Om att bo på höjder

Vad har Kristian Tyrann, Gustav Vasa, Fredrik I, ottomanerna, de engelska kungarna Georg I och II och habsburgarnas hårdföre landsfogde Gessler gemensamt? Alla har de orsakats huvudvärk av genstörtiga folk som bor i berg, konstaterar Daniel Bergström.

Men låt mig börja i en annan ände. Vi delar in verkligheten i tid och rum. Rummet i sin tur delar vi vanligen in i tre dimensioner (sedan finns det skarpsinniga viktigpettrar till astrofysiker och liknande som vill lägga till en fjärde, femte och så vidare upp till tionde dimension, men eftersom ingen av dessa moderna gnostiker lyckas förklara vad i hela friden de egentligen menar kan vi viga deras lärdomsfrukter åt den barmhärtiga tystnaden).

När vi ser oss omkring i världen, antingen om vi gör det på en karta eller i levande livet, tolkar vi den framför allt i termer av de två första dimensionerna, längddimensionen och breddimensionen. Vi delar till exempel in Skåne i ett nordöst och ett sydväst, gamla Kristianstads respektive Malmöhus län. Vi tänker oss ett globalt Syd och ett globalt Nord, ett västerland och ett österland, och så vidare. Vi kan i tanken röra oss hundra mil söderut, till Sankt Petersplatsen i Rom, och hundra mil ytterligare, till Saharaöknen. Eller så kan vi röra oss hundra mil norrut till Nordkap och hundra mil ytterligare till Nordpolen. Vi kan röra oss västerut över Atlanten och österut över Asiens väldiga landmassa. Men vi glömmer ofta att världen i högsta grad också präglas av den tredje dimensionen, höjddimensionen.

Jordytan, den fysiska världskartan om man så vill, innehåller allt från djupa dalar till och bergstoppar. Den djupast belägna naturliga platsen på jorden är Döda havets strand, 422 meter under havet. Det sitter en markör på den jordanska sidan av sjön som markerar att detta är den djupast liggande platsen på jorden (vän av ordning frågar sig dock om det egentligen är logiskt möjligt att stranden på den israeliska sidan inte skulle ligga lika lågt…) Den högsta punkten på jordytan är som bekant Mount Everests topp, åtminstone räknat från havsytan – räknat från jordens medelpunkt är Alexander von Humboldts berömda vulkan Chamborazo i Ecuador världens högsta berg (diskrepansen beror på att jorden är en smula tillplattad, som en pilatesboll som någon sitter på, så att berg nära ekvatorn således ligger på större avstånd från jordens medelpunkt).

Mellan dessa extrempunkter finns alla möjliga och omöjliga miljöer: Platåer, alpdalar, kullar och högländer. Vi formas alltså inte bara av var på jordklotet vi bor, utan också var i det vertikala rummet vi bor. Och det är som sagt många krönta och okrönta makthavare genom historien som med våld har bringats till insikt med att människor är gjorda av olika metall beroende på vilken höjd de bor på.

För svensk del har Kristian Tyrann, Gustav Vasa och Fredrik I alla haft att hantera uppror i Dalarna, detta Sveriges granbevuxna Texas. Vad gäller Kristian Tyrann lyckades dalkarlarna som bekant skicka honom hem till Danmark med svansen mellan benen och den svenska konungakronan förutan, en seger för vilken Gustav Vasa genom Peder Svarts historieskrivning fick äran. Gustav Vasa utropades till kung åtminstone bildligt stående på dalkarlarnas axlar, men hade inga skrupler att femton år senare slå ner deras uppror med järnnäve. När dalkarlarna dök upp med sina älgbössor och spikklubbor på Gustav Adolfs torg i Stockholm under ”stora daldansen” 1743 orsakade det en hel del nervositet hos den dåvarande kungen Fredrik av Hessen som fick se sin skörlevnad ofint avbruten av detta buller. Detta trots att dalkarlarnas program bland annat innefattade att återupprätta den personliga kungamakten vilket man av historisk erfarenhet trodde skulle vara långt mer gynnsamt för allmogen än frihetstidens förkättrade herreregering (sannolikt med rätta). I vilket fall var det sista gången som dalkarlarna i gammal god stil gjorde ett handgripligt försök att visa herrarna i Stockholm vad de tyckte. Man kan tycka att det var synd att denna ganska fina lokalpolitiska tradition gick i graven.

De ottomanska paschorna gjorde sitt bästa för att regera Grekland men fick inte mindre än tre gånger under 1800-talet försöka slå ned blodiga uppror på det bergiga Kreta. Dessa väckte sådan sympati i Europa att Jules Verne lät sin antihjälte kapten Nemo i ”En världsomsegling under havet” (1873) med hjälp av ubåten Nautilus leverera 7 000 skålpund ammunition till upprorsmännen under den andra kretensiska revolten 1867–1869. Det gick inte bättre för det tyvärr. Den tredje revolten tjugo år senare misslyckades dock paschorna med att slå ned, vilket ledde till grundandet av den märkliga kretensiska republiken 1898, som 1912 uppgick i Konungariket Grekland.

I Storbritannien var det högländarna i Skottland som ställde till med trubbel för de styrande. Klanhövdingarna tände brinnande kors på kullkrönen för att samla sina klaner till strid mot engelsmännen 1708, 1715 och 1719, precis som de förut hade gjort för att samla klanmännen till krig mot andra klaner. Skottlands historia är våldsam och innehåller betydligt fler inbördeskrig än krig mot yttre fiender. De brinnande korsen var alltså en storts vårdkasar, som dock approprierades av Ku Klux Klan efter amerikanska inbördeskriget. Det sista och blodigaste – och kanske det mest hjältemodiga – av de jakobitiska upproren var Bonnie Prince Charlies uppror 1745, som tog en ände med förskräckelse på heden vid Culloden. Alla som har plöjt serien Outlander på Netflix känner igen historien.

För habsburgarna är det schweizarna som varit en törn i sidan. Landsfogden Gessler tvingade som de flesta vet den schweiziske frälsebonden Wilhelm Tell att skjuta ett äpple från sin sons huvud, vilket avlöpte lyckligt för både far och son. I längden avlöpte det mindre lyckligt för Gessler. Hans mellanhavanden med schweizarna slutade med att Wilhelm Tell dödade honom, precis som han hade lovat att göra. Nu påstås visserligen allt detta vara en saga, men det var bra gjort ändå kan man tycka. Att det påstås vara en saga hindrar inte att man idag kan bese ett litet monument på den plats utanför byn Küssnacht i kantonen Schwyz där Gessler ska ha stupat för den dödande pilen.

Var helst man ser verkar bergsborna således vara av en särskild sort. Oavsett om det handlar om dalkarlar, schweizare, basker, georgier eller vilket annat bergsfolk man nu kan hitta verkar de i påfallande grad dela samma kynne. För det första synes de i allmänhet vara individualistiskt lagda. Det är svårt att få dem att marschera i takt och att i onödan underkasta sig jordiska lagar och förordningar, åtminstone sådana som påtvingas utifrån. De är sällan sena att gripa till vapen för att försvara sina rättigheter. De förenas sålunda av ett visst anarkistiskt frihetsdrag och ett starkt rättspatos som är svårt att inte finna sympatiskt, om än emellanåt opraktiskt.

Trots sin starka upprorsnerv och styva ryggrad är bergsfolken i allmänhet också djupt konservativa – eller kanske just därför. Ingenstans bevaras folkliga seder lika pietetsfullt som i bergiga trakter. Den som vill lyssna till de äldsta gånglåtarna, höra de mest utpräglade dialekterna och se de mest genuina folkdräkterna ska i Sverige bege sig till Dalarna – Gagnef eller Älvdalen kanske, vad sjutton vet egentligen jag om dalasocknar? – eller möjligen Jämtland och Härjedalen.

Ett av de mest anslående exemplen på bergsfolkens spagat mellan rebelliskt sinnelag och allmän konservatism tillhandahåller baskerna – detta språkliga isolat som alstrat huvudvärk för generationer av spanska herrar. Den baskiska upprorsandan har alltid varit annorlunda än till exempel palestiniernas, vilket lätt låter sig förmärkas till exempel av att det baskiska nationalistpartiets namn på baskiska – ”Eusko Alderdi Jeltzalea” – kan översättas till något i stil med ”partiet för älskare av Gud och gamla lagar”. Se där ett kärnfullt politiskt program! Om arbetslinjen var ett briljant politiskt koncept är baskernas dock strået vassare.

De ”gamla lagar” som avses är de så kallade ”fueros”, det vill säga de sedvanerättsliga regler av feodalt ursprung som alltsedan den kristna reconquistan har definierat det baskiska folkets rättigheter och skyldigheter i förhållande till sina feodalherrar. Den baskiska nationalismen kan i grund och botten sägas vara en variant av carlismen, den egenartade men typiskt spanska rörelse som under 1800-talet uppstod i mötet mellan hårdnackad katolicism, legitimistisk monarkism och försvar av bondebefolkningens rättigheter.

När det spanska inbördeskriget bröt ut 1936 genom generalernas revolt, och när den spanska legionen flögs över från Marocko för att påbörja sin marsch norrut genom Spanien, ställdes baskerna inför ett djävulens dilemma. Skulle de ansluta sig till den till en början socialdemokratiska, men med tiden snarast kommunistiska, spanska republiken eller till de traditionalistiska nationalistiska rebellerna? Någon åsiktsgemenskap fanns näppeligen med den republikanska och antiklerikala republikanska regeringen. Under åren före inbördeskrigets utbrott hade tusentals kyrkor och kloster plundrats och präster, munkar och nunnor mördats av antikristna uppbåd, till hälften med regeringens goda minne, eller åtminstone under dess bortvända blick. Detta uppfattades som ett existentiellt hot av de fromma baskerna. Från en rent ideologisk synpunkt syntes det alltså för de baskerna som om det vore mest logiskt att slå sina påsar ihop med nationalisterna, under vars breda paraply bland annat sorterades just de spanska carlisterna i sina röda baskrar och med bourbonernas Andreaskors och Jesu heliga hjärta på sina fanor.

