Objektivt om Sydafrika
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
556
OBJEKTIVT OM SYDAFRIKA
Sydafrika har en sällsynt förmåga att
sätta sinnena i brand. Den som vill
skapa sig en objektiv bild möter svå-
righeten, att det mesta som är skrivet
om dess problem är ensidigt, färgat.
Det är svårt att få ihop en litteratur,
som håller måttet. Ett av de arbeten,
som kunna bidraga till en korrekt bild
av läget i Sydafrika, är ”The Economics of the Colour Bar” av professor
William Harold Hutt.
Författaren studerade vid London
School of Economics och övergick
1928 till Kapstadens universitet, där
han tre år senare utnämndes till professor i handelslära och dekanus för
handelsfakulteten. Han är liberal och
har sedan många år bekämpat Apartheid-politiken. Hans pass annullerades
år 1955 men återställdes till honom,
sedan det interpellerats i parlamentet.
Hutts huvudtes är, att statsdirigeringen har varit den viktigaste förutsättningen för den sydafrikanska raspolitiken. Denna skulle, menar han,
icke ha varit möjlig, om man haft en
fri marknad, om landets ekonomi hade
baserats på konkurrens. En annan omständighet, som påverkat helhetsbilden, är mera känd- boernas nationalism, deras ständiga självhävdelse mot
britterna trots självstyret genom unionsakten av år 1910.
”Nevertheless, the Afrikaners’ fight
against ’British imperialism’ continued
and was inspired by the generation
and maintenance of an atmosphere
of dogged resistance against forces
which were held to be threatening
’die Boerenasie’ (the Boer nation).
Av fil. dr ARVID FREDBORG
The Nationalist Party achieved power
and have sought to maintain themselves permanently in power by indoctrination through education, by
exploitation of nationalist sentiments,
nationalist emotions and by the maintenance of a continuous atmosphere
of emergency and struggle against
’externa! enemies’.”
Hutt framhåller betydelsen av kalvinismen i detta sammanhang. I realiteten ha de kalvinistiska kyrkorna så-
som ett resultat av historien blivit
hjälptrupper till det nationalistiska
partiet. Först på sistone ha vissa tecken till ändring visat sig. Professor
A. F. Geiser, tillhörande Nederduits
Hervormde Kerk, teolog vid Pretorias
universitet, har tagit beslutsamt parti
mot Apartheid-politiken. Det ledde till
en process mot honom för kätteri. Han
dömdes till avsättning men återinsattes i sina rättigheter efter en appell
till högsta domstolen. Kyrkorna kontrolleras likväl alltjämt till stor del av
de två hemliga ordenssällskapen Broederbond och Ruiterwag, som äro
extremt nationalistiska.
Följden av boernas ”Machtiibernahme” har som bekant blivit den
politik, som fått beteckningen Apartheid. Hutt avvisar icke alla grundvalar för denna. ”The determination
to preserve ’white civilisation’ is not
ignoble. But the unwillingness to share
it is incapable of defence and methods
used expose that civilisation to contempi.”
En av de viktigaste följderna av
Apartheid-politiken har varit behandlingen av ”the Cape Coloured”. Ickevita hade sedan lång tid vissa politiska rättigheter i Kap-kolonin. I debatten om Westminster-statuten i underhuset år 1931 uttrycktes förhoppningen om att Kap-kolonins ”liberalism” så småningom skulle sprida sig
till de övriga provinserna. Men genom
statuten avsade sig britterna alla möjligheter att utöva något veto. Det sydafrikanska parlamentets antagande av
”the Status Act” 1934 var, säger författaren, ett ytterligare steg i denna
riktning. Det stod emellertid dä icke
klart, eftersom akten behöll bestämmelsen, att en reVIsiOn krävde 2/3
majoritet av båda husen, och de nationalistiska boerledarna avgävo de
mest högtidliga försäkringar, att de
skulle betrakta ”the entrenchments”
såsom bindande. Knappt hade de dock
fått överhanden är 1948, förrän de
genast sökte attackera bestämmelserna om politiska rättigheter för de ickevita. Till sist lyckades detta genom att
de ändrade senatens sammansättning,
sä att de uppnådde majoritet i båda
husen för Apartheid-politiken. Resultatet blev, att ”Cape Coloured” i Kapprovinsen förlorade sin representation
både i lantdagen och parlamentet, som
de haft under ett århundrade.
