Objektivitet och självkritik
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OBJEKTIVITET OCH KÄLLKRITIK
Ett svar till Sven Ulric Palme 1
»Måste ett starkt personligt engagemang förleda historikern till
misstag i sak1 Måste man rent av förbjuda historikern att syssla med
ämnen, där han är personligt engageradt Eller räcker det med att
förbjuda ett suggestivt framställningssätU Kanske man rent av bör
förbjuda all slags konstnärlig och litterär förförelsekonst i historiska
framställningar1 .Är den som skriver sämst också den bäste forskaren~» Sådana frågor ha framställts i stockholms-Tidningen av docent
Sven Ulric Palme. De flesta av Palmes frågor äro som synes retoriskt
nonsens. Men den första frågan kan det vara skäl att ta fasta på.
Måste ett starkt personligt engagemang alltid leda den historiske
forskaren på villospår~ Något generellt svar torde inte kunna ges.
Det aygörande här är engagemangets art och intensitet. Hela denna
fråga sammanhänger också med en rad svårpreciserade faktorer, som
ha relation till vederbörande forskares egen personlighet. Objektivitet
måste alltid vara ett relativt begrepp, men klart är att ett starkt
personligt engagemang inte gör förutsättningarna gynnsammare härvidlag. Min tes är att Axel Brusewitz’ engagemang när det gällde
den inrepolitiska striden i Sverige under det första decenniet av
Gustaf V :s regeringstid var sådant, att han blev oförmögen att ålägga
sig tillbörlig objektivitet. Engagemanget var inte endast intensivt
utan outrotligt. Brusewitz beundrade Karl Staaff utomordentligt starkt,
och han hyste en till synes rent personlig aversion mot Gustaf V.
Denna sympati respektive antipati går som en röd tråd genom framställningen i »Kungamakt, herremakt, folkmakt». Den alltid märkbara
närvaron av denna genom alla år vidmakthållna affekt gör ett obehagligt intryck vid läsningen av Brusewitz’ sista scripta.
I min recension kritiserade jag utan att fördölja bokens många
lysande förtjänster den Brusewitzska postuma skriften för dess anakronism och för dess tendens. Dess svagheter i förstnämnda avseende
– som äro de allvarligaste – har ingen velat bestrida i allvarlig
debatt. Till dess försvar i sistnämnda avseende har emellertid docen- 1 I en artikel i stockholms-Tidningen 29.6.1952, rubricerad »Axel Brusewitz,
kungamakten och högern», gjorde tidningens medarbetare docent Sven Ulric Palme
vissa kommentarer till en av undertecknad författad längre recension av Axel Brusewitz’ postumt utgivna arbete »Kungamakt, herremakt, folkmakt», publicerad i
statsvetenskaplig Tidskrift, häfte 2, d. å., s. 169-184. Docent Palmes tidningsartikel föranledde mig, sedan jag efter någon tid uppmärksammat den, till ett inlägg
i stockholms-Tidningen 26.7.1952, vilket av tidningen gavs rubriken »Brusewitz,
Palme och kungamakten». Samtidigt publicerades ett svaromål av docent Palme.
Då stockholms-Tidningen har avböjt vidare diskussion och då docent Palmes svar
var sådant att det inte borde få utgöra sista ordet, har jag vänt mig till annat forum.
469
~ \..
\
Olle Nyman
ten Palme uppträtt. Hans inledningsvis omnämnda tidningsartikel
var en plaidoyer för Brusewitz. Palme för först ett allmänt resonemang och kommer därvid fram till konstaterandet att det enda som
ur vetenskaplig synpunkt betyder något är »de meddelade, kritiskt
styrkta fakta och de slutsatser, som forskaren kan dra av dessa fakta».
