Nyradikalismens kultursyn
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
163
NYRADIKALISMENS KULTURSYN
Fil. dr Tage Lindbom, f.d. chef
för Arbetarrörelsens arkiv, är
som Gunnar Unger uttryckte det
i ett porträtt i Sv. T. 1962 ”socialdemokratins så vitt man vet ende
tänkare i den yngre generationen>>. Med rätta har hans inlägg
i idedebatten – »Den nya fronten» (1949), »Efter Atlantis»
(1951) och »Sancho Panzas vä-
derkvarnar» (1962) -väckt betydande uppmärksamhet. Hans
varningar för konformismen och
det perfekta tyranniet i det jämlilw samhället, den totalitära
egaliseringen, har allt snabbare
kommit att aktualiseras. »Mot de
stolta proklamationerna», sammanfattar han i denna artikel,
»att nu och först nu håller människan på att kasta av sig ofrihetens ok, nu och först nu skall
hon ’förverkliga sig själv’- mot
detta står en annan syn, som utroparna av dessa proklamationer
samtidigt gjort till sin: en värderelativism, som upplöser den
mellanmänskliga, förpliktande
ordning utan vilken ett medborgarskap icke är möjligt, en värderelativism som icke längre gör
det möjligt att skilja på gott och
ont, skönt och fult.»
1!v fil. dr TAGE LlNDBOliJ
Ända fram till början av vårt århundrade härskade i stort sett
orubbad den fysikaliska världsbild,
som i sin definitiva utformning
framför allt bar Newtons signatur.
Världen fattades som en fast, mekanisk och determinerad ordning,
följande sina givna rörelselagar.
Mikrokosmiskt kompletterades
denna mekaniska världsbild genom
att 1700-talets kemister återupplivade antikens atomlära: den materiella världen vilade ytterst på
ett odelbart och oförstörbart grundämne, atomen.
De forskningsresultat, som nåddes i början av 1900-talet och vars
ledande namn är Max Planck och
Albert Einstein, har definitivt krossat denna världsbild. Det finns icke
längre en naturens mekaniskt fasta, determinerade ordning. Allt är
underkastat en relativitetens föränderlighet, och människans oförmå-
ga att skaffa sig en hel och objektiv uppfattning av tillvaron är på-
visad och senare bekräftad främst
genom Heisenbergs indeterminationsprincip. Den mikrokosmiska
stabilitet, som atomteorin syntes ha
skänkt, har i den fortsatta atomforskningen visat sig vara en stor
illusion. Elementarpartiklarnas antal ökar, som Heisenberg uttryckt
164
det, »i förfärande proportioner».
Den naturvetenskapliga världsbild vi möter är sålunda »en föränderlig värld». Den fasta, determinerade ordning, som gjorde det
möjligt för det förra seklets människor att våga hänge sig åt de mest
vidlyftiga och befängda ideologiska
spekulationer, är slagen i spillror.
Innebär då detta, att den totala relativiteten i den fysiska naturen
skall vara giltig även för människorna och för den mänskliga samlevnaden? För den som äger visshet om att allt det skapade är ett
verk av en högre makt, och att
människan inför denna högre makt
har en bestämmelse, som lyfter
henne upp ur tingens relativitet, är
svaret nekande. För den sekulariserade människan, som tror, att
ingenting finns över våra huvuden
och att vi skall kunna styra både
oss själva och vår värld i ett enda
väldigt Människorike, ställer det sig
annorlunda.
Efter det andra världskrigets slut
har en ny radikalism uppstått, helt
präglad av den naturvetenskapliga
världsbildens relativitet. Denna radikalism överför genom serier av
falska analogislut denna relativitet
till människo- och samhällslivet.
Människan fattas som ett alltigenom sinnligt psykologiskt komplex
av operativa funktioner och dispositioner, hon är en summa av detaljer och icke en personlig helhet –
det sistnämnda skulle innebära spirituella kvaliteter, och det avvisas
på det bestämdaste. Tvärtom är
människan en funktionsmekanism,
som kan arbeta icke blott som en
enhet utan även genom operativa
delinsatser. Människan har därför,
fattad som denna operativa varelse,
»suggestiva likheten med maskinens automatiska regleringar, som
den franske kybernetikern Guilbaud uttryckt det.
Social och moralisk relativism
Den mänskliga samlevnaden är
likaså, förklarar dessa nyradikaler,
en summa av operationer, av informationer och kommunikationer,
för att uttrycka det kybernetiskt. I
detta atomistiska och relativistiska
flöde är samhället endast totaliteten av en serie matematiskt,..statistiska registreringar. Att samhällena under årtusenden varit kvalitativa enheter, insågs till och med av
den ideologiske fantasten Rousseau, som med genial klarsynthet
fastslog skillnaden mellan volonte
generale och volonte de tous. Detta
ignoreras helt av våra nyradikaler.
Men denna nyradikalism är representerad icke blott av en larmande
avantgardistisk skara skribenter
och konstnärer. Denna syn på tillvaron sprids i rask fart även till
forskare, socialfilosofer, pedagoger
och politiker. Detta nya »tidsmedvetande» innebär ett godkännande
av en social och moralisk relativism, ett accepterande av det kvantitativas primat på det ena området
efter det andra – även om det ofta
har karaktären av kompromiss och
resignation.
All radikalism har haft tre generalmedel för att förverkliga sina
mål. Det första har varit åberopandet av naturen: det har gällt att utforska de inre naturliga och rättfärdiga lagar, som anses böra styra
mänskligheten. Detta har obarmhärtigt krossats genom de sista
decenniernas naturvetenskapliga
forskning. De två andra generalmedlen är uppfostran och miljö-
politik.
Till båda dessa områden har alltid knutits och knyts alltfort de
stora förhoppningarna. På uppfostringens väg skall nu på en gång ett
lika fantastiskt som motsägelsefullt
program förverkligas. Här skall
formas för det första den nya industriella människan, väl inpassad
i industrihierarkins disciplinära
värld, vidare den rousseauanskt
fria, »antiauktoritära» människan
samt slutligen den upphöjt dygdige
medborgaren. Vad miljöpolitiken
beträffar – och låt oss av utrymmesskäl i fortsättningen begränsa
oss till denna – är de stora institutionella revolutionernas tid förbi. I
denna relativistiska tillvaro åsyftas
främst att skapa miljöer och aktivitetsformer, som berikar den mänskliga tillvaron. Här sker ett egenartat möte mellan gammal och ny radikalism. Plötsligt talar kybernetiker och värderelativister om
mänskliga rättigheter, om frihet,
jämlikhet och broderskap såsom
heliga principer. Samtidigt som
varje försök att antyda förekomsten av ett spirituellt innehåll i den
165
mänskliga personligheten förhånas,
förkunnas att människan är det
centrala: det är kring slagordet
»Människan i centrum», som de
miljöpolitiska strävandena samlas.
Nutidsmänniskan lever alltmer i
två markant skilda världar, arbetets och fritidens. Arbetsmiljön är
den industriella, där de mekaniska
processerna, företagens koncentration, företagsledningarnas anonymisering, företagstypernas alltmer
hierarkiska struktur är några av de
mest framträdande dragen. Arbetets värld, maskinismens värld är
en miljö, som är bestämd av sina
funktionella villkor. Den tekniska
utvecklingen fortgår utan hänsynstagande till vilka »mänskliga» konsekvenser den får. När den internationella konkurrensen tvingar fram
den kontinuerliga driften inom en
industrigren, avskaffas med ett
penndrag den tusenåriga rytm i arbetslivet, som inom den judisktkristna världen säger, att sex dagar
skall du arbeta och på den sjunde
skall du intet verk förrätta. Det
finns så ytterst små möjligheter till
så kallade miljöpolitiska åtgärder
inom ramen för det industriella arbetslivet, att alla väsentliga ansträngningar i detta avseende förlagts till fritiden.
Fritiden – det stora problemet
Vi vet, att det icke är fria och
stolta människor, som fostras i det
industriella arbetslivet. Vårdade av
en växande skara personalkonsulenter blir de moderna industri- 166
människorna arbetstekniskt alltmer som ständigt utbytbara delar i
det stora maskineriet. Den frihetsbild, som genom en falsk analogi
hämtats från atomfysiken, står i
skarpaste kontrast till det industriella arbetslivet. Den miljöpolitiska
strävan att sätta den atomistiskt
»fria» människan i centrum kan
icke förverkligas i det industriella
arbetets värld. »Livet» är för Människorikets söner och döttrar förlagt till fritiden.
Fritiden har upphört att vara en
angelägenhet för de enskilda fritidsinnehavarna. Den blir alltmer
ett kultursocialt spörsmål. En
fransk företagsledare yttrade för
några år sedan: den som löser de
anställdas fritidsproblem, behärskar framtidens samhälle. Detta är
en överdrift, men det är ingen måttlös överdrift. Arbetslivet är en börda, fritiden är den stora kompensationen. Fritiden är återvändandet till en privatsfär och på samma gång fältet för förflyttningar
och improvisationer, drömmar och
nostalgier av allehanda slag. Eftersom arbetslivet icke längre har en
djupare mening, ställs kravet allt
hårdare och allt medvetnare på att
det är fritiden, som skall ge människorna det »meningsfyllda» i tillvaron.
Den starka tonvikt, som läggs på
miljöpolitik, skall ses mot bakgrunden av den nyradikala synen på
det mänskliga materialet. Såsom ett
alltigenom sinnligt väsen och såsom
en operativ del i tillvarons händelseförlopp är människan icke bara
en formande utan också en formbar varelse. Eftersom hon förklarats sakna högre själsliga eller andliga förmögenheter, blir hon så att
säga slutsumman av vad hon ger ut
och vad hon tar emot. Hon blir bå-
de det som ligger i Feuerbachs vitsiga formulering »der Mensch ist
was er isst» och det som den franska kulturfilosofen Roger Garaudy
formulerat som »la cn\ation continne de l’homme par l’homme».
Liksom man odlar sin trädgård,
kan man också odla och forma
människor. Därför blir i all radikalsekulär spekulation uppfostran det
ena generalmedlet, milj öpolitiken
det andra.
Att den mänskliga miljöpolitiken
skall taga sikte på goda materiella
villkor är givet. Goda bostäder,
stads- och fritidsmiljöer är likaledes viktiga inslag. Men vad som
alltmer framträder som den centrala miljöpolitiska uppgiften är det
som med ett gemensamt namn kan
betecknas som kulturpolitik. Alla
miljöpolitiska strävanden, som har
karaktär av en yttre, materiell kulturram är i och för sig värdefulla,
men de bildar blott en statisk ram
kring människan såsom en passiv
varelse i en bostads- och fritidsmiljö. Kulturpolitiken däremot, fattad
i dess vidaste mening, har en helt
annan innebörd och syftning.
::\Iänniskoriket är en kvantitativ
tillvaro. Det styrs alltmer genom
matematiskt-statistiska analyser
och genom logiska tankeoperationer. Men de kvantitativa förbindelserna mellan människorna är endast ett uttryck för de avstånd, som
skiljer människorna från varandra,
och det logiska tänkandet är en separativ process. Kulturen däremot
– det är den stora nyradikala förhoppningen – skall förena, binda
samman människor genom upplevelser, som icke är kvantitativa
utan kvalitativa, ja irrationella.
Här griper Människarikets styresmän ivrigt tag i något, som, hoppas man i strid mot hela sin livssyn
i övrigt kan lyfta människorna upp
ur det materialistiska träsket, som
kan mobilisera det prometeiska och
få människorna att lyfta blicken
mot något högre. Det är något av
romantikens »Seid muschiungen
Millionen», som kommit tillbaka i
modern gestalt. Kulturen sådan den
manifesterar sig främst i konsten
har blivit ett pseudoreligiöst reservat, alltmer föremål för de offentliga myndigheternas ekonomiska
stöd och alltmer propagerat som ett
av vår tids omistliga värden. Konstnärerna anses vara utrustade med
en högre förmåga att fylla de livets
källor, som hotar att sina.
Konstens rastlöshet
Emellertid kan icke heller konsten undandraga sig den relativiseringens, atomiseringens och rastlö-
sa förändringens process, som försiggår på alla tillvarons områden.
»Att leva är att ta del av en ständig
ström av inflytelser från omgivningen och verkningar på omgiv- 167
ningen», säger Norbert \Viener.
Fattar människorna sin tillvaro
som rent sinnlig, är den rastlösa
aktivitet, den oavbrutna föränderlighet, som Norbert \Viener här antyder, oundviklig. Detta är Människorikets »Öde», och detta drabbar
även kulturen. Att icke deltaga i en
oavbruten informationsprocess, att
icke ständigt »addera» nytt gods till
vår existens är liktydigt med den
stagnation, som leder till förfall
och undergång. Inom exempelvis
konsten, säger Norbert \Viener i
full konsekvens med detta, är det
som en gång sagts eller gjorts snart
ointressant. Det behöver ej sägas en
gång till, det har då ej något informativt värde. En konstprodukt,
som är en efterhärmning och icke
något nytt, är en sekundär information, följaktligen icke additiv
och därför obehövlig. Inom konsten
måste man därför liksom på alla
andra områden rastlöst verka för
ständigt nya ting. Ingen konstriktning skall ha monopol på skönheten. Skönheten, säger l’lorbert \Viener, kan endast accepteras som en
tillfällig och lokal stridsgudinna.
Norbert Wiener skall icke uppfattas som en vägvisare. Han endast ger en kybernetisk motivering
för det som blir ett alltmer framträdande drag i allt västerländskt
kulturliv. Att alla fasta estetiska
begrepp och kulturella värdenormer är ifrågasatta och i många fall
redan förkastade, är ett allmänt
känt faktum. Emellertid är det här
icke blott fråga om en estetiskt- 168
normativ omprövning. Det är en
omvälvning, som försiggår, lika genomgripande som den, som framkallats i den naturvetenskapliga
världsbilden och därefter i de moraliska och sociala normernas
värld. Det är en process, vars innebörd först har blivit uppenbar i den
naturvetenskapliga forskningen och
vars estetiska aspekt vi här möter.
En gång var människorna medvetna om att konstens källa är den
mänskliga strävan att ge de metafysiska upplevelserna en materielltestetisk gestaltning. Ars sacra är
den första och den förebildliga
konstnärliga skapelsen. Den profana konsten, från och med renässansen alltmer avlägsnande sig från
sin källa och därmed prisgiven åt
ett fortskridande förfall och en
fortskridande upplösning, är dock
ända fram i vår tid fattad som en
alltigenom andlig skapelse, vars betydelse för människorna är att uppenbara skönhetsvärden, som i vardagstillvaron och för vardagsmänniskan icke är tillgängliga på annat
sätt. Konstnären är en uppenbarare
och en förmedlare, vi andra, konstens avnämare, är den passivt mottagande parten – detta är den rollfördelning, som ända in i vår tid
har ansetts vara den självklara
inom profankonsten.
Den andliga omvälvning, som inleds med detta århundrades början,
har samma innebörd för konsten
som-för naturvetenskapen och för
socialfilosofin. I den nyradikala
konceptionen blir konsten en inomvärldslig kommunikationsprocess,
en ständigt »additin föränderlighet, där för det första det icke
längre finns några konstnärliga .
kvaliteter och nivåskillnader
(»konstens höghet» avvisas som ett
spiritualistiskt nonsens), och där
för det andra det icke finns den
bestämda rollfördelning som tidigare mellan konstskapare och
konstnjutare, mellan producenter
och konsumenter. Den estetiska
upplevelsen blir i en tillvaro, där
endast de materiellt-sinnliga förnimmelserna förklaras existera, ett
fenomen, vilande »på en grund av
statistisk mekanik, kvantteori, vågmekanik och relativitetsteori», som
en ung svensk zoofysisk forskare,
Börje Markman, uttryckt det (Folkuniversitetet I/1966, sid. 16).