I fråga om de svarta avvisar författaren tanken på att upprätta smärre
svarta stater, ”Bantustan”, utgörande
13 % av republikens yta. Den första
är redan ett faktum. Det är TranskeL
Hela idlm är emellertid enligt Hutt en
illusion. Av befolkningen i de återstående, de sä kallade ”vita” områ-
dena, äro nämligen blott 28 % vita.
Man har försökt följa den romerska
taktiken divide et impera genom att
införa xhosa som officiellt språk i
TranskeL Emellertid opponerade sig
majoriteten av alla bildade negrer häftigt emot detta. De anse, att det innebär, att man söker avskära dem frän
den västliga kulturen genom att för- 557
hindra att de lära sig tala flytande
engelska.
Författaren anser, att Transkei-politiken icke är helt ofarlig för regeringen. Om man uppmuntrar xhosas genom att ge dem en egen flagga, nationalsång, etc. kunna konsekvenserna
lätt bli kännbara i en framtid. Det kan
tänkas, att man om några år får bevittna, att Transkeis regering vänder
sig till FN med begäran om intervention till förmån för xhosa-arbetare i
områden, där de förvägras mänskliga
rättigheter.
För professor Hutt är emellertid
kärnproblemet ekonomin. I ett utomordentligt fängslande kapitel skildrar
han det problem som ”the poor
Whites” länge utgjorde. Under 1930-
talet löstes denna fråga genom det allmänna ekonomiska uppsvinget, som
gjorde det möjligt för alla att få anställning med någorlunda hygglig lön.
Hutt påpekar dock, att transportministern nyligen förklarat, att 10.000-
11.000 vita i de statliga järnvägarnas
tjänst faktiskt mest sysselsättas där för
att förhindra att de bli en börda för
samhället.
I fråga om negrerna betonar han
ännu mer det ekonomiska momentets
betydelse. Om gruvägarna fått som de
velat, skulle afrikaner på ett tidigt stadium ha begagnats i mera kvalificerade funktioner i gruvorna. De som
hindrade de svartas avancemang var
de vitas fackföreningar. Det parti,
South African Labour Party, som var
deras språkrör blev efter valen 1924
tungan på vägen och genomdrev tillsammans med nationalisterna (med
vilka partiet samarbetade) ”the Mines
and Works Act of 1926”. Hutt kallar
denna för ”probably the most dishonest and yet most effective plan for
enforcing the colour bar the world
has ever experienced”.
Majoriteten av negrerna torde icke
ha någon önskan att definitivt bosätta
558
sig i städerna. De förefalla att vara
rädda för att förlora kontakten med
sitt eget folk. Även barn, som äro födda i städerna, sändas ofta till reservaten för att uppfostras där, delvis därför att det är billigare, men delvis för
att föräldrarna anse, att omgivningen
är bättre.
Professor Hutt anser, att striden mot
orättfärdig raspolitik faktiskt föres
mot konsekvenserna av planering enligt kollektivistisk modell. Varje förtryck av negrerna har på samma gång
varit ett undertryckande av den fria
marknaden. Det är den så kallade
”centrala planeringen” som förorsakat, att negrernas arbetstyrka kommit
att blott betraktas som en källa till
”useful, unskilled, muscular strength”.
Det är enligt författaren det enskilda
vinstintresset, som tenderat till att
höja negrernas levnadsstandard och
utveckla deras status och prestige i ett
samhälle, baserat på flera raser.
Trycket från näringslivets sida kommer i längden enligt författaren att
omöjliggöra ett fortsättande av Apartheid-politiken. Hutt hänvisar till vad
som faktiskt hänt under åren 1951-
1961. Trots alla åtgärder från myndigheternas sida fick ej mindre än en
miljon negrer mer än förut arbete ”in
soundly located activities which are
mostly far from the border areas”.
Hela antalet negrer i städerna ökade
under samma tid från 2,3 till 3,4 miljoner, eller med nästan 50 %.
Professor Hutt slutar sin bok med
ett kapitel med titeln ”The Market is
Colour-Blind”. Det kan sättas som rubrik på hela hans framställning.
W. H. Hutt, The Economics of the
Colour Bar, Institute of Economic
Affairs, London 1964.
OBJEKTIVT OM SYDAFRIKA
Sydafrika har en sällsynt förmåga att
sätta sinnena i brand. Den som vill
skapa sig en objektiv bild möter svå-
righeten, att det mesta som är skrivet
om dess problem är ensidigt, färgat.
Det är svårt att få ihop en litteratur,
som håller måttet. Ett av de arbeten,
som kunna bidraga till en korrekt bild
av läget i Sydafrika, är ”The Economics of the Colour Bar” av professor
William Harold Hutt.
Författaren studerade vid London
School of Economics och övergick
1928 till Kapstadens universitet, där
han tre år senare utnämndes till professor i handelslära och dekanus för
handelsfakulteten. Han är liberal och
har sedan många år bekämpat Apartheid-politiken. Hans pass annullerades
år 1955 men återställdes till honom,
sedan det interpellerats i parlamentet.
Hutts huvudtes är, att statsdirigeringen har varit den viktigaste förutsättningen för den sydafrikanska raspolitiken. Denna skulle, menar han,
icke ha varit möjlig, om man haft en
fri marknad, om landets ekonomi hade
baserats på konkurrens. En annan omständighet, som påverkat helhetsbilden, är mera känd- boernas nationalism, deras ständiga självhävdelse mot
britterna trots självstyret genom unionsakten av år 1910.
”Nevertheless, the Afrikaners’ fight
against ’British imperialism’ continued
and was inspired by the generation
and maintenance of an atmosphere
of dogged resistance against forces
which were held to be threatening
’die Boerenasie’ (the Boer nation).
Av fil. dr ARVID FREDBORG
The Nationalist Party achieved power
and have sought to maintain themselves permanently in power by indoctrination through education, by
exploitation of nationalist sentiments,
nationalist emotions and by the maintenance of a continuous atmosphere
of emergency and struggle against
’externa! enemies’.”
Hutt framhåller betydelsen av kalvinismen i detta sammanhang. I realiteten ha de kalvinistiska kyrkorna så-
som ett resultat av historien blivit
hjälptrupper till det nationalistiska
partiet. Först på sistone ha vissa tecken till ändring visat sig. Professor
A. F. Geiser, tillhörande Nederduits
Hervormde Kerk, teolog vid Pretorias
universitet, har tagit beslutsamt parti
mot Apartheid-politiken. Det ledde till
en process mot honom för kätteri. Han
dömdes till avsättning men återinsattes i sina rättigheter efter en appell
till högsta domstolen. Kyrkorna kontrolleras likväl alltjämt till stor del av
de två hemliga ordenssällskapen Broederbond och Ruiterwag, som äro
extremt nationalistiska.
Följden av boernas ”Machtiibernahme” har som bekant blivit den
politik, som fått beteckningen Apartheid. Hutt avvisar icke alla grundvalar för denna. ”The determination
to preserve ’white civilisation’ is not
ignoble. But the unwillingness to share
it is incapable of defence and methods
used expose that civilisation to contempi.”
En av de viktigaste följderna av
Apartheid-politiken har varit behandlingen av ”the Cape Coloured”. Ickevita hade sedan lång tid vissa politiska rättigheter i Kap-kolonin. I debatten om Westminster-statuten i underhuset år 1931 uttrycktes förhoppningen om att Kap-kolonins ”liberalism” så småningom skulle sprida sig
till de övriga provinserna. Men genom
statuten avsade sig britterna alla möjligheter att utöva något veto. Det sydafrikanska parlamentets antagande av
”the Status Act” 1934 var, säger författaren, ett ytterligare steg i denna
riktning. Det stod emellertid dä icke
klart, eftersom akten behöll bestämmelsen, att en reVIsiOn krävde 2/3
majoritet av båda husen, och de nationalistiska boerledarna avgävo de
mest högtidliga försäkringar, att de
skulle betrakta ”the entrenchments”
såsom bindande. Knappt hade de dock
fått överhanden är 1948, förrän de
genast sökte attackera bestämmelserna om politiska rättigheter för de ickevita. Till sist lyckades detta genom att
de ändrade senatens sammansättning,
sä att de uppnådde majoritet i båda
husen för Apartheid-politiken. Resultatet blev, att ”Cape Coloured” i Kapprovinsen förlorade sin representation
både i lantdagen och parlamentet, som
de haft under ett århundrade.
I fråga om de svarta avvisar författaren tanken på att upprätta smärre
svarta stater, ”Bantustan”, utgörande
13 % av republikens yta. Den första
är redan ett faktum. Det är TranskeL
Hela idlm är emellertid enligt Hutt en
illusion. Av befolkningen i de återstående, de sä kallade ”vita” områ-
dena, äro nämligen blott 28 % vita.
Man har försökt följa den romerska
taktiken divide et impera genom att
införa xhosa som officiellt språk i
TranskeL Emellertid opponerade sig
majoriteten av alla bildade negrer häftigt emot detta. De anse, att det innebär, att man söker avskära dem frän
den västliga kulturen genom att för- 557
hindra att de lära sig tala flytande
engelska.
Författaren anser, att Transkei-politiken icke är helt ofarlig för regeringen. Om man uppmuntrar xhosas genom att ge dem en egen flagga, nationalsång, etc. kunna konsekvenserna
lätt bli kännbara i en framtid. Det kan
tänkas, att man om några år får bevittna, att Transkeis regering vänder
sig till FN med begäran om intervention till förmån för xhosa-arbetare i
områden, där de förvägras mänskliga
rättigheter.
För professor Hutt är emellertid
kärnproblemet ekonomin. I ett utomordentligt fängslande kapitel skildrar
han det problem som ”the poor
Whites” länge utgjorde. Under 1930-
talet löstes denna fråga genom det allmänna ekonomiska uppsvinget, som
gjorde det möjligt för alla att få anställning med någorlunda hygglig lön.
Hutt påpekar dock, att transportministern nyligen förklarat, att 10.000-
11.000 vita i de statliga järnvägarnas
tjänst faktiskt mest sysselsättas där för
att förhindra att de bli en börda för
samhället.
I fråga om negrerna betonar han
ännu mer det ekonomiska momentets
betydelse. Om gruvägarna fått som de
velat, skulle afrikaner på ett tidigt stadium ha begagnats i mera kvalificerade funktioner i gruvorna. De som
hindrade de svartas avancemang var
de vitas fackföreningar. Det parti,
South African Labour Party, som var
deras språkrör blev efter valen 1924
tungan på vägen och genomdrev tillsammans med nationalisterna (med
vilka partiet samarbetade) ”the Mines
and Works Act of 1926”. Hutt kallar
denna för ”probably the most dishonest and yet most effective plan for
enforcing the colour bar the world
has ever experienced”.
Majoriteten av negrerna torde icke
ha någon önskan att definitivt bosätta
558
sig i städerna. De förefalla att vara
rädda för att förlora kontakten med
sitt eget folk. Även barn, som äro födda i städerna, sändas ofta till reservaten för att uppfostras där, delvis därför att det är billigare, men delvis för
att föräldrarna anse, att omgivningen
är bättre.
Professor Hutt anser, att striden mot
orättfärdig raspolitik faktiskt föres
mot konsekvenserna av planering enligt kollektivistisk modell. Varje förtryck av negrerna har på samma gång
varit ett undertryckande av den fria
marknaden. Det är den så kallade
”centrala planeringen” som förorsakat, att negrernas arbetstyrka kommit
att blott betraktas som en källa till
”useful, unskilled, muscular strength”.
Det är enligt författaren det enskilda
vinstintresset, som tenderat till att
höja negrernas levnadsstandard och
utveckla deras status och prestige i ett
samhälle, baserat på flera raser.
Trycket från näringslivets sida kommer i längden enligt författaren att
omöjliggöra ett fortsättande av Apartheid-politiken. Hutt hänvisar till vad
som faktiskt hänt under åren 1951-
1961. Trots alla åtgärder från myndigheternas sida fick ej mindre än en
miljon negrer mer än förut arbete ”in
soundly located activities which are
mostly far from the border areas”.
Hela antalet negrer i städerna ökade
under samma tid från 2,3 till 3,4 miljoner, eller med nästan 50 %.
Professor Hutt slutar sin bok med
ett kapitel med titeln ”The Market is
Colour-Blind”. Det kan sättas som rubrik på hela hans framställning.
W. H. Hutt, The Economics of the
Colour Bar, Institute of Economic
Affairs, London 1964.