Som jag redan på annat håll framhållit, är detta konstaterande bristfälligt i sin ofullständighet. Det räcker inte med att de meddelade
enskilda fakta äro riktiga. Lika viktigt är att också urvalet av fakta
är riktigt och fritt från tendens. Källmaterialet måste behandlas objektivt. En framställning byggd på riktiga delfakta men ensidigt och
tendentiöst valda kan till och med göra större skada än ett arbete,
som till äventyrs kan vara otillförlitligt i någon detalj men som uppbärs av en konsekvent strävan till objektivitet i helhetssynen. Det är
vetenskapligt oförsvarligt att ur ett rikt källmaterial främst utvälja
sådant, som passar in i forskarens eget schema och till hans egna
eventuella sympatier och antipatier, men med tystnad förbigå annat,
som passar mindre bra. Brusewitz kan inte fritas från att i någon
mån ha felat i detta avseende i de tidningsartiklar, som efter hans
död blevo utgivna i bokform. Palme fritar honom från all sådan
kritik – uppenbarligen utan egen ingående kännedom om källmaterialet. Det förvånar inte.
Palme gör vidare i sina allmänna resonemang gällande att själva
framställningssättet helt är »den resandes ensak». Om läsaren blir
suggererad av framställningssättet, är det läsarens fel. Detta kan
emellertid endast vara riktigt om läsekretsen är speciellt kvalificerad.
Om kretsen vidgas utöver de någorlunda initierade och tränade, håller
inte resonemanget. Då måste det kravet uppställas att framställningssättet inte får vara sådant, att det genom sin affekt och tendens missleder läsaren. – »Är den som skriver sämst också den bäste forskaren~», frågar Palme. Det finns forskare, som bemöda sig om objektivt
skrivsätt och som försmå de klatschiga men sakligt tvivelaktiga formuleringar, som kanske inställa sig först. Det finns andra mindre
disciplinerade skribenter, som falla för dessa frestelser och begärligt
gripa efter effekterna ~ och som sedan tro sig vara de bästa författarna. Om de förra förakta de senare, är det begripligt. Om de
senare ringakta de förra, är ringaktningen i varje fall ömsesidig.
Två detaljfrågor ha dessutom berörts i diskussionen i dagspressen
mellan Palme och mig. Den ena avser bedömningen av Karl Staaffs
personlighet. Denna stridsfråga är i själva verket ganska enkel. Brusewitz’ skildring utgör en skönmålning av Staaff. Palme svär på
Brusewitz’ teser. J ag hävdar att åtminstone något av den osedvanliga
skärpan i motsättningarna mellan kungamakten och den liberala ministären kan förklaras med en hänvisning till vissa personliga egenskaper hos Staaff, och jag menar att dessa egenskaper voro så framträdande att man verkligen kan tala om en brist i Staaffs ledarutrustning. Därmed är självfallet intet totalomdöme om Staaff fällt.
Hans mycket betydande insatser som demokratiens och parlamentarismens liberale banerförare i vårt land finns det ingen anledning
att på något sätt söka förringa, men man löser inga historiska pro- 470
____________..__,
Objektivitet och källkritik
blem och återger inte den gångna verkligheten riktigt genom skildringar hållna helt i vitt och svart. Men man förstår Falmes sätt att
reagera inför min kritik av Brusewitz. Palme har själv en obetvinglig
benägenhet att skjuta över målet, och han skyr nyanseringar. J ag
har i min recension talat om Staaffs brist på smidighet, och den lär
ingen kunna bestrida. När det gäller hans förhållande till Gustaf V
kan man snarare tala om medveten bryskhet. Källmaterialet innehåller åtskilligt som belägg härför, som står kvar även efter de kritiska
reservationer jag själv gjort i min recension (se denna, Statsvet.
Tidskr. s. 775 f., där jag framhåller att det får anses troligt »att föreställningarna om Staaffs förmenta ohövlighet blevo högst överdrivna
och att de till en del berodde på att man stod främmande för den
ställning för konungen, som Staaff förfäktade och sökte förverkliga
i överensstämmelse med sin parlamentariska åskådning»). Efter min
presspolemik med Palme har jag mottagit brev från sådant håll, där
man stod nära inte endast de omstridda händelserna utan även Staaff
och hans intimaste medarbetarkrets, och vittnesbörden gå i en för
Brusewitz och Palme ogynnsam riktning. Däremot stämma de väl
överens med episoder, som relateras i det nyssnämnda källmaterial
av personlig och mera förbehållslös art, som hittills varit tillgängligt.
