Nya drag i sovjetisk utrikespolitik
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANK BJERK.HOLT:
Nya drag 1 sovjetisk utrikespolitik
I Moskva har Sovjetunionen och Västtyskland slutit ett avtal, som förefaller
tyda på en ny kurs i sovjetisk utrikespolitik. Men det är svårt att veta vad avtalet innebär. Redaktör Frank Bjerkholt
i Morgenbladet i Oslo anser för sin del,
att Moskva inte reducerat sina utrikespolitiska målsättningar, som är lika klart
nationella nu som de ryska var på tsar
Nicolaus /:s tid. Genom avtalet med Västtyskland har Moskva fått ett västtyskt erkännande av den sovjetiska hegemonien i
Osteuropa. Avtalet är vidare ingånget
över huvudet på satellitstaterna. M oskva
har vunnit mycket men ej givit upp nå-
gonting, menar han, och Bresjnevdoktrinen består oförändrad. Sovjetunionen
anser sig fortfarande ha rätt att utöva
kontroll över andra kommuniststater,
eventuellt med våld.
Det skulle kunna se ut som om Sovjet
hade slagit in på en fredligare kurs gentemot omvärlden i och med de förhandlingserbjudanden, som kommit från Moskva. Man har etablerat ett samarbete med
Västtyskland efter ickevåldsavtalet I Mellersta Östern gör man försök att bilägga
konflikten efter sovjetisk press på Egyp~
ten. Gentemot Kina tycks Sovjet nu snarare vara böjt för ett avtal än för ett preventivt angrepp.
Frågan om vad som ligger bakom denna nya stil från Moskvas sida, vilka motiv,
som förklarar de nya framstötarna, diskuteras av sovjetoleger världen över. Det höt
till bilden att oenigheten är stor. Grovt
skisserat delar sig specialisterna i två läger.
Det ena tror att Sovjetregimen har inträtt
i en mera förnuftig, moderat fas, där landet försöker att uppträda som stormakt
men har funnit sig i nödvändigheten att
dela världen med andra, först och främst
med USA. Det andra lägret hävdar däremot att vi är vittne till en medveten utvidgning av den sovjetiska maktpolitik,
som nu tar sikte på ökat inflytande och
kontroll i Europa, i Mellersta Östern och i
Asien. Den förhandlingsfas, som nu är inledd, är bara ett logiskt led i denna expansiva politik.
Bägge dessa uppfattningar har tydligen
fångat något av verkligheten. Enligt min
mening är det riktigt att Moskva har resignerat inför möjligheten att driva en global kommunistisk politik som på Stalins
tid, då alla partier löd Moskvas röst. Brottet med Kina och med Jugoslavien har
tvingat sovjetledarna att reducera sin roll
som världskommunismens ledare.
398
Detta betyder emellertid inte att Moskva reducerat sina utrikespolitiska målsättningar. Tvärtom, flera omständigheter tyder på att dessa är utvidgade. Men de har
nu placerats på ett traditionellt tsaristiskt
underlag. Naturligtvis var också Stalins utrikespolitik baserad på gammalryska nationella intressen, men dessa kunde gynnas
inom en ram av internationell kommunistisk målsättning. När detta icke är möjligt
för dagens ledare i Moskva, har de mera
öppet blivit tvungna att avslöja sin rent
nationalistiska politik.
Nicolaus I som förebild
Det ligger mycket nära till hands att förklara dagens sovjetiska utrikespolitik med
tsar Nicolaus I :s expansionsplaner. Det visar sig, att de senare ä.r förbluffande lika
dem som dagens ledare i Kreml följer.
Man finner då också en logisk förklaring
till den förhandlingsfas, som Moskva har
inlett. Den står icke i fredens utan i ex·pansionens tjänst.
