Nu svenskar får vi skärpa oss!
Svenskar som visar ett monumentalt ointresse för erfarenheter från andra länder. Rör det sig om enskildheter eller en svensk tradition?
På en restaurang i en europeisk huvudstad. Ett sällskap bestående av åtta kvinnor, några från Sverige, några från landet vi befinner oss i. En av de inhemska kvinnorna ställer artigt frågor. Svenskorna pratar ivrigt på.
Om barnens väg till skolan – hur gammal ska man vara för att själv klara att gå till skolan fem minuter bort? Om skolval: ”It’s like in Sweden now you can choose a lot more which school you want to go to.” Om skidplanerna inför sportlovet. Om att arbeta deltid för att hinna hämta på dagis. Kort sagt: det är hela livspusslet på svengelska.
En av de icke-svenska kvinnorna kväver en gäspning. Svenskorna pratar på. Om skid-VM i Falun och dess röd-vita grafiska profil som i stället borde ha varit gul och blå. Om att så många stockholmare är inflyttade från landsorten.
Ingen detalj i den svenska vardagen är för trivial för att ta upp. Däremot tas aldrig chansen att ställa någon motfråga. ”Hur fungerar ert skolsystem?”, ”Har ni själva barn?”, ”Vad anser ni om den politiska situationen?” Vad som helst.
Jo, till sist en pliktskyldig fråga om vad som kan tänkas vara landets nationalrätt. Det tar väl ett par minuter, sedan handlar det om IKEAs köttbullar. ”De är faktiskt jättegoda.” Hela samtalet är som att läsa innantill ur någon broschyr från Visit Sweden – IKEA, köttbullar och jämställt familjeliv.
Och det kan förstås hända att dessa kvinnors monumentala ointresse för sina bekanta och deras erfarenheter är en enskildhet. Men jag lutar åt att det stämmer väl in i den svenska idén om att vara en moralisk stormakt. Oavsett om detta genom åren handlat om utrikespolitik, flyktingmottagande, miljöfrågor eller jämlikhet är det ju vi som har något att lära andra. Inte tvärtom.
Det stämmer också väl överens med den bild exempelvis Tove Lifvendahl gett av hur återvändande utlandssvenskar upplever sin situation. Hon beskriver det som att den som bott utomlands och sedan flyttar tillbaka till Sverige möter ett aktivt ointresse från omgivningen inför de erfarenheter och kunskaper utlandsvistelsen har gett.
Förutom att det är ett rätt osympatiskt förhållningssätt är det förstås vi själva som förlorar på detta. Hur ska vi kunna lära oss något nytt om vi tror att vi redan är bäst på allt?
Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.