Nozick och erfarenhetsmaskinen

Robert Nozick var en originell och lysande tänkare. Här resonerar Hannes H. Gissurarson kring hans berömda liknelse om erfarenhetsmaskinen och påpekar att något liknande har berättats tidigare, oberoende av Nozick.

Robert Nozick var en av 1900-talets mest framstående filosofer. Han föddes den 16 december 1938 och avled, alldeles för tidigt, den 23 januari 2002. När jag var doktorand vid Oxford University i början av 1980-talet hade jag möjlighet att spendera lite tid med honom under två Liberty Fund-seminarier. Han var en anmärkningsvärd man, stilig som en filmstjärna (påminde om George Clooney), livlig och glad, alltid nära till ett leende. Han var en suverän debattör, snabb som en blixt och hittade med uppenbar lätthet logiska felaktigheter i sina motståndares argument. Den enda personen som jag tyckte var en jämbördig debattör var Milton Friedman.

Nozicks Anarki, stat och utopi var en sensation när den publicerades 1974. I den första delen argumenterade han mot anarkisternas tes att staten kunde uppstå spontant utan att kränka individuella rättigheter. I den andra delen demonstrerade han att det enda moraliskt motiverade tillståndet skulle vara nattväktstaten, eller ett minimistat som skulle begränsa sig till att förhindra rättigheter kränks. I den tredje delen påpekade han att människor kunde förverkliga sina egna små utopier inom minimistaten: socialister kunde till exempel skapa arbetarkollektiv som kibbutzerna i Israel – det enda kravet skulle vara att de inte fick tvinga andra in i sina samhällen.

Filosofi-etablissemanget gapade av förvåning över Nozicks djärvhet när han i den andra delen av sin bok presenterade det ena smarta argumentet efter det andra mot omfördelning av inkomst. De hade aldrig ens tänkt på några av dem. Enligt min mening är dock den andra delen inte lika originell som den första. Den andra delen är i grunden en lysande omprövning av de argument mot ekonomisk interventionism som tidigare formulerats av Frédéric Bastiat, Herbert Spencer och William Graham Sumner. Dessa tänkare, berömda och inflytelserika under andra hälften av 1800-talet, hade sjunkit i glömska, eftersom interventionisterna långsamt tog över universiteten under 1900-talet. I den första delen använder Nozick dock genialt en ”osynlig hand-förklaring” för att visa hur staten skulle kunna uppstå som den oavsiktliga konsekvensen av individuella val, ur ett naturligt tillstånd. För att göra detta använde Nozick sina kunskaper om österrikisk ekonomi. Hans förklaring av staten liknar Carl Mengers berättelse om framväxten av pengar som en spontan utveckling, inte planerad av någon, ett resultat av mänsklig handling, men inte av mänsklig design.

Nozick baserade sina argument mot omfördelningsstaten på postulatet att individer har okränkbara rättigheter. De bör behandlas som mål i sig själva, inte bara som medel för andra. Hans kritiker har hävdat att hans teori därför saknar grund, eftersom han inte tillhandahöll ett självständigt, ihållande argument för naturliga rättigheter, bara några förslag. Jag tror att denna kritik skjuter bredvid målet. Nozick var intresserad av att demonstrera hur omfördelning av inkomster kränker människors rätt till sina egna talanger och förmågor samt till de inkomster de fritt kan få från dessa talanger och förmågor. Hur som helst strider Nozicks teori mot en av de vanligaste moraliska teorierna i modern tid, utilitarismen, idén att vi ska maximera glädje eller lycka. Om samhället har ett sådant mål kan det vara nödvändigt att offra vissa individer för att öka andras nöje. De behandlas då inte som mål i sig själva, utan som medel för det enarådande sociala syftet, maximal njutning. (Detta är fallet med alla målsättningar som involverar maximering, inklusive ekonomisk tillväxt.)

Nozick avvisar också utilitarismen eftersom den är i strid med vår idé om individen som en distinkt person med sina egna egenskaper och projekt. Han illustrerar detta med sin berömda erfarenhetsmaskin. Föreställ dig en maskin som ger dig all erfarenhet du kan önska dig. Du kan till exempel tänka och känna att du skrev en fantastisk roman, fick en ny vän eller lyssnade på ett underbart musikstycke, kanske till och med skapade det. Det skulle inte finnas några negativa konsekvenser av att komma in i och stanna inne i maskinen, och det skulle finnas en otrolig mängd upplevelser att välja inuti den. Skulle du ansluta dig i, säg, två år åt gången? Nozick svarar: Nej, av flera skäl. Vi vill göra vissa saker och inte bara ha erfarenhet av att ha gjort dem. Vi vill också vara på ett visst sätt, att vara en viss typ av person. Mannen i upplevelsemaskinen svävar bara utan personliga egenskaper, är inte modig, snäll, intelligent, kvick eller kärleksfull. För det tredje innebär en anslutning till en erfarenhetsmaskin en begränsning till en konstgjord verklighet, medan vi vill leva våra liv för oss själva, vad som än kan komma.

Jag tycker att erfarenhetsmaskinen är en kraftfull och övertygande liknelse. Men jag tycker att det är förvånande att ingen verkar ha uppmärksammat att en liknande liknelse gjordes av den tyske filosofen Friedrich Paulsen på 1800-talet. Paulsen skrev i sitt System of Ethics, publicerad 1889 och översatt till engelska tio år senare att:

”Låt oss anta att vi kunde destillera ett läkemedel som opium, som kan väcka glada drömmar, utan att emellertid ge skadliga effekter i den berusade omgivningen. Ska vi rekommendera användningen av läkemedlet och berömma upptäckaren för att ha gjort livet mer värdefullt? Kanske skulle inte ens en hedonistisk moralisk filosof skulle göra det. Varför inte?”

Paulsen tillägger: ”Den enkla anledningen är att sådana nöjen skulle vara” onaturliga ”och att ett liv som består av dem inte längre skulle vara ett” mänskligt ”liv.” Paulsen påminner om berättelsen i Odyssén om trollkarlen Circe som förvandlade besökarna på hennes ö till välmatade och belåtna svin. Var det då en välsignelse att ha kastats på hennes stränder? Naturligtvis inte, svarar Paulsen. Människan är ingen svin. ”Människan önskar leva ett mänskligt liv och allt som finns i det; det vill säga ett mentalt, historiskt liv där det finns utrymme för utövandet av alla mänskliga, mentala krafter och dygder. Människan önskar leka och lära sig, arbeta och förvärva rikedom, äga och njuta av, forma och skapa; hon önskar att älska och beundra, att lyda och härska, att slåss och att vinna, att skapa poesi och att drömma, att tänka och undersöka. ”

Jag är ganska säker på att Nozick uppfann sin erfarenhetsmaskin själv. Denna likhet är bara en demonstration av en gammal sanning: Stora sinnen tänker lika.

Hannes H. Gissurarson är professor i Statsvetenskap vid Islands Universitet. Han har skrivit mer än 15 böcker på engelska och isländska, tjänstgjort i styrelsen för Mont Pelerin Society och Islands centralbank, och har varit visiting scholar vid ett flertal universitet, däribland Stanford och UCLA.

Även publicerad i The Conservative 2020-11-16