Nyttan med professorer

Professor Torbjörn Tännsjö har kommit med en ny del av sina memoarer: ”Vänsterdocenten” har följts av ”Etikprofessorn”, som skildrar hans senare karriär, och ett antal av de etiska problem han debatterat i media genom åren. Han är en av de mer debattvilliga av våra akademiska filosofer, konstaterar Peter J Olsson.

Och som vi alla vet, en tämligen effektiv debattör. Han själv förklarar att han med tiden lärde sig hantera även Alf Svensson (KD). Hur väl detta i själva verket gick är väl tveksamt, Tännsjö vann nog på de filosofiska institutionerna, Svensson är bra på att vinna i stugorna.

På köpet har han fått epitetet ”omstridd” eller ”kontroversiell”. Man kunde tro att det handlade om hans politiska vänsterinriktning. Men så är inte fallet. Att vara vänster är inget kontroversiellt i Sverige. Då är Tännsjös utpräglade utilitarism – konsekvensetik – ibland mer hårdsmält, den leder till en del icke-pk-positioner när det gäller såväl barnalstring som proffsboxning.

Det går i korthet ut på att man ska handla så att nyttan maximeras. Inte helt bortanför intuitionen, problemet är hur mycket tid man ska använda för att kalkylera nyttan. Och det leder ofta till absurda hypotetiska tankeexperiment varur man ska dra slutsatser om verkliga problem. Något som är ett stort problem.

Nå, denna andra bok är till lika delar redogörelser för filosofiska strider han varit med om och till hälften om hans liv i övrigt. Låt oss säga att det senare är han inte särskilt bra på att skildra. Möjligen är det så att en universitetsakademikers liv helt enkelt inte är hur spännande som helst. Det är istället ganska vanligt, han drabbas av sjukdom, personliga (och professionella) konflikter, men har det i övrigt ganska bra med stor familj och spelade i Vänsterpartiets blåsorkester som hobby.

Men det fungerar helt enkelt inte att intressera läsarna för längre beskrivningar av hur man går i trappor, parkerar bilar, vid vilket station man fikar under tågresan Stockholm – Göteborg, eller ens problem att få möbler till det tjänsterum han i stort sett inte använder.

Professuren i Göteborg var hans första och han funderar över om inte en av de andra sökande egentligen var mer meriterad. Men konstaterar att vetenskapsteoretikern Aant Elzinga fällde avgörande med sin utslagsröst och skriver: ”Jag misstänker att Elzinga föredrog mig av politiska skäl. Han var ju en gammal göteborgsk (r)-are.”

Ett av de filosofiska problem han redogör för (då blir det snärtigare) har nog relevans för dagens politik, även om han inte lyfter fram det. Han refererar Derek Parfits oro för att den unitarism som även denne står för leder en orimlig slutsats. Nämligen att man skulle föredra ett samhälle där väldigt många precis nådde över nivån ”värt att leva” framför ett samhälle där en begränsad befolkning hade ett mycket rikt liv. Den totala lyckan skulle, på grund av mängden människor i det förstnämnda samhället överstiga den i det senare. Tännsjö är mer fundamentalist än Parfit och bejakar slutsatsen helt och fullt.

Tanken som slår en är att detta dilemma kan appliceras på vår höga flyktinginvandring. Fler kommer att finnas i landet och BNP per invånare sjunker, men den har hittills vuxit i sin helhet. Frågan är då: Vilket Sverige är bäst, ett med 10 miljoner invånare och en hög BNP per invånare, eller ett med 30 miljoner invånare med hälften så hög BNP per invånare, men med 50 procent högre total BNP? En annan fråga är om detta kan utrönas genom en teoretisk filosofisk uträkning – även om etik sorterar under praktisk filosofi.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne