Nystart med Ulf Kristersson

Anna Kinberg Batra tillträdde i kraftig motvind, men kanske kan Ulf Kristersson med ett tydligare mandat vända den moderata opinionsskutan. Örjan Hultåker skriver om partiets framtid.

Alliansens valförlust i riksdagsvalet 2014 drabbade i synnerhet Moderaterna som var det ledande allianspartiet med ambition att vara statsbärande. Moderaterna hade med över 30 procent i riksdagsvalet 2010 nått en unik dominans inom borgerligheten. Den centrala statsministerposten lyfte partiet till nya höjder.

När Fredrik Reinfeldt avgick som partiledare och statsminister på valnatten 2014 överlämnade han förbehållslöst regeringsmakten till Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt utnämnde Socialdemokraterna till vinnare trots att de stod kvar på en historiskt låg nivå runt 30 procent. De hade inte ens ökat med en halv procentenhet. De tre rödgröna partierna hade fått mindre än 44 procent av rösterna.

Som vanligt misslyckades Moderaterna med historieskrivningen efter valförlusten. Det är en gren som Socialdemokraterna vanligen har utövat med stor skicklighet allt sedan bilden av att de räddade välfärden genom 1930-talets krispolitik, via Palmes beskrivning av landets ekonomi som ”det dukade bordet” när Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten.

Med sin avgång på valnatten lämnade Fredrik Reinfeldt partiet ledarlöst vid en tidpunkt då Sverigedemokraternas valframgång krävde ett det fanns ett legitimt ledarskap både i landet och i partiet.

De Nya Moderaterna framstod inte längre som nytt utan förlegat och förbruka. Vad var nytt med Moderaterna? Epitetet ”Ny” upplevs efter några år som alltför gammalt och missvisande. Det är kortsiktigt att koppla ett varumärke till ”Nya”.

När Fredrik Reinfeldt avgick på valkvällen var Anna Kinberg Batra Moderaternas gruppledare i riksdagen och upplevdes som representant för den moderata regeringspolitiken. Hon förmedlade mer av kontinuitet än nystart, vilket inte efterfrågas efter en rekordförlust.

Under nästan fyra månader fram till att hon valdes till partiledare den 10 januari 2015 fick hon utåt företräda Moderaterna utan ett eget ledarmandat. Hon framstod som Fredrik Reinfeldts kronprinsessa och hade få frihetsgrader innan hon valdes till partiledare. I den situationen var det omöjligt för henne att framgångsrikt profilera sig mot den tidigare förda moderata regeringspolitiken.

Anna Kinberg Batra befann sig i en situation där det var svårt att distansera sig och partiet från den av väljarna förkastade allianspolitiken. Mot den bakgrunden är det föga förvånande att partiledarens budskap uppfattades som otydligt och ibland motsägelsefullt.

Den Decemberöverenskommelse som Anna Kinberg Batra undertecknade var totalt fel ur alla perspektiv utom för dem som ville säkerställa en Socialdemokratisk politik under innevarande riksdagsperiod. Undertecknad beskrev detta i Svensk Tidskrift redan den 2 januari 2015.

Överenskommelsen var särskilt problematisk för Moderaterna. Fredrik Reinfeldt hade förflyttat Moderaterna mot den politiska mitten, vilket var kortsiktigt framgångsrikt men på sikt har öppnade för Sverigedemokraterna som ett alternativ för dem som ville ha en tydlig högerpolitik. Detta skall inte ses som en analys av Sverigedemokraternas partiprogram utan som en sociologisk analys av hur många av de tidigare moderata sympatisörerna uppfattade Sverigedemokraterna.

Decemberöverenskommelsen sände budskapet att Moderaterna liksom övriga allianspartier inte ville regera trots att de ansåg regeringspolitiken som skadlig för Sverige. När Decemberöverenskommelsen föll fortsatte de borgerliga partierna att agera som om den fortfarande var i kraft.

Moderaterna lyckades inte förmedla något tydligt budskap så att väljarna uppfattade att partiet genast ville ta över regeringsmakten, vilket är viktigt för moderata väljare.

När sedan Anna Kinberg Batra på en presskonferens förklarade att Moderaterna kunde tänka sig att i vissa lägen förhandla med Sverigedemokraterna tog främst Centerpartiet och Liberalerna avstånd från detta. Anna Kinberg Batra och partiet kom att uppfattas som splittrare av borgerligheten.

I den debatt som följde uppfattades det moderata budskapet som ännu otydligare. Moderaterna tappade alltfler väljare, främst till Centerpartiet.

Med Ulf Kristersson kan Moderaterna få en möjlighet till nystart. Han satt med i den Reinfeldtska regeringen men personifierade inte regeringspolitiken på det sätt som Anna Kinberg Batra gjorde.

Han kan till exempel med större trovärdighet deklarera att flyktingpolitiken och decemberöverenskommelsen var fel. På frågan om begreppet ”Nya Moderaterna” kan han också trovärdigt slå fast att för honom räcker det med Moderaterna vilket han deklarerade i anslutning till partiledarvalet.

Under Anna Kinberg Batras ledarskap har Moderaterna analyserat den politiska situationen och har till den nu pågående lagt fram förslag som är ”back till basics”. Många av förslagen syftar till att förflytta partiet från den otydliga mittenpositionen i svensk politik. Under hennes ledning har partistyrelsen utarbetat förslag som återupprättade den liberalkonservativa traditionen som kan härledas från Gösta Bohmans ledarskap.

När Anna Kinberg Batra avgick som partiledare hade den politiken ännu inte hunnit testas mot väljaropinionen. Hon lämnade över ledarskapet för ett parti som hade historiskt lågt väljarstöd.

Ulf Kristersson har nu fått möjligheten att distansera sig från den Reinfeldtska politiken på ett mer trovärdigt sätt än vad Anna Kinberg Batra gavs möjligheten att göra.

Ulf Kristersson har med denna utgångspunkt goda möjligheter att hinna lyfta Moderaternas opinionssiffror fram till riksdagsvalet om elva månader.

Han torde få ytterligt svårt att nå 2010 års valresultat då partiet fick 30 procent av riksdagsrösterna. Den nivån är det svårt att nå för Moderaterna utan att partiledaren står i det mediala fokus som följer med rollen som statsminister.

Med en ny partiledare som tydligt kommunicerar det liberalkonservativa budskapet finns det dock potential för Ulf Kristersson att lyfta partiet till ”normala” moderata nivåer i närheten av 22-23 procent.

Men det är långt ifrån självklart att Ulf Kristersson lyckas nå till den nivån. De moderata sympatisörerna, och de som flyktat till Sverigedemokraterna, vill ha en borgerlig regering redan under innevarande riksdagsperiod. När Centerpartiet och Liberalerna inte vill medverka till detta måste Ulf Kristersson ändå lyckas förmedla ett tydligt budskap om sin regeringsvilja. Samtidigt får han inte upplevas som en borgerlig splittrare och inte heller uppfattas som eftergiven gentemot Sverigedemokraterna.

Ulf Kristersson har börjat positionera som genom ståndpunkten att en borgerlig alliansregering skall lägga fram en politik som det sedan är det upp till övriga partier, inklusive Sverigedemokraterna, att rösta för eller emot.

Men för att den politiken skall vara framgångsrik krävs att Ulf Kristersson lyckas etablera en ny kartbild som accepteras av övriga allianspartier och som försanthålls av medias politiska kommentatorer.

Den politiska kartbild som idag styr Centerpartiets och Liberalernas agerande bygger på att det är avgörande skillnad mellan att behöva aktivt till skillnad från passivt stöd från Sverigedemokraterna i riksdagen.

Centerpartiets och Liberalernas politiska karta utvisar att det största av de rödgröna eller alliansblocket kan regera med passivt stöd från Sverigedemokraterna genom att Sverigedemokraterna lägger ned sina röster. Enligt samma politiska karta behövs aktivt stöd av Sverigedemokraterna för att det minsta av de traditionella blocken skall få igenom sina förslag.

Centerpartiets och Liberalernas kartbild skulle stämma med verkligheten om Sverigedemokraterna planerade att lägga ned sina röster. Men det har de inte visat någon vilja att göra.

I sin strävan efter att nå regeringsmakten är det en viktig uppgift för Ulf Kristersson att övertyga övriga partier och den allmänna opinionen om den kartbild som visar att varje regering utan egen majoritet i riksdagen kan fällas när ett av de traditionella blocken röstar på samma sätt som Sverigedemokraterna. Så länge inget av blocken har egen majoritet är det ingen skillnad mellan att vara det största eller det mindre av blocken.

Moderaternas och Ulf Kristerssons ledarskap skulle underlättas om övriga partier och den allmänna opinionen accepterar en politisk karta där det inte längre finns någon skillnad mellan passivt och aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

Grundtipset är att Ulf Kristersson har en möjlighet att återvinna det opinionssstöd som förlorats. Det kan ske genom att han är tydlig med sitt budskap om förnyelse samtidigt som han framstår som den självklara ledaren för en borgerlig allians.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP