Och den ljusnande framtid är vår´´
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
494
”OCH DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR VÅR”
Av universitetslektor BIRGER HAGARD
Om den hotande arbetslösheten för akademiker, som delvis redan är ett faktum skriver i denna artikel Sv.T:s red.-
sekr. fil. lic. Birger Hagård,
universitetslektor i statskunskap vid Stockholms Universitet. Förf. föreslår bl. a. inrättandet av inträdesprov till
universiteten och högskolorna.
I praktiskt taget hela Europa rå-
der för närvarande en konjunkturavmattning, som återspeglas i ett
stigande antal arbetslösa. I Nordeuropa är det bara det borgerligt
styrda Norge, som visar en motsatt
bild. Alla tecken tyder på att arbetsmarknadsläget i vårt land kommer att bli ännu kärvare. En arbetslöshetstopp på omkring. 75 000
förutspås i vinter, en siffra som i
så fall blir den högsta sedan andra
världskriget.
Den registrerade arbetslösheten
omfattar främst arbetare men också anmärkningsvärt många tjänstemän SACO-tidningen konstaterar
(9/1967), att det för första gången
i SACO :s historia förekommer allvarliga sysselsättningssvårigheter
också bland akademiker. Denna arbetslöshet är emellertid till stor del
dold. De nyexaminerade drabbas i
första hand. Dessa saknar rätt till
ersättning och registrerar därför
sällan sin arbetslöshet. På arbetsgivarehåll omvittnas det, att till befattningar, där man tidigare på sin
höjd kunde räkna med att få en
student med några betyg, står nu
ofta nyexaminerade i kö. Många
försöker dock lösa sina problem
genom att stanna kvar vid universiteten eller att vid fackhögskolorna skjuta upp den sista tentamen,
varigenom skuldbördan ökar.
Tekniker; samhällsvetare och humanister har särskilt drabbats. Beträffande teknikerna uttrycks allt-.
jämt på många håll den förhoppningen, .att svårigheterna är tillfälliga och försvinner, då konjunkturuppgången kommer. För samhällsvetarnas och humanisternas vid-·
kommande är det däremot uppen- ·
hariigen fråga om en strukturarbetslöshet. I dag finns det ca 4 000
yrkesverksamma samhällsvetare;
nära 25 000 är under utbildning
och drygt 20 000 studerar humaniora. Den hårdnande konkurrensen har redan blivit påtaglig för civilekonomer och jurister.
Orimlig utbildningssituation
Som SACO.tidningen påpekar är det
givetvis orimligt, att samhällsvetare och humanister utgör fler än
hälften av de studerande vid universitet och högskolor. Bilden väntas inte heller bli ljusare. Tillströmningen hotar alla prognoser att
komma på skam. Kvoteringsregler
för intagning vid lägre utbildningsanstalter tvingar över studenter
med sämre betyg till de fria fakulteterna, och överströmningen till
de allmäninriktade gymnasielinjerna till följd av de dåliga framtidsutsikterna för gymnasieingenjörer
och gymnasieekonomer kan väntas
resultera i ännu hårdare tryck på
de fria fakulteterna. Medges dessutom ickestudenter rätt till akademiska studier, kommer studentantalet att öka ytterligare.-
Vid sekelskiftet har man räknat
med att det här i landet skall finnas en halv miljon akademiker,
jämfört med knappt 100 000 yrkesverksamma i dag. Behöver arbetsmarknaden en femdubbling av akademikerna på 30 år, kan den överhuvudtaget svälja en sådan ansvällning? Om det redan nu i inkörs- 495
porten är ett så trögt före, finns
det då inte skäl att antaga, att förhållandena kan bli mångdubbelt
värre? Riskerar vi inte i själva verket att skapa ett framtida akademikerproletariat med alla de fruktansvärda konsekvenser ett sådant
skulle medföra?