Pop eller Bach?
Vad är det som säger, att Bachs
Brandenburgetkonserter representerar ett högre konstnärligt värde
och skänker ett rikare estetiskt utbyte än en popmusikalisk seans? I
det nyradikala Människariket finns
ingen andlighet, inga spirituella fenomen – människans själ föridaras vara dispositioner i den psykofysiska fenomenvärlden. I denna
föreställningsvärld blir då begrepp
som högre och lägre estetiska skapelser ett nonsens. Ger popseansen
ett rikare emotionellt utbyte än
Bachs Brandenburgetkonserter –
vilket förvisso icke kommer att vara svårt att fastställa genom mätningar och registreringar av sinnes- —
retningarna – finns det ingen anledning att betrakta popmusiken
som konstnärligt lägre än Bachs
musik.
Som en konsekvens av denna syn
är också den gamla rollfördelningen mellan konstskaparen och
konstnjutaren mogen för revidering. Tillvaron som en oavbruten
kommunikativ process, ett ständigt
utbyte av »varor» mellan människorna och ett ständigt nytillverkande, »adderande» av »varor»,
sätter givetvis också sin prägel på
den estetiska verksamheten. Vad är
konst? Det är icke ett litet utvalt
skrå av konstnärliga yrkesutövare,
som genom en produktiv process
besvarar den frågan. Konsten är i
denna informativa och kommunikativa tillvaro ett element, som
skapas och hålls vid liv lika mycket av den som tillfälligt kan betraktas som en konsument, som av
den, somt tillfälligt kan betraktas
som en producent. En rostig gammal cykel eller ett sinnrikt elektroniskt arrangemang kan i en viss sihlation eller genom uppfinningsrika kombinationer framstå som ett
estetiskt värde och upplevas psykofysiskt som ett sådant värde, oavsett vem som frambragt denna
»konstprodukt». Konsumenten deltager lika mycket i den samlade
estetiska processen som den tillfällige producenten. I en värld, där
föreställningen om en konst, som
skall uppenbara »högre» värden,
betraktas som ett lika stort nonsens
som föreställningen om Guds exis- 169
tens, blir till slut rent logiskt de
psykofysiska effekterna av de estetiska upplevelserna hos konsumenten den grundval på vilken de estetiska värdeskalorna skall vila.
Detta är ännu en avantgardistisk
uppfattning, men det är en logiskt
oklanderlig konsekvens och tilllämpning på det estetiska området
av vad som redan är accepterat när
det gäller den naturvetenskapliga
världsbilden och vad som i hastigt
växande omfattning accepteras beträffande mänskliga och mellanmänskliga förhållanden. Att konsten har en gudomlig källa varifrån
den en gång hämtat sin kraft förnekas givetvis i vår totalt sekulariserade värld. Men även den från
renässansen nedärvda föreställningen om kulturen som uppenbarelser av högre, sekulärt andliga
värden, är icke längre giltig i den
nyradikala föreställningsvärlden.
Detta innebär, att de ivriga kulturpolitiska strävandena icke minst
från de offentliga myndigheternas
sida har en idealbild, som icke längre är hållbar. Mot de stolta proklamationerna att nu och först nu håller människan på att kasta av sig
ofrihetens ok, nu och först nu skall
hon »förverkliga sig själv» – mot
detta står en annan syn som utroparna av dessa proklamationer
samtidigt gjort till sin: en värderelativism, som upplöser den mellanmänskliga, förpliktande ordning
utan vilken ett medborgarskap icke
är möjligt, en värderelativism som
icke längre gör det möjligt att skil- 170
ja på gott och ont, skönt och fult.
Den estetiska fenomenvärlden är
detroniserad från sin upphöjda position till att bli ett element i de
informativt-kommunikativa processerna. Dess värde är bestämt av de
psykofysiska stimulanseffekterna,
mätbara och registreringsbara på
vetenskapligt kvantitativ väg. Kulturen är en konsumtionsartikel och
dess värdeskalor har en spännvidd,
som ungefär motsvarar det som
gäller för vår föda: från den enkla
husmanskosten till det gastronomiska raffinemanget.
Om bildningens ansvar
Detta att kulturellt högstående personligileter i de skilda länderna
den civiliserade världen runt, ocll detta i stort antal, känna sig som
kamrater ocll vänner, medlemmar av en enda gemenskap, borde
kunna vara en utgångspunkt för övervinnande av fiendskap mellan
folken ocll strävandet att på fredlig väg lösa uppkommande mellanfolkliga tvister. Ett stort ansvar påvilar en var, som genom bildning
ocll ställning kommit att tillhöra denna gemenskap. Om det ej
kunnat undvikas att staterna ocll dess regeringar kommit i motsatsförhållande till varandra, åligger det de kulturbärande kretsama
att med all makt arbeta på att den officiella politiska disharmonien
ej konuner att beledsagas av ett ömsesidigt folkhat, som i de flesta
fall är överilat och omotiverat och som, om det än ofta nog visar
sig vara lika hastigt nedbmnnet som snabbt uppflammande, är ett
kulturfolk ovärdigt och kan lämna efter sig märken i folksjälarnas
djup.
