Obamas kampanj ett välspelat parti Risk

David Plouffe
The Audacity to Win: The Inside Story and Lessons of Barack Obama’s Historic Victory
Viking Adult 2009

Barack och Michelle Obama inspirerade amerikanerna med ”Yes we can”-budskap hela vägen till Washington. Under tiden stod kampanjledaren David Plouffe strax bakom deras axlar och fattade de svåra besluten: hur skandalerna skulle hanteras, hur motkandidaterna skulle bemötas, hur pengar skulle samlas in och hur elektorsrösterna skulle vinnas.

I boken The Audacity to Win: The Inside Story and Lessons of Barack Obama’s Historic Victory ger den hyllade spindoktorn en inblick i presidentsvalskampanjen. Stundtals är det riktigt givande att vända blad: Plouffe är öppen med många av kampanjens avvägningar. Ett exempel är Obamas fundering på att göra Hillary Clinton till vicepresident, där Plouffe avslöjar att Obama avstod med tanke på hennes make. Att Obama sagt att ”de inte bara skulle vara två i förhållandet”.

Ett annat exempel är beskrivningen av kampanjstrategin och hur Plouffe valde att satsa all energi på några få mindre deltstater, till exempel Iowa, i primärvalen där det bedömdes lättare att vinna. På så sätt tvingades motståndarna att använda musklerna till de stora delstaterna såsom Kalifornien. I presidentvalet var kampanjledares taktik istället den rakt motsatta: att satsa på många delstater så att segern kunde säkras även om en klassisk demokratisk delstat skulle vända sig till McCain.

Tyvärr – och detta är bokens stora baksida – har Plouffe inte avslutat sin kampanj än. Det är jobbigt uppenbart. McCain och Palin framställs genomgående som fumliga och inkompetenta. Och precis som den rosenskimrande bilden av presidenten Josiah Bartlet i TV-serien Vita Huset skildras Obama som en perfekt pappdocka: ett geni som stöttar utslitna volontärer och drar fyndiga vitsar.

Kanske är det naivt att vänta sig något annat från en partivän som Plouffe, som dessutom arbetar som senior advisor för administrationen. Men några meters distans till Obama hade gjort boken roligare. Dessutom skulle Plouffe ha råd att klappa sig själv på axeln mer. Han lyckades trots allt med något historiskt unikt: att få en kandidat som inte har några pengar och bär mellannamnet Hussein att bli vald till USA:s president.

Trots denna historiska bedrift framstår Obamas presidentkampanj som en söndagspromenad för Plouffe. Visst fanns det sömnlösa nätter, och visst krävdes det ”rough tactics”, men i stort sett gick allt enligt planerna. Plouffes kampanj var, enligt honom själv, inte svårare än att spela Risk och lägga upp en hygglig strategi.

Många partistrateger runt om i världen söker febrilt efter Plouffes gyllene PR-nyckel. Problemet är att det inte tycks finnas någon. Den mobiliseringskraft som sociala medier innebar för presidentkampanjen har vare sig hjälpt Obama att baxa igenom hans politiskt viktigaste fråga, sjukvårdsreformen, eller hans symboliskt viktigaste fråga, att stänga Guantánamo. Det Plouffe egentligen visar i sin bok är att ett skickligt användande av sociala medier kan ha en enorm effekt på att mobilisera väljare. Men att det fortfarande krävs något helt annat för att
driva politik.

Lydiah Wålsten arbetar som kommunikationskonsult på Kreab Gavin Anderson. Hon har tidigare arbetat på Magasinet Neo och bland annat skrivit rapporten “Vad rättvisemärkt inte berättar” (Timbro 2008).