Det är uppenbart, att skulden för
de svårigheter, som redan uppstått
och som kan väntas bli ytterligare
accentuerade, till övervägande delen ligger hos de doktrinära skolpolitiker, vilka utan hänsyn till
människan har drivit igenom en i
många avseenden högst dubiös
gymnasiereform. Man har stuckit
huvudet i busken och vägrat att
klargöra, om det nya gymnasiets
mål skall vara allmänbildning eller yrkesutbildning. Den praktiska
yrkesutbildningen från grundsko’-
lans högstadium och uppåt tenderar att bli ett fiasko. I stället har
vi fått en överbelastning på de teoretiska utbildningsvägarna. Sv.T.
har gång efter annan påtalat svagheterna i den förhärskande utbildningsdoktrinen och även varnat för
de framtida konsekvense-rna. Det är
Hittförståeligt, att de -socialistiska
teoretiker, som i sitt nivelleringsraseri har drivit fram de stora omläggningarna i vårt utbildningsvä-
sen, föga intresserat sig för varningsorden från konservativt håll.
Men desto större anledning borde
de ha haft att studera förhållandena i Sovjetunionen, som ju i andra sammanhang förefaller stå dem
nära.
496
Sovjets reformer
Med början skolåret 1959/60 har
under 1960-talet i Sovjet genomförts en reform, som syftat till att
kraftigt intensifiera den praktiska
yrkesutbildningen. Bakgrunden var
den alltför stora tillströmningen till
universitet och högskolor under senare hälften av 1950-talet. År 1950
utexaminerades 290 000 elever från
den10:e klassen, medan antalet utexaminerade 1955 hade stigit till
1100 000. 2% miljoner ungdomar,
som 1954-57 examinerades från
avgångsklassen, försökte förgäves
att komma in vid universiteten och
högskolorna, allt medan bristen på
arbetsledare på verkmästarenivå
var synnerligen allvarlig. Skolan förberedde för högre studier men de
flesta ungdomar var efter slutad
skolgång hänvisade till det praktiska livet. inför vilket de stod helt
främmande.
Det kan ifrågasättas, om det
verkligen bör vara en ••demokratisk rättighet., för även de svagare
studiebegåvade att till varje pris få
avlägga en akademisk examen. Man
kan under alla omständigheter ifrå-
gasätta, om samhället har rätt att
stimulera till en utbildning. som
vederbörande längre fram i livet
kommer att uppfatta som missriktad, då den inte ens kan ge full
sysselsättning.
Den stora tillströmningen till de
fria fakulteterna har också fört med
sig att antalet underkända i olika
tentamina blivit stort. Många studenter lyckas nu först efter stora
ansträngningar och lång studietid –
tillkämpa sig en examen för att därefter snabbt finna, att denna kvalitetsmässigt står sig slätt i konkurrensen. Vore det inte mänskligare, att de för teoretiska studier
mindre lämpade så tidigt som möjligt slussades in på andra vägar?
En väg är att införa betygsspärrar
även vid de fria fakulteterna. Detta
ter sig dock föga önskvärt. Av..,
gångsbetygen från gymnasierrul’
torde inte säga så mycket, att de
bör vara utslagsgivande. Och under inga omständigheter blir en
student automatiskt lämpad för
akademiska studier i vilket ämne
som helst efter ett genomgånget
gymnasium. Ofta är förkunskaperna inte tillräckliga hos studenterna ·
för att de skall kunna tillgodogöra :
sig de akademiska studierna på en
rimlig tid. För att komma till rätta
med dessa problem för de högre. ·
undervisningsmyndigheterna för ’
närvarande en politik, som syftar ··
till en sänkning av kvalitetskraven. ’
Drivs denna linje längre-ochmyc. c
ket talar för att man är beredd att
göra det – blir det i fortsättningen .
ogörligt att i Sverige upprätthålla
en akademisk standard, som är lik· ··
värdig den vi finner i andra länder.
Inträdesprov
Frågan är, om inte lösningen ligger i att införa särskilda inträdesprov till universiteten och högsk~
loma. Dessa borde rimligtvis utfor- ·
mas olika för olika ämnen eller äm- .
nesgrupper. Tillkomsten av sådana.
inträdesprov borde kunna leda till
att alla krav på formell studentkompetens slopas. Autodidakten likaväl som den under kanske en
lång tid genomgått kurser vid t. ex.
ABF eller Medborgarskolan får på
sitt specialområde samma chans
som den unge studenten. Samtidigt
får man vissa garantier för en nå-
got så när enhetlig kunskapsbakgrund hos de studerande inom ett
ämne, vilket måste underlätta den.akademiska undervisningen. En naturlig gallring kommer på så sätt
att ske också vad gäller de teoretiska utbildningsvägarna, pressen
på de akademiska lärarna att sänka kvalitetskravet kan bringas att
upphöra, och ett annars hotande
kaos kan undvikas.