Svensk Tidskrift 1936
NYRADIKALISMENS KULTURSYN
Fil. dr Tage Lindbom, f.d. chef
för Arbetarrörelsens arkiv, är
som Gunnar Unger uttryckte det
i ett porträtt i Sv. T. 1962 ”socialdemokratins så vitt man vet ende
tänkare i den yngre generationen>>. Med rätta har hans inlägg
i idedebatten – »Den nya fronten» (1949), »Efter Atlantis»
(1951) och »Sancho Panzas vä-
derkvarnar» (1962) -väckt betydande uppmärksamhet. Hans
varningar för konformismen och
det perfekta tyranniet i det jämlilw samhället, den totalitära
egaliseringen, har allt snabbare
kommit att aktualiseras. »Mot de
stolta proklamationerna», sammanfattar han i denna artikel,
»att nu och först nu håller människan på att kasta av sig ofrihetens ok, nu och först nu skall
hon ’förverkliga sig själv’- mot
detta står en annan syn, som utroparna av dessa proklamationer
samtidigt gjort till sin: en värderelativism, som upplöser den
mellanmänskliga, förpliktande
ordning utan vilken ett medborgarskap icke är möjligt, en värderelativism som icke längre gör
det möjligt att skilja på gott och
ont, skönt och fult.»
1!v fil. dr TAGE LlNDBOliJ
Ända fram till början av vårt århundrade härskade i stort sett
orubbad den fysikaliska världsbild,
som i sin definitiva utformning
framför allt bar Newtons signatur.
Världen fattades som en fast, mekanisk och determinerad ordning,
följande sina givna rörelselagar.
Mikrokosmiskt kompletterades
denna mekaniska världsbild genom
att 1700-talets kemister återupplivade antikens atomlära: den materiella världen vilade ytterst på
ett odelbart och oförstörbart grundämne, atomen.
De forskningsresultat, som nåddes i början av 1900-talet och vars
ledande namn är Max Planck och
Albert Einstein, har definitivt krossat denna världsbild. Det finns icke
längre en naturens mekaniskt fasta, determinerade ordning. Allt är
underkastat en relativitetens föränderlighet, och människans oförmå-
ga att skaffa sig en hel och objektiv uppfattning av tillvaron är på-
visad och senare bekräftad främst
genom Heisenbergs indeterminationsprincip. Den mikrokosmiska
stabilitet, som atomteorin syntes ha
skänkt, har i den fortsatta atomforskningen visat sig vara en stor
illusion. Elementarpartiklarnas antal ökar, som Heisenberg uttryckt
164
det, »i förfärande proportioner».
Den naturvetenskapliga världsbild vi möter är sålunda »en föränderlig värld». Den fasta, determinerade ordning, som gjorde det
möjligt för det förra seklets människor att våga hänge sig åt de mest
vidlyftiga och befängda ideologiska
spekulationer, är slagen i spillror.
Innebär då detta, att den totala relativiteten i den fysiska naturen
skall vara giltig även för människorna och för den mänskliga samlevnaden? För den som äger visshet om att allt det skapade är ett
verk av en högre makt, och att
människan inför denna högre makt
har en bestämmelse, som lyfter
henne upp ur tingens relativitet, är
svaret nekande. För den sekulariserade människan, som tror, att
ingenting finns över våra huvuden
och att vi skall kunna styra både
oss själva och vår värld i ett enda
väldigt Människorike, ställer det sig
annorlunda.
Efter det andra världskrigets slut
har en ny radikalism uppstått, helt
präglad av den naturvetenskapliga
världsbildens relativitet. Denna radikalism överför genom serier av
falska analogislut denna relativitet
till människo- och samhällslivet.
Människan fattas som ett alltigenom sinnligt psykologiskt komplex
av operativa funktioner och dispositioner, hon är en summa av detaljer och icke en personlig helhet –
det sistnämnda skulle innebära spirituella kvaliteter, och det avvisas
på det bestämdaste. Tvärtom är
människan en funktionsmekanism,
som kan arbeta icke blott som en
enhet utan även genom operativa
delinsatser. Människan har därför,
fattad som denna operativa varelse,
»suggestiva likheten med maskinens automatiska regleringar, som
den franske kybernetikern Guilbaud uttryckt det.
Social och moralisk relativism
Den mänskliga samlevnaden är
likaså, förklarar dessa nyradikaler,
en summa av operationer, av informationer och kommunikationer,
för att uttrycka det kybernetiskt. I
detta atomistiska och relativistiska
flöde är samhället endast totaliteten av en serie matematiskt,..statistiska registreringar. Att samhällena under årtusenden varit kvalitativa enheter, insågs till och med av
den ideologiske fantasten Rousseau, som med genial klarsynthet
fastslog skillnaden mellan volonte
generale och volonte de tous. Detta
ignoreras helt av våra nyradikaler.
Men denna nyradikalism är representerad icke blott av en larmande
avantgardistisk skara skribenter
och konstnärer. Denna syn på tillvaron sprids i rask fart även till
forskare, socialfilosofer, pedagoger
och politiker. Detta nya »tidsmedvetande» innebär ett godkännande
av en social och moralisk relativism, ett accepterande av det kvantitativas primat på det ena området
efter det andra – även om det ofta
har karaktären av kompromiss och
resignation.
