullföljde Norge konsekvent den tidigare gemensamma
nordiska linjen.
318
Sv. T. kan i detta nummer presentera svaren på ett antal frågor,
som vi ställt till de fyra ledande
norska politikerna, statsminister
Borten, utrikesminister Lyng, kyrko- och undervisningsminister
Bondevik och odelstingspresident
Rtsiseland. Det framgår, att samarbetet i regeringen är utomordentligt gott och att det väl har svarat
mot förväntningarna. På alla områden sjuder samhällsutvecklingen
i Norge. Man har i dag en av de
högsta ekonomiska tillväxttakterna
i Europa. Regeringen har genomfört en allmän tilläggspensionering. Visserligen hade den tidigare
socialdemokratiska regeringen utfört en del förberedelser för denna,
men det är betecknande hur föga
genomtänkta dessa i själva verket
var. Vidare uppmärksammar man
speciellt de handikappades problem. När det gäller framtiden intar en omläggning av skattesystemet en central plats.
Vad gäller utrikespolitiken är
enigheten om att bevara Norges
anslutning till NATO uppenbarligen fullständig. EEC-frågan bevakas ingående, ett exempel väl värt
att följa av den svenska regeringen. Glädjande är särskilt utrikesminister John Lynges franka personliga deklaration, att ett fullständigt medlemskap är den naturliga
lösningen. Ingen ser möjligheten
av ett nordiskt alternativ till Europapolitiken, det är för regeringen
fråga om ett både – och.
Till sist frågade Sv. T. om den
norska synen på borgerlig samling
i Norge. statsminister Bortens starka understrykande av betydelsen
av ett nära samgående i parlamentet är en god pekpinne. Likaså kan
mycket uttolkas ur utrikesminister
Lyngs uttalande om nödvändigheten av tålamod och åter tålamod.
De borgerliga partierna har inför
årets kommunalval etablerat borgfred. Precis som i Norge går de på
många håll fram var för sig, inte
för att markera någon oenighet
utan för att framhäva var och en
sitt alternativ inom den gemensamma ramen. Ingen kan sväva i tvivelsmål om att årets kommunalval
är en betydelsefull generalrepetition inför riksdagsvalet om två år.
Då, 1968, vill man hoppas, att det
norska exemplet skall följas också
i vårt land.
Samarbetsregeringens tillkomst i
Norge betyder mycket också för
vårt land, det finns anledning att
upprepa detta påstående. Med det
norska exemplet för ögonen har
miljontals människor fått nytt
hopp om en bättre framtid också
i Sverige. Därför är det naturligt,
att vad som sker i Norge följs med
största uppmärksamhet på denna
sidan Kölen. Icke oväntat har den
svenska socialdemokratien gång
efter annan försökt att utmåla den
borgerliga regeringspolitiken i så
dystra färger som möjligt, ja man
har inte dragit sig för ens de enklaste demagogiska tjuvknep. Belysande i detta sammanhang är herr
Erlanders vid det här laget omsorgsfullt avlivade påstående om
den norska inflationstakten. Det
norska konsumentprisindex ökade
från juni till juli med 1,6 procent.
Sett över en större tidsperiod blir
dock intrycket ett helt annat än
det som herr Erlander har sökt
förmedla. Mellan sommaren 1961
och sommaren 1965 – under hr
Gerbardsens regeringstid – förekom årliga prisstegringar på 5 procent. Under det senaste året med
en borgerlig regim 10 av de 12 må-
naderna har däremot prisstegringen reducerats till 3,3 procent, samtidigt som stegringen i Sverige är
mera än dubbelt så stor som i Norge. Så blev herr Erlanders Norgeexempel en ordentlig bumerang.
I själva verket har norrmännen
all anledning att känna tillfredsställelse med sin nya regering och
gör det också. En nyligen genomförd opinionsundersökning visade,
att 75 procent av de tillfrågade var
positiva till regeringens insatser,
och endast 17 procent ansåg att
den hade skött sig dåligt. I olika
hänseenden har också den norska
samarbetsregeringen visat siri.
handlingskraft. Särskild uppmärksamhet väckte i Sverige det energiska norska ingripandet i SAskonflikten, som också ledde till en
lösning av denna. De socialdemokratiska regeringarna i Sverige och
Danmark däremot har föga ära av
sin passivitet. Koncessionen till
Braathenlinjen på Nord-Norge visar också en god vilja att bryta
ohälsosamma monopoltendenser.
Och då Sverige passivt valde att
följa den danska regeringen i dess
afroasiatiska flirt i FN i sydafrikafrågan, fullföljde Norge konsekvent den tidigare gemensamma
nordiska linjen.
318
Sv. T. kan i detta nummer presentera svaren på ett antal frågor,
som vi ställt till de fyra ledande
norska politikerna, statsminister
Borten, utrikesminister Lyng, kyrko- och undervisningsminister
Bondevik och odelstingspresident
Rtsiseland. Det framgår, att samarbetet i regeringen är utomordentligt gott och att det väl har svarat
mot förväntningarna. På alla områden sjuder samhällsutvecklingen
i Norge. Man har i dag en av de
högsta ekonomiska tillväxttakterna
i Europa. Regeringen har genomfört en allmän tilläggspensionering. Visserligen hade den tidigare
socialdemokratiska regeringen utfört en del förberedelser för denna,
men det är betecknande hur föga
genomtänkta dessa i själva verket
var. Vidare uppmärksammar man
speciellt de handikappades problem. När det gäller framtiden intar en omläggning av skattesystemet en central plats.
Vad gäller utrikespolitiken är
enigheten om att bevara Norges
anslutning till NATO uppenbarligen fullständig. EEC-frågan bevakas ingående, ett exempel väl värt
att följa av den svenska regeringen. Glädjande är särskilt utrikesminister John Lynges franka personliga deklaration, att ett fullständigt medlemskap är den naturliga
lösningen. Ingen ser möjligheten
av ett nordiskt alternativ till Europapolitiken, det är för regeringen
fråga om ett både – och.
Till sist frågade Sv. T. om den
norska synen på borgerlig samling
i Norge. statsminister Bortens starka understrykande av betydelsen
av ett nära samgående i parlamentet är en god pekpinne. Likaså kan
mycket uttolkas ur utrikesminister
Lyngs uttalande om nödvändigheten av tålamod och åter tålamod.
De borgerliga partierna har inför
årets kommunalval etablerat borgfred. Precis som i Norge går de på
många håll fram var för sig, inte
för att markera någon oenighet
utan för att framhäva var och en
sitt alternativ inom den gemensamma ramen. Ingen kan sväva i tvivelsmål om att årets kommunalval
är en betydelsefull generalrepetition inför riksdagsvalet om två år.
Då, 1968, vill man hoppas, att det
norska exemplet skall följas också
i vårt land.