Den andra detaljfråga, som närmare diskuterats, är av rent källkritisk art. Den rör problemet vilket avseende som bör tillmätas å
ena sidan Gustaf V :s egna överlagda yttranden och å den andra dagboksuppteckningar av uttalanden, som han gjort i irriterad och ofta
rent desperat sinnesstämning under de kritiska dagarna och månaderna före den akuta konflikten mellan honom och Staaff. Jag har i
min recension och i mitt diskussionsinlägg i St. T. endast hävdat att
även de förra måste beaktas vid analysen. Det låter sig mycket väl
sägas rent allmänt att de »spontana», inte de övervägda yttrandena
ge den bästa inblicken i konungens verkliga tankar och planer, men
man måste dock fråga sig om desperationsutbrotten ge en riktig uppfattning om dessa tankar och planer. Vilka voro med andra ord
konungens »verkliga» tankar och planer, de som han gav uttryck åt,
då han var desperat, eller dc som han hyste, då han var mera i balans T,
har jag frågat. Det måste också beaktas att dagboksuppteckningarna
äro sekundära utsagor, varför man inte får ta varje formulering i
dem för god. Något annat och ytterligare har jag aldrig hävdat. Palme
skriver emellertid i sitt svar i St. T. 26.7.52: »Kung Gustafs politiska
framställningar till dem, han ville vinna för sin politik, kan inte
utan vidare ge besked om hans verkliga tankar och planer. Där måste
till en fördjupad analys. Det var en allvarlig försummelse av Nyman
att förbise det. (Något sådant förbiseende existerar endast i Falmes
polemiska frihandsdiktning.) Ur metodiskt kritisk synpunkt är det
rent oefterrättligt att tro på uppriktigheten i en förhandlingsakt, endast därför att den är en kvarleva, men misstro uppriktigheten av
intima och förtroliga uttalanden, som traderats genom flera uppenbart
oberoende dagboksanteckningar, endast därför att dessa till sist är
berättande källor. Också här krävs det en fördjupad analys för att
ge ett slutgiltigt besked.» Det torde vara sällsynt att man stöter på
471
’l
Olle Nyman
en argumentation, som är så totalt förfelad. Det räcker med att uppmana Palme att läsa rätt innantill. Som så ofta förr har Palme låtit
sig förledas av sin polemiska iver. Det är en aning förmätet av honom
att under sådana förhållanden försöka komma med fingervisningar
»ur metodiskt kritisk synpunkt». Palme, som av sakkunniga bedömare,
vilka han torde erkänna som auktoritativa, t. ex. professor Curt Weibull, fått uppbära ytterligt skarpa och expressiva anmärkningar, bl. a.
just ur »metodiskt kritisk synpunkt», får finna sig i att han själv
inte betraktas som någon auktoritet. Var har jag sagt att man måste
tro på uppriktigheten i en »förhandlingsakt», endast därför att den
är en kvarleva~ Ingenstans. Jag har sagt att även konungens överlagda uttalanden, som han bevisligen varit beredd att ta ansvaret för,
böra beaktas vid analysen. Var har jag sagt att man måste misstro
uppriktigheten av intima och förtroliga uttalanden traderade genom
flera uppenbart oberoende dagboksanteckningar, endast därför att
dessa äro berättande källor~ Ingenstans. J ag har sagt att man kan
ifrågasätta om en persons desperata yttranden, för vilkas verbala
autenticitet man dessutom inte har någon garanti, alltid ge den riktigaste uppfattningen om denna persons verkliga planer.
Palme har nyligen fått sakkunnigintyg på att han inte är förebildlig som polemiker (intyget utfärdat av professor Sture Bolin),
och Palmes insinuationer om min »högertendens» även i vetenskapliga
sammanhang är naturligtvis ingenting annat än ett polemiskt trick
av lägre grad. Därför att jag kritiserat Brusewitz för tendens, skulle
jag själv vara tendentiös åt motsatt håll. Så enkelt bör man kanske
ändå inte föra en diskussion, om man vill vinna läsarens förtroende.