All radikalism har haft tre generalmedel för att förverkliga sina
mål. Det första har varit åberopandet av naturen: det har gällt att utforska de inre naturliga och rättfärdiga lagar, som anses böra styra
mänskligheten. Detta har obarmhärtigt krossats genom de sista
decenniernas naturvetenskapliga
forskning. De två andra generalmedlen är uppfostran och miljö-
politik.
Till båda dessa områden har alltid knutits och knyts alltfort de
stora förhoppningarna. På uppfostringens väg skall nu på en gång ett
lika fantastiskt som motsägelsefullt
program förverkligas. Här skall
formas för det första den nya industriella människan, väl inpassad
i industrihierarkins disciplinära
värld, vidare den rousseauanskt
fria, »antiauktoritära» människan
samt slutligen den upphöjt dygdige
medborgaren. Vad miljöpolitiken
beträffar – och låt oss av utrymmesskäl i fortsättningen begränsa
oss till denna – är de stora institutionella revolutionernas tid förbi. I
denna relativistiska tillvaro åsyftas
främst att skapa miljöer och aktivitetsformer, som berikar den mänskliga tillvaron. Här sker ett egenartat möte mellan gammal och ny radikalism. Plötsligt talar kybernetiker och värderelativister om
mänskliga rättigheter, om frihet,
jämlikhet och broderskap såsom
heliga principer. Samtidigt som
varje försök att antyda förekomsten av ett spirituellt innehåll i den
165
mänskliga personligheten förhånas,
förkunnas att människan är det
centrala: det är kring slagordet
»Människan i centrum», som de
miljöpolitiska strävandena samlas.
Nutidsmänniskan lever alltmer i
två markant skilda världar, arbetets och fritidens. Arbetsmiljön är
den industriella, där de mekaniska
processerna, företagens koncentration, företagsledningarnas anonymisering, företagstypernas alltmer
hierarkiska struktur är några av de
mest framträdande dragen. Arbetets värld, maskinismens värld är
en miljö, som är bestämd av sina
funktionella villkor. Den tekniska
utvecklingen fortgår utan hänsynstagande till vilka »mänskliga» konsekvenser den får. När den internationella konkurrensen tvingar fram
den kontinuerliga driften inom en
industrigren, avskaffas med ett
penndrag den tusenåriga rytm i arbetslivet, som inom den judisktkristna världen säger, att sex dagar
skall du arbeta och på den sjunde
skall du intet verk förrätta. Det
finns så ytterst små möjligheter till
så kallade miljöpolitiska åtgärder
inom ramen för det industriella arbetslivet, att alla väsentliga ansträngningar i detta avseende förlagts till fritiden.
Fritiden – det stora problemet
Vi vet, att det icke är fria och
stolta människor, som fostras i det
industriella arbetslivet. Vårdade av
en växande skara personalkonsulenter blir de moderna industri- 166
människorna arbetstekniskt alltmer som ständigt utbytbara delar i
det stora maskineriet. Den frihetsbild, som genom en falsk analogi
hämtats från atomfysiken, står i
skarpaste kontrast till det industriella arbetslivet. Den miljöpolitiska
strävan att sätta den atomistiskt
»fria» människan i centrum kan
icke förverkligas i det industriella
arbetets värld. »Livet» är för Människorikets söner och döttrar förlagt till fritiden.
Fritiden har upphört att vara en
angelägenhet för de enskilda fritidsinnehavarna. Den blir alltmer
ett kultursocialt spörsmål. En
fransk företagsledare yttrade för
några år sedan: den som löser de
anställdas fritidsproblem, behärskar framtidens samhälle. Detta är
en överdrift, men det är ingen måttlös överdrift. Arbetslivet är en börda, fritiden är den stora kompensationen. Fritiden är återvändandet till en privatsfär och på samma gång fältet för förflyttningar
och improvisationer, drömmar och
nostalgier av allehanda slag. Eftersom arbetslivet icke längre har en
djupare mening, ställs kravet allt
hårdare och allt medvetnare på att
det är fritiden, som skall ge människorna det »meningsfyllda» i tillvaron.
Den starka tonvikt, som läggs på
miljöpolitik, skall ses mot bakgrunden av den nyradikala synen på
det mänskliga materialet. Såsom ett
alltigenom sinnligt väsen och såsom
en operativ del i tillvarons händelseförlopp är människan icke bara
en formande utan också en formbar varelse. Eftersom hon förklarats sakna högre själsliga eller andliga förmögenheter, blir hon så att
säga slutsumman av vad hon ger ut
och vad hon tar emot. Hon blir bå-
de det som ligger i Feuerbachs vitsiga formulering »der Mensch ist
was er isst» och det som den franska kulturfilosofen Roger Garaudy
formulerat som »la cn\ation continne de l’homme par l’homme».
Liksom man odlar sin trädgård,
kan man också odla och forma
människor. Därför blir i all radikalsekulär spekulation uppfostran det
ena generalmedlet, milj öpolitiken
det andra.
Att den mänskliga miljöpolitiken
skall taga sikte på goda materiella
villkor är givet. Goda bostäder,
stads- och fritidsmiljöer är likaledes viktiga inslag. Men vad som
alltmer framträder som den centrala miljöpolitiska uppgiften är det
som med ett gemensamt namn kan
betecknas som kulturpolitik. Alla
miljöpolitiska strävanden, som har
karaktär av en yttre, materiell kulturram är i och för sig värdefulla,
men de bildar blott en statisk ram
kring människan såsom en passiv
varelse i en bostads- och fritidsmiljö. Kulturpolitiken däremot, fattad
i dess vidaste mening, har en helt
annan innebörd och syftning.
