Nyttig läsning om Nato

Karlis Neretnieks m fl
Nato – för och emot
Kungliga vetenskapsakademin 2013

Vid här laget är det nog få som inte har hört talas om begreppet ”enveckasförsvaret”, myntat av överbefälhavare Sverker Göranson vid nyåret 2013. När den nuvarande försvarsreformen är genomförd kommer det svenska försvaret inte vara starkare än att det kan stå emot ett väpnat angrepp mer än en vecka.

Den svenska opinionen är dock positiv till ett välfungerande försvar. Därför är det något förvånande, med tanke på det svaga försvar som Sverige har idag, att inte fler är mer positiva till svenskt Natomedlemskap.

Enligt den opinionsundersökning som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gör varje år är andelen som inte har en åsikt om ett svenskt Natomedlemskap 24 procent och andelen positiva 36 procent. Resten är negativa.

I den senaste boken från Kungliga krigsvetenskapsakademin, Nato – för och emot, har Karlis Neretnieks, generalmajor och bokens redaktör tillsammans med ytterligare tretton skribenter tagit fasta på den stora osäkerheten hos allmänheten. Syftet med boken är att så allsidigt som möjligt fylla ett tomrum i svensk försvarsdebatt med kunskap och fakta.

Författarna har i självständiga kapitel fått tillfälle att förklara och redogöra för historiska och avgörande händelser och diskutera kring hur de ser på Nato i framtiden. Alla är ledamöter i akademin och har unika kunskaper och erfarenheter inom försvarsfrågor och praktisk militärt arbete, vilket gör texterna högst aktuella.

Ett intressant inslag är författaren Claes Arvidsson som i sitt kapitel presenterar förvirrande statistik från Transatlantic trends 2012. 61 procent av svenskarna håller med om påståendet, ”krig kan aldrig skapa fred”. Trots det tycker 63 procent att det är okej att FN ingriper med våld i oroshärdar. På sidorna som följer ekar Arvidssons fundering: är detta symptom på säkerhetspolitisk schizofreni?

Läsaren får dock snart lära sig att den förvirrade och negativa hållningen förmodligen grundar sig i historiska föreställningar och djupt rotade värderingar. Det handlar om vana, och om att ”det är så det ska vara”. Sverige är en liten nation med en lång historia av alliansfrihet och neutralitet. Varför ingå en allians nu?

För den läsare som bättre vill förstå hur Sverige skulle kunna fungera i Nato berättar Sverre Diesen, general och försvarschef i Norge mellan 2005 och 2009, om Norges erfarenheter som en liten medlemsstat i unionen. Han skriver bland annat att små stater faktiskt har inflytande i Nato och långt ifrån blir någon viljelös bricka i stormaktsspelet. Diesen förklarar att med unika kunskaper kan medlemsländerna hjälpa varandra att lösa problem.

Ubåtsövningar i Norska fjordar är ett exempel på det. På grund av Norges speciella natur kan man genomföra unika ubåtsövningar där. De speciella erfarenheter och kunskaper som övningarna ger leder i sin tur till att man kan lösa problem i helt andra, utländska vatten.

Generalen pekar på att de speciella vinterförhållanden som finns i Sverige, Finland och Norge gör att dessa länder besitter kompetens och erfarenheter som de flesta andra inte har. Inflytande i Nato avgörs inte endast av ett lands storlek.

Överste Bo Hugemark belyser intressanta aspekter om vilken roll Nato kan spela i framtiden. Han har gjort en omfattande analys av det säkerhetspolitiska läget och presenterar olika konfliktrisker och konsekvenser av dessa risker, och vad ett Natomedlemskap då skulle kunna innebära givet olika situationer.

Hugemark beskriver exempelvis de mest relevanta konfliktriskerna i Östersjöregionen som ett ryskt angrepp på de baltiska staterna, och menar att Nato utmålas som ett stort hot av den ryska regimen. Vid en konflikt spelar det därför roll om Sverige är medlemmar i Nato eller inte, både politisk-strategiskt och geografiskt (eftersom Sverige har en strategisk position för den som vill anfalla Baltikum). Speciellt med tanke på den svenska svaga försvarsstrukturen.

Nato – för och emot, håller hög kvalitet överlag. Den är helt klart läsvärd och skapar ett vidare intresse. Även om ett par av kapitelförfattarna tar ställning för eller mot ett medlemskap i Nato gör själva boken i sin helhet inte det.

Boken uppnår sitt syfte när det gäller att fylla ett tomrum med fakta och gör sammantaget att läsaren får en bred kunskapsbas. Därmed blir det enklare att på egen hand ta ställning och söka information.

Huvudbudskapet är ändock tydligt. Nya hot och en allt mer osäker omvärld vittnar om att svenskarna inte kan ducka längre i frågan om Natomedlemskap. Vi måste ta aktiv ställning. Då kan det vara bra att ha läst den här boken.

Terese Andersson arbetar som politisk sekreterare hos Moderaterna i Umeå.