Nicolaus I uppfattade sig själv som Europas gendarm. Han slog ned det polska
upproret 1830 och den ungerska revolutionen 1848. Rysk intervention i Östeuropa är
alltså icke av nytt datum. Nicolaus tänkte
också sända trupper till Nederländerna under det belgiska upproret. Han var rädd
rför varje förändring på Europas karta. Vidare expanderade Nicolaus söderut mot
Kaukasus. Han trängde in på persiskt område, .och han tilltvang sig utfart genom
Bosporen till Medelhavet genom ett krig
mot Turkiet. Ett senare krig ledde till
brittisk-fransk intervention, Krimkriget.
Mönstret för denna expansiva utrikespolitik påminner som man ser mycket om
dagens rubriker i tidningarna.
Tsar Nicolaus uppfattade Europa som
sitt intresseområde. Han försökte finna en
väg till Medelhavet. Han expanderade i
Fjärran Östern på Kinas bekostnad. Behovet av maritim förbindelse mellan detta
väldiga landområde i öst och väst framstod som en konsekvens.
Det är också .av intresse att lägga märke
till att något liknande det imperium, som
Nicolaus sökte realisera, en gång har existerat, nämligen det mongoliska under
Djingis Khan. Då Ivan den förskräcklige
1547 lät kröna sig till tsar i stället för att
förbli storfurste av Moskva gjorde han det
med den motiveringen, att han hade blivit arvtagare till det mongoliska riket, som
hade kontrollerat allt land mellan Kina
och Ungern.
Andra märkliga paralleller är att Djingis Khans efterkommande försökte alliera
sig med Egypten för att inringa Turkiet
och Persien. Egyptens strategiska belägen- , het är tydlig för den som ser på världen
från det euroasiatiska fastlandet. I dag har
den gamla moskovitiska linjen funnit nya
möjligheter, eftersom såväl Frankrike som
Storbritannien har förlorat sin plats som
dominerande makter längs vattenvägarna
från Europa till Asien.
Man kan alltså finna en mening i den
aktuella sovjetiska förhandlingsperioden
genom att se den i ljuset av gammal tsaristisk politik. Genom att överge den kommunistiskt grundade utrikespolitiken och
basera sig på en nationalistisk har Moskva
funnit anledning att söka främja sina aspirationer med konventionella medel.
Problemet Västtyskland
Allt eftersom Västtyskland etablerade sig
som den dominerande makten i Västeuropa måste det mer och mer förefalla
som en bakväg att försöka isolera Bonnrepubliken genom en mot den riktad ideologisk kampanj. Det blev efterhand en
mycket svag grund för en Europapolitik
att bygga den på antityska stämninga1
runt om i världen. Västtyskland lät sig
icke isolera. Det enda logiska måste vara
att söka komma till en uppgörelse med
den nya tyska makten och försöka få den
att tjäna de sovjetiska intressena.
En sådan helomvändning från den gamla linjen var naturligtvis ett stort beslut
att fatta i Kreml. Andra, som hade försökt sig på något liknande, hade fått betala dyrt. Beria blev på sin tid beskylld för
att vilja sälja Östtyskland för ett avtal med
Västtyskland, och Chrustjov blev anklagad
för en liknande felaktig politik. Triumviratet i Kreml känner sig tydligen starkt
nog att inleda denna nya linje, och det
faktum, att hela elva av politbyråns medlemmar med Bresjnev i spetsen var närvarande vid ceremonien då det tysk-sovjetiska avtalet undertecknades, visar hur
viktig man ansåg saken vara.
Moskvas avsikt med avtalet är dubbel.
Man önskar dra västtysk uppmärksamhet
österut, bort från Västeuropa, för att därmed om möjligt hindra en västeuropeisk
integration, präglad av tysk effektivitet.
Moskva kan ej hoppas på att dominera
Europa efter en amerikansk nedtrappning
av sin närvaro här, om det skulle bli en
politisk samling omkring EEC.
399
Ingen avspänning
Det handlar alltså icke om någon ny sovjetisk avspänningslinje i Europa, som kan
ge de östeuropeiska staterna större frihet.
I framtiden kan en sådan bli följden av
det tysk-sovjetiska avtalet, men detta är
icke motivet från Moskvas sida. Tvärtom
uppfattar Moskva avtalet som ett tyskt erkännande av den sovjetiska hegemonien i
Östeuropa. Gränserna från krigsslutet har
accepterats. Den sovjetiska kartan är godtagen. Ulbricht är den förste som har uppfattat att avtalet är träffat över huvudet
på östeuropeerna. Dessa har ingen garanti
för att också de skall få normalisera sina
förbindelser med Bonn eller med Västeuropa i allmänhet.
Det är heller ingenting som tyder på
att Bresjuev-doktrinen skall försvagas.
Tvärtom vet man, att Moskva uppfattar
de socialistiska länderna som sin intressesfär, så att Albanien och Jugoslavien skall
försöka dragas in i denna sfär igen så
snart Tito är borta och den albanska flirten med Mao är över. Avtalet med Bolm
innebär ett steg vidare från Moskvas sida,
icke att några tidigare positioner överges.
Den andra avsikten är mera materiell,
nämligen att knyta västtysk expertis och
kapital till sig för att upprusta moderniseringen och effektiviseringen av den sovjetiska industrien och näringslivet på det
hela taget. Sovjetregimen har klart för sig
att den icke är i stånd att lösa en avancerad industris problem utan måste söka assistans i den kapitalistiska världen.
För Mellersta Österns vidkommande
förklaras den nya förhandlingsfasen på
liknande sätt. Moskva har av nationella
400
motiv inget intresse i och för sig av att
likvidera Israel. Ideologiskt kunde det vara motiverat att följa de extrema krafterna i Mellersta Östern till vägens slut.
Kommunismens utbredning i området
skulle främjas. Men Moskva är mera intresserat av att öppna Suez-kanalen än av
att utbreda kommunismen och sätter Nasser högre än Arafat. Sovjet har byggt en
stor modern flotta för att spela en världsroll. Då gäller det att skaffa sig kontroll
över Mellersta Östern, icke nödvändigtvis
att likvidera Israel. Konflikten i Mellersta
Östern har givit Moskva ett fast fotfäste i
Egypten. Nu är tiden inne att gå vidare,
dvs att öppna kanalen och söka nya fotfästen i söder och öster längs de stora vattenvägarna.
Den :nya linjen
När man talar om att Moskvas nya linje
mera är att förstå som konventionell stormaktspolitik än som ideologiskt motiverad
»världserövring», bör man tillfoga en viktig precisering. Det ideologiska elementet
är hela tiden tillfinnandes, men på ett speciellt sätt. Den sovjetiska regimen bygger
på en snäv partipolitisk bas. Staten styres
av ett litet fåtal, som grundar sin position
med ideologiska argument. Det är därför
av stor vikt för regimen att fasthålla vid
det kommunistiska systemet, ty blott dl
kan makthavarna behålla makten.
Nu blir det emellertid allt mera uppenbart att det sovjetiska systemet behöver
reformeras. Det är icke istånd att administrera ett avancerat samhälle som behöver ökad grad av expertis och dänned
en viss grad av frihet för ekonomer och
tekniker. Men sovjetledarna kan icke acceptera reformer, vilka uppenbarligen
skulle innebära att partidiktaturen måste
uppges. Det var just problematiken i den
tjeckoslovakiska reformrörelsen.
För att komma förbi detta dilemma sö-
ker sovjetledarna öka sitt utrikespolitiska
engagemang. Det är en välprövad metod
att avleda uppmärksamheten från inre
oroligheter. Världsflottan, raketvapnen,
trupper vid Suez – allt detta skall ge intryck av att systemet fungerar och att det
är stort att vara ryss. Så glömmer folket
vardagen och polisstaten.
Också det är en tsaristisk tradition –
så länge den varar.
Nya drag 1 sovjetisk utrikespolitik
I Moskva har Sovjetunionen och Västtyskland slutit ett avtal, som förefaller
tyda på en ny kurs i sovjetisk utrikespolitik. Men det är svårt att veta vad avtalet innebär. Redaktör Frank Bjerkholt
i Morgenbladet i Oslo anser för sin del,
att Moskva inte reducerat sina utrikespolitiska målsättningar, som är lika klart
nationella nu som de ryska var på tsar
Nicolaus /:s tid. Genom avtalet med Västtyskland har Moskva fått ett västtyskt erkännande av den sovjetiska hegemonien i
Osteuropa. Avtalet är vidare ingånget
över huvudet på satellitstaterna. M oskva
har vunnit mycket men ej givit upp nå-
gonting, menar han, och Bresjnevdoktrinen består oförändrad. Sovjetunionen
anser sig fortfarande ha rätt att utöva
kontroll över andra kommuniststater,
eventuellt med våld.
Det skulle kunna se ut som om Sovjet
hade slagit in på en fredligare kurs gentemot omvärlden i och med de förhandlingserbjudanden, som kommit från Moskva. Man har etablerat ett samarbete med
Västtyskland efter ickevåldsavtalet I Mellersta Östern gör man försök att bilägga
konflikten efter sovjetisk press på Egyp~
ten. Gentemot Kina tycks Sovjet nu snarare vara böjt för ett avtal än för ett preventivt angrepp.
Frågan om vad som ligger bakom denna nya stil från Moskvas sida, vilka motiv,
som förklarar de nya framstötarna, diskuteras av sovjetoleger världen över. Det höt
till bilden att oenigheten är stor. Grovt
skisserat delar sig specialisterna i två läger.
Det ena tror att Sovjetregimen har inträtt
i en mera förnuftig, moderat fas, där landet försöker att uppträda som stormakt
men har funnit sig i nödvändigheten att
dela världen med andra, först och främst
med USA. Det andra lägret hävdar däremot att vi är vittne till en medveten utvidgning av den sovjetiska maktpolitik,
som nu tar sikte på ökat inflytande och
kontroll i Europa, i Mellersta Östern och i
Asien. Den förhandlingsfas, som nu är inledd, är bara ett logiskt led i denna expansiva politik.
Bägge dessa uppfattningar har tydligen
fångat något av verkligheten. Enligt min
mening är det riktigt att Moskva har resignerat inför möjligheten att driva en global kommunistisk politik som på Stalins
tid, då alla partier löd Moskvas röst. Brottet med Kina och med Jugoslavien har
tvingat sovjetledarna att reducera sin roll
som världskommunismens ledare.
398
Detta betyder emellertid inte att Moskva reducerat sina utrikespolitiska målsättningar. Tvärtom, flera omständigheter tyder på att dessa är utvidgade. Men de har
nu placerats på ett traditionellt tsaristiskt
underlag. Naturligtvis var också Stalins utrikespolitik baserad på gammalryska nationella intressen, men dessa kunde gynnas
inom en ram av internationell kommunistisk målsättning. När detta icke är möjligt
för dagens ledare i Moskva, har de mera
öppet blivit tvungna att avslöja sin rent
nationalistiska politik.
Nicolaus I som förebild
Det ligger mycket nära till hands att förklara dagens sovjetiska utrikespolitik med
tsar Nicolaus I :s expansionsplaner. Det visar sig, att de senare ä.r förbluffande lika
dem som dagens ledare i Kreml följer.
Man finner då också en logisk förklaring
till den förhandlingsfas, som Moskva har
inlett. Den står icke i fredens utan i ex·pansionens tjänst.
Nicolaus I uppfattade sig själv som Europas gendarm. Han slog ned det polska
upproret 1830 och den ungerska revolutionen 1848. Rysk intervention i Östeuropa är
alltså icke av nytt datum. Nicolaus tänkte
också sända trupper till Nederländerna under det belgiska upproret. Han var rädd
rför varje förändring på Europas karta. Vidare expanderade Nicolaus söderut mot
Kaukasus. Han trängde in på persiskt område, .och han tilltvang sig utfart genom
Bosporen till Medelhavet genom ett krig
mot Turkiet. Ett senare krig ledde till
brittisk-fransk intervention, Krimkriget.
Mönstret för denna expansiva utrikespolitik påminner som man ser mycket om
dagens rubriker i tidningarna.
Tsar Nicolaus uppfattade Europa som
sitt intresseområde. Han försökte finna en
väg till Medelhavet. Han expanderade i
Fjärran Östern på Kinas bekostnad. Behovet av maritim förbindelse mellan detta
väldiga landområde i öst och väst framstod som en konsekvens.
Det är också .av intresse att lägga märke
till att något liknande det imperium, som
Nicolaus sökte realisera, en gång har existerat, nämligen det mongoliska under
Djingis Khan. Då Ivan den förskräcklige
1547 lät kröna sig till tsar i stället för att
förbli storfurste av Moskva gjorde han det
med den motiveringen, att han hade blivit arvtagare till det mongoliska riket, som
hade kontrollerat allt land mellan Kina
och Ungern.
Andra märkliga paralleller är att Djingis Khans efterkommande försökte alliera
sig med Egypten för att inringa Turkiet
och Persien. Egyptens strategiska belägen- , het är tydlig för den som ser på världen
från det euroasiatiska fastlandet. I dag har
den gamla moskovitiska linjen funnit nya
möjligheter, eftersom såväl Frankrike som
Storbritannien har förlorat sin plats som
dominerande makter längs vattenvägarna
från Europa till Asien.
Man kan alltså finna en mening i den
aktuella sovjetiska förhandlingsperioden
genom att se den i ljuset av gammal tsaristisk politik. Genom att överge den kommunistiskt grundade utrikespolitiken och
basera sig på en nationalistisk har Moskva
funnit anledning att söka främja sina aspirationer med konventionella medel.
Problemet Västtyskland
Allt eftersom Västtyskland etablerade sig
som den dominerande makten i Västeuropa måste det mer och mer förefalla
som en bakväg att försöka isolera Bonnrepubliken genom en mot den riktad ideologisk kampanj. Det blev efterhand en
mycket svag grund för en Europapolitik
att bygga den på antityska stämninga1
runt om i världen. Västtyskland lät sig
icke isolera. Det enda logiska måste vara
att söka komma till en uppgörelse med
den nya tyska makten och försöka få den
att tjäna de sovjetiska intressena.
En sådan helomvändning från den gamla linjen var naturligtvis ett stort beslut
att fatta i Kreml. Andra, som hade försökt sig på något liknande, hade fått betala dyrt. Beria blev på sin tid beskylld för
att vilja sälja Östtyskland för ett avtal med
Västtyskland, och Chrustjov blev anklagad
för en liknande felaktig politik. Triumviratet i Kreml känner sig tydligen starkt
nog att inleda denna nya linje, och det
faktum, att hela elva av politbyråns medlemmar med Bresjnev i spetsen var närvarande vid ceremonien då det tysk-sovjetiska avtalet undertecknades, visar hur
viktig man ansåg saken vara.
Moskvas avsikt med avtalet är dubbel.
Man önskar dra västtysk uppmärksamhet
österut, bort från Västeuropa, för att därmed om möjligt hindra en västeuropeisk
integration, präglad av tysk effektivitet.
Moskva kan ej hoppas på att dominera
Europa efter en amerikansk nedtrappning
av sin närvaro här, om det skulle bli en
politisk samling omkring EEC.
399
Ingen avspänning
Det handlar alltså icke om någon ny sovjetisk avspänningslinje i Europa, som kan
ge de östeuropeiska staterna större frihet.
I framtiden kan en sådan bli följden av
det tysk-sovjetiska avtalet, men detta är
icke motivet från Moskvas sida. Tvärtom
uppfattar Moskva avtalet som ett tyskt erkännande av den sovjetiska hegemonien i
Östeuropa. Gränserna från krigsslutet har
accepterats. Den sovjetiska kartan är godtagen. Ulbricht är den förste som har uppfattat att avtalet är träffat över huvudet
på östeuropeerna. Dessa har ingen garanti
för att också de skall få normalisera sina
förbindelser med Bonn eller med Västeuropa i allmänhet.
Det är heller ingenting som tyder på
att Bresjuev-doktrinen skall försvagas.
Tvärtom vet man, att Moskva uppfattar
de socialistiska länderna som sin intressesfär, så att Albanien och Jugoslavien skall
försöka dragas in i denna sfär igen så
snart Tito är borta och den albanska flirten med Mao är över. Avtalet med Bolm
innebär ett steg vidare från Moskvas sida,
icke att några tidigare positioner överges.
Den andra avsikten är mera materiell,
nämligen att knyta västtysk expertis och
kapital till sig för att upprusta moderniseringen och effektiviseringen av den sovjetiska industrien och näringslivet på det
hela taget. Sovjetregimen har klart för sig
att den icke är i stånd att lösa en avancerad industris problem utan måste söka assistans i den kapitalistiska världen.
För Mellersta Österns vidkommande
förklaras den nya förhandlingsfasen på
liknande sätt. Moskva har av nationella
400
motiv inget intresse i och för sig av att
likvidera Israel. Ideologiskt kunde det vara motiverat att följa de extrema krafterna i Mellersta Östern till vägens slut.
Kommunismens utbredning i området
skulle främjas. Men Moskva är mera intresserat av att öppna Suez-kanalen än av
att utbreda kommunismen och sätter Nasser högre än Arafat. Sovjet har byggt en
stor modern flotta för att spela en världsroll. Då gäller det att skaffa sig kontroll
över Mellersta Östern, icke nödvändigtvis
att likvidera Israel. Konflikten i Mellersta
Östern har givit Moskva ett fast fotfäste i
Egypten. Nu är tiden inne att gå vidare,
dvs att öppna kanalen och söka nya fotfästen i söder och öster längs de stora vattenvägarna.
Den :nya linjen
När man talar om att Moskvas nya linje
mera är att förstå som konventionell stormaktspolitik än som ideologiskt motiverad
»världserövring», bör man tillfoga en viktig precisering. Det ideologiska elementet
är hela tiden tillfinnandes, men på ett speciellt sätt. Den sovjetiska regimen bygger
på en snäv partipolitisk bas. Staten styres
av ett litet fåtal, som grundar sin position
med ideologiska argument. Det är därför
av stor vikt för regimen att fasthålla vid
det kommunistiska systemet, ty blott dl
kan makthavarna behålla makten.
Nu blir det emellertid allt mera uppenbart att det sovjetiska systemet behöver
reformeras. Det är icke istånd att administrera ett avancerat samhälle som behöver ökad grad av expertis och dänned
en viss grad av frihet för ekonomer och
tekniker. Men sovjetledarna kan icke acceptera reformer, vilka uppenbarligen
skulle innebära att partidiktaturen måste
uppges. Det var just problematiken i den
tjeckoslovakiska reformrörelsen.
För att komma förbi detta dilemma sö-
ker sovjetledarna öka sitt utrikespolitiska
engagemang. Det är en välprövad metod
att avleda uppmärksamheten från inre
oroligheter. Världsflottan, raketvapnen,
trupper vid Suez – allt detta skall ge intryck av att systemet fungerar och att det
är stort att vara ryss. Så glömmer folket
vardagen och polisstaten.
Också det är en tsaristisk tradition –
så länge den varar.