::\Iänniskoriket är en kvantitativ
tillvaro. Det styrs alltmer genom
matematiskt-statistiska analyser
och genom logiska tankeoperationer. Men de kvantitativa förbindelserna mellan människorna är endast ett uttryck för de avstånd, som
skiljer människorna från varandra,
och det logiska tänkandet är en separativ process. Kulturen däremot
– det är den stora nyradikala förhoppningen – skall förena, binda
samman människor genom upplevelser, som icke är kvantitativa
utan kvalitativa, ja irrationella.
Här griper Människarikets styresmän ivrigt tag i något, som, hoppas man i strid mot hela sin livssyn
i övrigt kan lyfta människorna upp
ur det materialistiska träsket, som
kan mobilisera det prometeiska och
få människorna att lyfta blicken
mot något högre. Det är något av
romantikens »Seid muschiungen
Millionen», som kommit tillbaka i
modern gestalt. Kulturen sådan den
manifesterar sig främst i konsten
har blivit ett pseudoreligiöst reservat, alltmer föremål för de offentliga myndigheternas ekonomiska
stöd och alltmer propagerat som ett
av vår tids omistliga värden. Konstnärerna anses vara utrustade med
en högre förmåga att fylla de livets
källor, som hotar att sina.
Konstens rastlöshet
Emellertid kan icke heller konsten undandraga sig den relativiseringens, atomiseringens och rastlö-
sa förändringens process, som försiggår på alla tillvarons områden.
»Att leva är att ta del av en ständig
ström av inflytelser från omgivningen och verkningar på omgiv- 167
ningen», säger Norbert \Viener.
Fattar människorna sin tillvaro
som rent sinnlig, är den rastlösa
aktivitet, den oavbrutna föränderlighet, som Norbert \Viener här antyder, oundviklig. Detta är Människorikets »Öde», och detta drabbar
även kulturen. Att icke deltaga i en
oavbruten informationsprocess, att
icke ständigt »addera» nytt gods till
vår existens är liktydigt med den
stagnation, som leder till förfall
och undergång. Inom exempelvis
konsten, säger Norbert \Viener i
full konsekvens med detta, är det
som en gång sagts eller gjorts snart
ointressant. Det behöver ej sägas en
gång till, det har då ej något informativt värde. En konstprodukt,
som är en efterhärmning och icke
något nytt, är en sekundär information, följaktligen icke additiv
och därför obehövlig. Inom konsten
måste man därför liksom på alla
andra områden rastlöst verka för
ständigt nya ting. Ingen konstriktning skall ha monopol på skönheten. Skönheten, säger l’lorbert \Viener, kan endast accepteras som en
tillfällig och lokal stridsgudinna.
Norbert Wiener skall icke uppfattas som en vägvisare. Han endast ger en kybernetisk motivering
för det som blir ett alltmer framträdande drag i allt västerländskt
kulturliv. Att alla fasta estetiska
begrepp och kulturella värdenormer är ifrågasatta och i många fall
redan förkastade, är ett allmänt
känt faktum. Emellertid är det här
icke blott fråga om en estetiskt- 168
normativ omprövning. Det är en
omvälvning, som försiggår, lika genomgripande som den, som framkallats i den naturvetenskapliga
världsbilden och därefter i de moraliska och sociala normernas
värld. Det är en process, vars innebörd först har blivit uppenbar i den
naturvetenskapliga forskningen och
vars estetiska aspekt vi här möter.
En gång var människorna medvetna om att konstens källa är den
mänskliga strävan att ge de metafysiska upplevelserna en materielltestetisk gestaltning. Ars sacra är
den första och den förebildliga
konstnärliga skapelsen. Den profana konsten, från och med renässansen alltmer avlägsnande sig från
sin källa och därmed prisgiven åt
ett fortskridande förfall och en
fortskridande upplösning, är dock
ända fram i vår tid fattad som en
alltigenom andlig skapelse, vars betydelse för människorna är att uppenbara skönhetsvärden, som i vardagstillvaron och för vardagsmänniskan icke är tillgängliga på annat
sätt. Konstnären är en uppenbarare
och en förmedlare, vi andra, konstens avnämare, är den passivt mottagande parten – detta är den rollfördelning, som ända in i vår tid
har ansetts vara den självklara
inom profankonsten.
Den andliga omvälvning, som inleds med detta århundrades början,
har samma innebörd för konsten
som-för naturvetenskapen och för
socialfilosofin. I den nyradikala
konceptionen blir konsten en inomvärldslig kommunikationsprocess,
en ständigt »additin föränderlighet, där för det första det icke
längre finns några konstnärliga .
kvaliteter och nivåskillnader
(»konstens höghet» avvisas som ett
spiritualistiskt nonsens), och där
för det andra det icke finns den
bestämda rollfördelning som tidigare mellan konstskapare och
konstnjutare, mellan producenter
och konsumenter. Den estetiska
upplevelsen blir i en tillvaro, där
endast de materiellt-sinnliga förnimmelserna förklaras existera, ett
fenomen, vilande »på en grund av
statistisk mekanik, kvantteori, vågmekanik och relativitetsteori», som
en ung svensk zoofysisk forskare,
Börje Markman, uttryckt det (Folkuniversitetet I/1966, sid. 16).