Då Palme gör affär av att jag nödgats ta till orda mot en postum
skrift av min lärare, må det tillåtas mig att deklarera att det skedde
först som ett resultat av ett bestämt vetenskapligt tvång. Det må
också tillåtas mig att citera vad jag skrev i recensionen: »Det förhållandet att förf. inte längre är i livet gör det obehagligt för recensenten att ta upp diskussionen, och recensentens lärjungaskap och beundran för Axel Brusewitz’ personlighet och gärningar- en beundran
som inte kan rubbas av en kritisk inställning till denna bok – gör
inte obehaget mindre. Men det mottagande boken fått har övertygat
om att fortsatt diskussion är motiverad.» Palme tar till slut upp ett
av Brusewitz’ egna polemiska tillhyggen: »Vill Nyman av ideologiska
skäl frigöra sig från sin lärare genom att förråda hans metodiska
ideal, är han ute på dåliga vägar. Brusewitz hade som bekant ett ord
för att karaktärisera sådant: pagetjänst.» Svaret är självklart: sak
måste gå före person. Om man inom sitt vetenskapliga intresseområde
stöter på något, som man finner uppenbart ohållbart ur vetenskaplig
synpunkt, må det vara ens rätt eller snarare kanske rent av plikt att
kritisera det, även om kritiken skulle drabba en beundrad lärare. Just
därför att jag inte är sinnad att göra pagetjänst, har jag inte kunnat
undgå att reagera mot Brusewitz’ sista stora artikelserie, som sedan
blev postumt utgiven. Hans sista scripta skilde sig på ett markant
sätt från hans rent vetenskapliga produktion. Den ur vetenskaplig
synpunkt störande tendensen i »Kungamakt, herremakt, folkmakt»
472
Objektivitet och källkritik
kan väl förklaras och ursäktas, men den bör inte försvaras. Den
postuma boken gör honom inte rättvisa som vetenskapsman. Man gör
hans minne den största tjänsten, om man framhåller det.
Att svära på magisterns ord, att med en bugning följsamt och respektfullt instämma i den beundrades yttranden, det är sådant devot
maner, som kallas för pagetjänst. Sven Ulric Palme har bestämt missat innebörden i denna klyscha under sina ystra svängningar i den
historiska trapetsen.
Olle Nyman.
473
Ett svar till Sven Ulric Palme 1
»Måste ett starkt personligt engagemang förleda historikern till
misstag i sak1 Måste man rent av förbjuda historikern att syssla med
ämnen, där han är personligt engageradt Eller räcker det med att
förbjuda ett suggestivt framställningssätU Kanske man rent av bör
förbjuda all slags konstnärlig och litterär förförelsekonst i historiska
framställningar1 .Är den som skriver sämst också den bäste forskaren~» Sådana frågor ha framställts i stockholms-Tidningen av docent
Sven Ulric Palme. De flesta av Palmes frågor äro som synes retoriskt
nonsens. Men den första frågan kan det vara skäl att ta fasta på.
Måste ett starkt personligt engagemang alltid leda den historiske
forskaren på villospår~ Något generellt svar torde inte kunna ges.
Det aygörande här är engagemangets art och intensitet. Hela denna
fråga sammanhänger också med en rad svårpreciserade faktorer, som
ha relation till vederbörande forskares egen personlighet. Objektivitet
måste alltid vara ett relativt begrepp, men klart är att ett starkt
personligt engagemang inte gör förutsättningarna gynnsammare härvidlag. Min tes är att Axel Brusewitz’ engagemang när det gällde
den inrepolitiska striden i Sverige under det första decenniet av
Gustaf V :s regeringstid var sådant, att han blev oförmögen att ålägga
sig tillbörlig objektivitet. Engagemanget var inte endast intensivt
utan outrotligt. Brusewitz beundrade Karl Staaff utomordentligt starkt,
och han hyste en till synes rent personlig aversion mot Gustaf V.
Denna sympati respektive antipati går som en röd tråd genom framställningen i »Kungamakt, herremakt, folkmakt». Den alltid märkbara
närvaron av denna genom alla år vidmakthållna affekt gör ett obehagligt intryck vid läsningen av Brusewitz’ sista scripta.
I min recension kritiserade jag utan att fördölja bokens många
lysande förtjänster den Brusewitzska postuma skriften för dess anakronism och för dess tendens. Dess svagheter i förstnämnda avseende
– som äro de allvarligaste – har ingen velat bestrida i allvarlig
debatt. Till dess försvar i sistnämnda avseende har emellertid docen- 1 I en artikel i stockholms-Tidningen 29.6.1952, rubricerad »Axel Brusewitz,
kungamakten och högern», gjorde tidningens medarbetare docent Sven Ulric Palme
vissa kommentarer till en av undertecknad författad längre recension av Axel Brusewitz’ postumt utgivna arbete »Kungamakt, herremakt, folkmakt», publicerad i
statsvetenskaplig Tidskrift, häfte 2, d. å., s. 169-184. Docent Palmes tidningsartikel föranledde mig, sedan jag efter någon tid uppmärksammat den, till ett inlägg
i stockholms-Tidningen 26.7.1952, vilket av tidningen gavs rubriken »Brusewitz,
Palme och kungamakten». Samtidigt publicerades ett svaromål av docent Palme.
Då stockholms-Tidningen har avböjt vidare diskussion och då docent Palmes svar
var sådant att det inte borde få utgöra sista ordet, har jag vänt mig till annat forum.
469
~ \..
\
Olle Nyman
ten Palme uppträtt. Hans inledningsvis omnämnda tidningsartikel
var en plaidoyer för Brusewitz. Palme för först ett allmänt resonemang och kommer därvid fram till konstaterandet att det enda som
ur vetenskaplig synpunkt betyder något är »de meddelade, kritiskt
styrkta fakta och de slutsatser, som forskaren kan dra av dessa fakta».
Som jag redan på annat håll framhållit, är detta konstaterande bristfälligt i sin ofullständighet. Det räcker inte med att de meddelade
enskilda fakta äro riktiga. Lika viktigt är att också urvalet av fakta
är riktigt och fritt från tendens. Källmaterialet måste behandlas objektivt. En framställning byggd på riktiga delfakta men ensidigt och
tendentiöst valda kan till och med göra större skada än ett arbete,
som till äventyrs kan vara otillförlitligt i någon detalj men som uppbärs av en konsekvent strävan till objektivitet i helhetssynen. Det är
vetenskapligt oförsvarligt att ur ett rikt källmaterial främst utvälja
sådant, som passar in i forskarens eget schema och till hans egna
eventuella sympatier och antipatier, men med tystnad förbigå annat,
som passar mindre bra. Brusewitz kan inte fritas från att i någon
mån ha felat i detta avseende i de tidningsartiklar, som efter hans
död blevo utgivna i bokform. Palme fritar honom från all sådan
kritik – uppenbarligen utan egen ingående kännedom om källmaterialet. Det förvånar inte.
Palme gör vidare i sina allmänna resonemang gällande att själva
framställningssättet helt är »den resandes ensak». Om läsaren blir
suggererad av framställningssättet, är det läsarens fel. Detta kan
emellertid endast vara riktigt om läsekretsen är speciellt kvalificerad.
Om kretsen vidgas utöver de någorlunda initierade och tränade, håller
inte resonemanget. Då måste det kravet uppställas att framställningssättet inte får vara sådant, att det genom sin affekt och tendens missleder läsaren. – »Är den som skriver sämst också den bäste forskaren~», frågar Palme. Det finns forskare, som bemöda sig om objektivt
skrivsätt och som försmå de klatschiga men sakligt tvivelaktiga formuleringar, som kanske inställa sig först. Det finns andra mindre
disciplinerade skribenter, som falla för dessa frestelser och begärligt
gripa efter effekterna ~ och som sedan tro sig vara de bästa författarna. Om de förra förakta de senare, är det begripligt. Om de
senare ringakta de förra, är ringaktningen i varje fall ömsesidig.
Två detaljfrågor ha dessutom berörts i diskussionen i dagspressen
mellan Palme och mig. Den ena avser bedömningen av Karl Staaffs
personlighet. Denna stridsfråga är i själva verket ganska enkel. Brusewitz’ skildring utgör en skönmålning av Staaff. Palme svär på
Brusewitz’ teser. J ag hävdar att åtminstone något av den osedvanliga
skärpan i motsättningarna mellan kungamakten och den liberala ministären kan förklaras med en hänvisning till vissa personliga egenskaper hos Staaff, och jag menar att dessa egenskaper voro så framträdande att man verkligen kan tala om en brist i Staaffs ledarutrustning. Därmed är självfallet intet totalomdöme om Staaff fällt.
Hans mycket betydande insatser som demokratiens och parlamentarismens liberale banerförare i vårt land finns det ingen anledning
att på något sätt söka förringa, men man löser inga historiska pro- 470
____________..__,
Objektivitet och källkritik
blem och återger inte den gångna verkligheten riktigt genom skildringar hållna helt i vitt och svart. Men man förstår Falmes sätt att
reagera inför min kritik av Brusewitz. Palme har själv en obetvinglig
benägenhet att skjuta över målet, och han skyr nyanseringar. J ag
har i min recension talat om Staaffs brist på smidighet, och den lär
ingen kunna bestrida. När det gäller hans förhållande till Gustaf V
kan man snarare tala om medveten bryskhet. Källmaterialet innehåller åtskilligt som belägg härför, som står kvar även efter de kritiska
reservationer jag själv gjort i min recension (se denna, Statsvet.
Tidskr. s. 775 f., där jag framhåller att det får anses troligt »att föreställningarna om Staaffs förmenta ohövlighet blevo högst överdrivna
och att de till en del berodde på att man stod främmande för den
ställning för konungen, som Staaff förfäktade och sökte förverkliga
i överensstämmelse med sin parlamentariska åskådning»). Efter min
presspolemik med Palme har jag mottagit brev från sådant håll, där
man stod nära inte endast de omstridda händelserna utan även Staaff
och hans intimaste medarbetarkrets, och vittnesbörden gå i en för
Brusewitz och Palme ogynnsam riktning. Däremot stämma de väl
överens med episoder, som relateras i det nyssnämnda källmaterial
av personlig och mera förbehållslös art, som hittills varit tillgängligt.
Den andra detaljfråga, som närmare diskuterats, är av rent källkritisk art. Den rör problemet vilket avseende som bör tillmätas å
ena sidan Gustaf V :s egna överlagda yttranden och å den andra dagboksuppteckningar av uttalanden, som han gjort i irriterad och ofta
rent desperat sinnesstämning under de kritiska dagarna och månaderna före den akuta konflikten mellan honom och Staaff. Jag har i
min recension och i mitt diskussionsinlägg i St. T. endast hävdat att
även de förra måste beaktas vid analysen. Det låter sig mycket väl
sägas rent allmänt att de »spontana», inte de övervägda yttrandena
ge den bästa inblicken i konungens verkliga tankar och planer, men
man måste dock fråga sig om desperationsutbrotten ge en riktig uppfattning om dessa tankar och planer. Vilka voro med andra ord
konungens »verkliga» tankar och planer, de som han gav uttryck åt,
då han var desperat, eller dc som han hyste, då han var mera i balans T,
har jag frågat. Det måste också beaktas att dagboksuppteckningarna
äro sekundära utsagor, varför man inte får ta varje formulering i
dem för god. Något annat och ytterligare har jag aldrig hävdat. Palme
skriver emellertid i sitt svar i St. T. 26.7.52: »Kung Gustafs politiska
framställningar till dem, han ville vinna för sin politik, kan inte
utan vidare ge besked om hans verkliga tankar och planer. Där måste
till en fördjupad analys. Det var en allvarlig försummelse av Nyman
att förbise det. (Något sådant förbiseende existerar endast i Falmes
polemiska frihandsdiktning.) Ur metodiskt kritisk synpunkt är det
rent oefterrättligt att tro på uppriktigheten i en förhandlingsakt, endast därför att den är en kvarleva, men misstro uppriktigheten av
intima och förtroliga uttalanden, som traderats genom flera uppenbart
oberoende dagboksanteckningar, endast därför att dessa till sist är
berättande källor. Också här krävs det en fördjupad analys för att
ge ett slutgiltigt besked.» Det torde vara sällsynt att man stöter på
471
’l
Olle Nyman
en argumentation, som är så totalt förfelad. Det räcker med att uppmana Palme att läsa rätt innantill. Som så ofta förr har Palme låtit
sig förledas av sin polemiska iver. Det är en aning förmätet av honom
att under sådana förhållanden försöka komma med fingervisningar
»ur metodiskt kritisk synpunkt». Palme, som av sakkunniga bedömare,
vilka han torde erkänna som auktoritativa, t. ex. professor Curt Weibull, fått uppbära ytterligt skarpa och expressiva anmärkningar, bl. a.
just ur »metodiskt kritisk synpunkt», får finna sig i att han själv
inte betraktas som någon auktoritet. Var har jag sagt att man måste
tro på uppriktigheten i en »förhandlingsakt», endast därför att den
är en kvarleva~ Ingenstans. Jag har sagt att även konungens överlagda uttalanden, som han bevisligen varit beredd att ta ansvaret för,
böra beaktas vid analysen. Var har jag sagt att man måste misstro
uppriktigheten av intima och förtroliga uttalanden traderade genom
flera uppenbart oberoende dagboksanteckningar, endast därför att
dessa äro berättande källor~ Ingenstans. J ag har sagt att man kan
ifrågasätta om en persons desperata yttranden, för vilkas verbala
autenticitet man dessutom inte har någon garanti, alltid ge den riktigaste uppfattningen om denna persons verkliga planer.
Palme har nyligen fått sakkunnigintyg på att han inte är förebildlig som polemiker (intyget utfärdat av professor Sture Bolin),
och Palmes insinuationer om min »högertendens» även i vetenskapliga
sammanhang är naturligtvis ingenting annat än ett polemiskt trick
av lägre grad. Därför att jag kritiserat Brusewitz för tendens, skulle
jag själv vara tendentiös åt motsatt håll. Så enkelt bör man kanske
ändå inte föra en diskussion, om man vill vinna läsarens förtroende.
Då Palme gör affär av att jag nödgats ta till orda mot en postum
skrift av min lärare, må det tillåtas mig att deklarera att det skedde
först som ett resultat av ett bestämt vetenskapligt tvång. Det må
också tillåtas mig att citera vad jag skrev i recensionen: »Det förhållandet att förf. inte längre är i livet gör det obehagligt för recensenten att ta upp diskussionen, och recensentens lärjungaskap och beundran för Axel Brusewitz’ personlighet och gärningar- en beundran
som inte kan rubbas av en kritisk inställning till denna bok – gör
inte obehaget mindre. Men det mottagande boken fått har övertygat
om att fortsatt diskussion är motiverad.» Palme tar till slut upp ett
av Brusewitz’ egna polemiska tillhyggen: »Vill Nyman av ideologiska
skäl frigöra sig från sin lärare genom att förråda hans metodiska
ideal, är han ute på dåliga vägar. Brusewitz hade som bekant ett ord
för att karaktärisera sådant: pagetjänst.» Svaret är självklart: sak
måste gå före person. Om man inom sitt vetenskapliga intresseområde
stöter på något, som man finner uppenbart ohållbart ur vetenskaplig
synpunkt, må det vara ens rätt eller snarare kanske rent av plikt att
kritisera det, även om kritiken skulle drabba en beundrad lärare. Just
därför att jag inte är sinnad att göra pagetjänst, har jag inte kunnat
undgå att reagera mot Brusewitz’ sista stora artikelserie, som sedan
blev postumt utgiven. Hans sista scripta skilde sig på ett markant
sätt från hans rent vetenskapliga produktion. Den ur vetenskaplig
synpunkt störande tendensen i »Kungamakt, herremakt, folkmakt»
472
Objektivitet och källkritik
kan väl förklaras och ursäktas, men den bör inte försvaras. Den
postuma boken gör honom inte rättvisa som vetenskapsman. Man gör
hans minne den största tjänsten, om man framhåller det.
Att svära på magisterns ord, att med en bugning följsamt och respektfullt instämma i den beundrades yttranden, det är sådant devot
maner, som kallas för pagetjänst. Sven Ulric Palme har bestämt missat innebörden i denna klyscha under sina ystra svängningar i den
historiska trapetsen.
Olle Nyman.
473