Arbetslöshet är alltid ett fruktansvärt gissel. Men det kan ifrågasättas, om inte akademisk arbetslöshet är värre än någon annan.
Samhället svarar för utbildningen.
Samhället måste bära ansvaret, om
tusentals ungdomar stimuleras till
högre studier, som sedan inte kan
ge dem sysselsättning. Tragiken blir
stor. Skall de omskolas genom att
få den yrkesutbildning, som de från
början borde ha erhållit? Har samhället råd att först kosta på unga
människor akademisk utbildning
för att sedan omskola dem? Har
vår demokrati råd med ett akademikerproletariat? Arbetslösa akademiker utgör genom sitt kunnan- 497
de och på grund av styrkan i sitt
missnöje ett farligt hot mot varje
samhällssystem.
Det är uppenbarligen dags att
tänka om i mycket som gäller universitetsutbildningen. Säkert är det
gott och väl, att man inom AMS och
länsarbetsnämnderna börja planera
omskolningskurser, så som SACO
föreslagit. Men att nöja sig med
detta vore för valhänt. Det är nå-
got av ”sista chansen”. Det onda
måste botas så tidigt som möjligt,
och man skulle önska, att allt prestigetänkande kunde försvinna i denna bokstavligen nationella angelä-
genhet. Från borgerlig synpunkt innebär detta inget problem. säkerligen är man beredd att komma socialdemokraterna till mötes i varje
konstruktivt förslag, som kan väckas. Men samtidigt står det klart,
att förslaget om inträdesprov till
universiteten och högskolorna är
ett realistiskt förslag, som inte utan
vidare bör kunna viftas undan.
Trots allt är det ungdomen det
är fråga om. Ansvaret för den kan
ingen undandra sig, som med allvar är beredd att ta sig an den svå-
ra uppgiften att forma morgondagens samhälle. Och studentsångens
gamla välkända ord ”Och den ljusnande framtid är vår” klingar i
sanning bittert för mången. Vilken
framtid och vad är det som ljusnar?
”OCH DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR VÅR”
Av universitetslektor BIRGER HAGARD
Om den hotande arbetslösheten för akademiker, som delvis redan är ett faktum skriver i denna artikel Sv.T:s red.-
sekr. fil. lic. Birger Hagård,
universitetslektor i statskunskap vid Stockholms Universitet. Förf. föreslår bl. a. inrättandet av inträdesprov till
universiteten och högskolorna.
I praktiskt taget hela Europa rå-
der för närvarande en konjunkturavmattning, som återspeglas i ett
stigande antal arbetslösa. I Nordeuropa är det bara det borgerligt
styrda Norge, som visar en motsatt
bild. Alla tecken tyder på att arbetsmarknadsläget i vårt land kommer att bli ännu kärvare. En arbetslöshetstopp på omkring. 75 000
förutspås i vinter, en siffra som i
så fall blir den högsta sedan andra
världskriget.
Den registrerade arbetslösheten
omfattar främst arbetare men också anmärkningsvärt många tjänstemän SACO-tidningen konstaterar
(9/1967), att det för första gången
i SACO :s historia förekommer allvarliga sysselsättningssvårigheter
också bland akademiker. Denna arbetslöshet är emellertid till stor del
dold. De nyexaminerade drabbas i
första hand. Dessa saknar rätt till
ersättning och registrerar därför
sällan sin arbetslöshet. På arbetsgivarehåll omvittnas det, att till befattningar, där man tidigare på sin
höjd kunde räkna med att få en
student med några betyg, står nu
ofta nyexaminerade i kö. Många
försöker dock lösa sina problem
genom att stanna kvar vid universiteten eller att vid fackhögskolorna skjuta upp den sista tentamen,
varigenom skuldbördan ökar.
Tekniker; samhällsvetare och humanister har särskilt drabbats. Beträffande teknikerna uttrycks allt-.
jämt på många håll den förhoppningen, .att svårigheterna är tillfälliga och försvinner, då konjunkturuppgången kommer. För samhällsvetarnas och humanisternas vid-·
kommande är det däremot uppen- ·
hariigen fråga om en strukturarbetslöshet. I dag finns det ca 4 000
yrkesverksamma samhällsvetare;
nära 25 000 är under utbildning
och drygt 20 000 studerar humaniora. Den hårdnande konkurrensen har redan blivit påtaglig för civilekonomer och jurister.
Orimlig utbildningssituation
Som SACO.tidningen påpekar är det
givetvis orimligt, att samhällsvetare och humanister utgör fler än
hälften av de studerande vid universitet och högskolor. Bilden väntas inte heller bli ljusare. Tillströmningen hotar alla prognoser att
komma på skam. Kvoteringsregler
för intagning vid lägre utbildningsanstalter tvingar över studenter
med sämre betyg till de fria fakulteterna, och överströmningen till
de allmäninriktade gymnasielinjerna till följd av de dåliga framtidsutsikterna för gymnasieingenjörer
och gymnasieekonomer kan väntas
resultera i ännu hårdare tryck på
de fria fakulteterna. Medges dessutom ickestudenter rätt till akademiska studier, kommer studentantalet att öka ytterligare.-
Vid sekelskiftet har man räknat
med att det här i landet skall finnas en halv miljon akademiker,
jämfört med knappt 100 000 yrkesverksamma i dag. Behöver arbetsmarknaden en femdubbling av akademikerna på 30 år, kan den överhuvudtaget svälja en sådan ansvällning? Om det redan nu i inkörs- 495
porten är ett så trögt före, finns
det då inte skäl att antaga, att förhållandena kan bli mångdubbelt
värre? Riskerar vi inte i själva verket att skapa ett framtida akademikerproletariat med alla de fruktansvärda konsekvenser ett sådant
skulle medföra?
Det är uppenbart, att skulden för
de svårigheter, som redan uppstått
och som kan väntas bli ytterligare
accentuerade, till övervägande delen ligger hos de doktrinära skolpolitiker, vilka utan hänsyn till
människan har drivit igenom en i
många avseenden högst dubiös
gymnasiereform. Man har stuckit
huvudet i busken och vägrat att
klargöra, om det nya gymnasiets
mål skall vara allmänbildning eller yrkesutbildning. Den praktiska
yrkesutbildningen från grundsko’-
lans högstadium och uppåt tenderar att bli ett fiasko. I stället har
vi fått en överbelastning på de teoretiska utbildningsvägarna. Sv.T.
har gång efter annan påtalat svagheterna i den förhärskande utbildningsdoktrinen och även varnat för
de framtida konsekvense-rna. Det är
Hittförståeligt, att de -socialistiska
teoretiker, som i sitt nivelleringsraseri har drivit fram de stora omläggningarna i vårt utbildningsvä-
sen, föga intresserat sig för varningsorden från konservativt håll.
Men desto större anledning borde
de ha haft att studera förhållandena i Sovjetunionen, som ju i andra sammanhang förefaller stå dem
nära.
496
Sovjets reformer
Med början skolåret 1959/60 har
under 1960-talet i Sovjet genomförts en reform, som syftat till att
kraftigt intensifiera den praktiska
yrkesutbildningen. Bakgrunden var
den alltför stora tillströmningen till
universitet och högskolor under senare hälften av 1950-talet. År 1950
utexaminerades 290 000 elever från
den10:e klassen, medan antalet utexaminerade 1955 hade stigit till
1100 000. 2% miljoner ungdomar,
som 1954-57 examinerades från
avgångsklassen, försökte förgäves
att komma in vid universiteten och
högskolorna, allt medan bristen på
arbetsledare på verkmästarenivå
var synnerligen allvarlig. Skolan förberedde för högre studier men de
flesta ungdomar var efter slutad
skolgång hänvisade till det praktiska livet. inför vilket de stod helt
främmande.
Det kan ifrågasättas, om det
verkligen bör vara en ••demokratisk rättighet., för även de svagare
studiebegåvade att till varje pris få
avlägga en akademisk examen. Man
kan under alla omständigheter ifrå-
gasätta, om samhället har rätt att
stimulera till en utbildning. som
vederbörande längre fram i livet
kommer att uppfatta som missriktad, då den inte ens kan ge full
sysselsättning.