Pop eller Bach?
Vad är det som säger, att Bachs
Brandenburgetkonserter representerar ett högre konstnärligt värde
och skänker ett rikare estetiskt utbyte än en popmusikalisk seans? I
det nyradikala Människariket finns
ingen andlighet, inga spirituella fenomen – människans själ föridaras vara dispositioner i den psykofysiska fenomenvärlden. I denna
föreställningsvärld blir då begrepp
som högre och lägre estetiska skapelser ett nonsens. Ger popseansen
ett rikare emotionellt utbyte än
Bachs Brandenburgetkonserter –
vilket förvisso icke kommer att vara svårt att fastställa genom mätningar och registreringar av sinnes- —
retningarna – finns det ingen anledning att betrakta popmusiken
som konstnärligt lägre än Bachs
musik.
Som en konsekvens av denna syn
är också den gamla rollfördelningen mellan konstskaparen och
konstnjutaren mogen för revidering. Tillvaron som en oavbruten
kommunikativ process, ett ständigt
utbyte av »varor» mellan människorna och ett ständigt nytillverkande, »adderande» av »varor»,
sätter givetvis också sin prägel på
den estetiska verksamheten. Vad är
konst? Det är icke ett litet utvalt
skrå av konstnärliga yrkesutövare,
som genom en produktiv process
besvarar den frågan. Konsten är i
denna informativa och kommunikativa tillvaro ett element, som
skapas och hålls vid liv lika mycket av den som tillfälligt kan betraktas som en konsument, som av
den, somt tillfälligt kan betraktas
som en producent. En rostig gammal cykel eller ett sinnrikt elektroniskt arrangemang kan i en viss sihlation eller genom uppfinningsrika kombinationer framstå som ett
estetiskt värde och upplevas psykofysiskt som ett sådant värde, oavsett vem som frambragt denna
»konstprodukt». Konsumenten deltager lika mycket i den samlade
estetiska processen som den tillfällige producenten. I en värld, där
föreställningen om en konst, som
skall uppenbara »högre» värden,
betraktas som ett lika stort nonsens
som föreställningen om Guds exis- 169
tens, blir till slut rent logiskt de
psykofysiska effekterna av de estetiska upplevelserna hos konsumenten den grundval på vilken de estetiska värdeskalorna skall vila.
Detta är ännu en avantgardistisk
uppfattning, men det är en logiskt
oklanderlig konsekvens och tilllämpning på det estetiska området
av vad som redan är accepterat när
det gäller den naturvetenskapliga
världsbilden och vad som i hastigt
växande omfattning accepteras beträffande mänskliga och mellanmänskliga förhållanden. Att konsten har en gudomlig källa varifrån
den en gång hämtat sin kraft förnekas givetvis i vår totalt sekulariserade värld. Men även den från
renässansen nedärvda föreställningen om kulturen som uppenbarelser av högre, sekulärt andliga
värden, är icke längre giltig i den
nyradikala föreställningsvärlden.
Detta innebär, att de ivriga kulturpolitiska strävandena icke minst
från de offentliga myndigheternas
sida har en idealbild, som icke längre är hållbar. Mot de stolta proklamationerna att nu och först nu håller människan på att kasta av sig
ofrihetens ok, nu och först nu skall
hon »förverkliga sig själv» – mot
detta står en annan syn som utroparna av dessa proklamationer
samtidigt gjort till sin: en värderelativism, som upplöser den mellanmänskliga, förpliktande ordning
utan vilken ett medborgarskap icke
är möjligt, en värderelativism som
icke längre gör det möjligt att skil- 170
ja på gott och ont, skönt och fult.
Den estetiska fenomenvärlden är
detroniserad från sin upphöjda position till att bli ett element i de
informativt-kommunikativa processerna. Dess värde är bestämt av de
psykofysiska stimulanseffekterna,
mätbara och registreringsbara på
vetenskapligt kvantitativ väg. Kulturen är en konsumtionsartikel och
dess värdeskalor har en spännvidd,
som ungefär motsvarar det som
gäller för vår föda: från den enkla
husmanskosten till det gastronomiska raffinemanget.
Om bildningens ansvar
Detta att kulturellt högstående personligileter i de skilda länderna
den civiliserade världen runt, ocll detta i stort antal, känna sig som
kamrater ocll vänner, medlemmar av en enda gemenskap, borde
kunna vara en utgångspunkt för övervinnande av fiendskap mellan
folken ocll strävandet att på fredlig väg lösa uppkommande mellanfolkliga tvister. Ett stort ansvar påvilar en var, som genom bildning
ocll ställning kommit att tillhöra denna gemenskap. Om det ej
kunnat undvikas att staterna ocll dess regeringar kommit i motsatsförhållande till varandra, åligger det de kulturbärande kretsama
att med all makt arbeta på att den officiella politiska disharmonien
ej konuner att beledsagas av ett ömsesidigt folkhat, som i de flesta
fall är överilat och omotiverat och som, om det än ofta nog visar
sig vara lika hastigt nedbmnnet som snabbt uppflammande, är ett
kulturfolk ovärdigt och kan lämna efter sig märken i folksjälarnas
djup.
Svensk Tidskrift 1936