Den stora tillströmningen till de
fria fakulteterna har också fört med
sig att antalet underkända i olika
tentamina blivit stort. Många studenter lyckas nu först efter stora
ansträngningar och lång studietid –
tillkämpa sig en examen för att därefter snabbt finna, att denna kvalitetsmässigt står sig slätt i konkurrensen. Vore det inte mänskligare, att de för teoretiska studier
mindre lämpade så tidigt som möjligt slussades in på andra vägar?
En väg är att införa betygsspärrar
även vid de fria fakulteterna. Detta
ter sig dock föga önskvärt. Av..,
gångsbetygen från gymnasierrul’
torde inte säga så mycket, att de
bör vara utslagsgivande. Och under inga omständigheter blir en
student automatiskt lämpad för
akademiska studier i vilket ämne
som helst efter ett genomgånget
gymnasium. Ofta är förkunskaperna inte tillräckliga hos studenterna ·
för att de skall kunna tillgodogöra :
sig de akademiska studierna på en
rimlig tid. För att komma till rätta
med dessa problem för de högre. ·
undervisningsmyndigheterna för ’
närvarande en politik, som syftar ··
till en sänkning av kvalitetskraven. ’
Drivs denna linje längre-ochmyc. c
ket talar för att man är beredd att
göra det – blir det i fortsättningen .
ogörligt att i Sverige upprätthålla
en akademisk standard, som är lik· ··
värdig den vi finner i andra länder.
Inträdesprov
Frågan är, om inte lösningen ligger i att införa särskilda inträdesprov till universiteten och högsk~
loma. Dessa borde rimligtvis utfor- ·
mas olika för olika ämnen eller äm- .
nesgrupper. Tillkomsten av sådana.
inträdesprov borde kunna leda till
att alla krav på formell studentkompetens slopas. Autodidakten likaväl som den under kanske en
lång tid genomgått kurser vid t. ex.
ABF eller Medborgarskolan får på
sitt specialområde samma chans
som den unge studenten. Samtidigt
får man vissa garantier för en nå-
got så när enhetlig kunskapsbakgrund hos de studerande inom ett
ämne, vilket måste underlätta den.akademiska undervisningen. En naturlig gallring kommer på så sätt
att ske också vad gäller de teoretiska utbildningsvägarna, pressen
på de akademiska lärarna att sänka kvalitetskravet kan bringas att
upphöra, och ett annars hotande
kaos kan undvikas.
Arbetslöshet är alltid ett fruktansvärt gissel. Men det kan ifrågasättas, om inte akademisk arbetslöshet är värre än någon annan.
Samhället svarar för utbildningen.
Samhället måste bära ansvaret, om
tusentals ungdomar stimuleras till
högre studier, som sedan inte kan
ge dem sysselsättning. Tragiken blir
stor. Skall de omskolas genom att
få den yrkesutbildning, som de från
början borde ha erhållit? Har samhället råd att först kosta på unga
människor akademisk utbildning
för att sedan omskola dem? Har
vår demokrati råd med ett akademikerproletariat? Arbetslösa akademiker utgör genom sitt kunnan- 497
de och på grund av styrkan i sitt
missnöje ett farligt hot mot varje
samhällssystem.
Det är uppenbarligen dags att
tänka om i mycket som gäller universitetsutbildningen. Säkert är det
gott och väl, att man inom AMS och
länsarbetsnämnderna börja planera
omskolningskurser, så som SACO
föreslagit. Men att nöja sig med
detta vore för valhänt. Det är nå-
got av ”sista chansen”. Det onda
måste botas så tidigt som möjligt,
och man skulle önska, att allt prestigetänkande kunde försvinna i denna bokstavligen nationella angelä-
genhet. Från borgerlig synpunkt innebär detta inget problem. säkerligen är man beredd att komma socialdemokraterna till mötes i varje
konstruktivt förslag, som kan väckas. Men samtidigt står det klart,
att förslaget om inträdesprov till
universiteten och högskolorna är
ett realistiskt förslag, som inte utan
vidare bör kunna viftas undan.
Trots allt är det ungdomen det
är fråga om. Ansvaret för den kan
ingen undandra sig, som med allvar är beredd att ta sig an den svå-
ra uppgiften att forma morgondagens samhälle. Och studentsångens
gamla välkända ord ”Och den ljusnande framtid är vår” klingar i
sanning bittert för mången. Vilken
framtid och vad är det som ljusnar?