En annan hänsyn fick emellertid till sist fälla avgörandet. Nationalisterna var hårdnackade anhängare av en spansk enhetsstat och hade litet eller inget tålamod med regionalistiska rörelser. De kunde endast med mycket stor svårighet förlika sig med tanken att andra språk än kastilianska överhuvudtaget skulle få talas i Spanien. Den republikanska regeringen däremot kunde tänka sig att vara tillmötesgående mot strävandena till självstyre.

Så kom det sig att det svartklädda baskiska hemvärnet, ”Ertzaintza”, ställde upp på republikens sida, bredvid en del udda sängkamrater, i utbyte mot att baskerna den 1 augusti 1936 fick bilda en autonom republik. Låt vara att den baskiska krigsinsatsen var vacklande, avspeglande baskernas tvehågsenhet inför republikens sak. De baskiska milismännen kan knappast haft mycket gemensamt att diskutera över förmiddagsfikat med till exempel revolutionärerna från den anarkosyndikalistiska fackföreningen CNT. Även om den republikanska arméledningen gjorde sitt bästa för att undvika att de baskiska förbanden kom i kontakt med förband på vänsterkanten, utan endast med reguljära spanska arméförband, kom det ibland till stridigheter mellan den baskiska milisen och kommunister och syndikalister. Vid Santander blev i september 1937 baskiska styrkor omringade av italienare, som stred på nationalistsidan, och blev vad det verkar utan allt för stort besvär övertygade att sträcka vapen. Inte så få av baskerna tog värvning i carlistiska förband på motståndarsidan. Otack är världens lön, för baskernas regionala rättigheter förtrampades under Francotiden. Än idag finns det dock en kvardröjande motvilja från många vänstersinnade spanjorer mot baskerna på grund av ”förräderiet i Santander”.

Mönstret att det är svårt att få bergsfolk att kröka rygg håller för övrigt någorlunda streck även utanför Europa. Det enda afrikanska land som undgick kolonisering, med undantag för en kort period 1934–1941, är det höglänta Etiopien (eller Abessinien). Under det amerikanska inbördeskriget kunde bergsborna i västra Virginia, trots att denna delstat var söderns politiskt ledande stat, inte förmås att uppbåda någon entusiasm vare sig för att bevara slaveriet eller försvara Konfederationens frihet självbestämmande så som den definierades av plantageägarna i Georgia och South Carolina. 1863 bröt sig så motströmssimmarna ut och bildade den nya delstaten West Virginia, som än idag består. Mellanösterns schweizare får väl sägas vara kurderna, som i hundra år slagits mot övermäktiga härar, vare sig det varit turkar (ottomaner eller kemalister), Saddam Hussein armé eller som idag dödsdyrkande salafister. Afghanistans läderhårda och dödsföraktande pashtuner, de många imperiernas nemesis, behöver förresten inte skämmas bredvid övriga bergsfolk.

I gengäld är bergsfolken som bekant i allmänhet en smula grovhuggna. De brukar varken alstra något imponerande materiellt välstånd eller några mer betydande bidrag till den andliga kulturen. De bygger inte katedraler, anlägger inte fabriker och gör inte banbrytande vetenskapliga upptäckter. (Låt gå för att schweizarna har byggt en partikelaccelerator och en del annat, men om vi börjar rota för mycket i detta kan den mödosamt ihopsydda tesen som den här texten vilar på börjar spricka i sömmarna, så låt oss inte göra det.) I den mån bergsfolken frambringar stora författare och kompositörer är det skapande själar av den rustika varianten, som charmar kritiker och publik med bilder av allmogekultur och livet i bergen. Emellanåt kan de, mer på grund av sitt upproriska och individualistiska sinnelag än något annat, göra bidrag till den religiösa livskänslan; man tänker då till exempel på den schweiziske reformatorn Zwingli.

Nej, bergsfolkens överallt viktigaste bidrag till historien och kulturen är som råbarkade men heroiska frihetskämpar. Bergsfolken skriver inte alexandriner men uppbådar väl uppretade allmogehärar med lansar och pikar, beredda att ge herrarna valuta för de pengar som investerats i hästar och rustningar.

Var man ser hör de bergiga trakterna till de fattigaste och mest efterblivna. De fiffiga schweizarna står ut som ett lysande motexempel, men deras rikedom är som bekant inte byggd på egna skapande bedrifter, utan på den neutrales diskreta talang att förvalta vad andra skapat. För femhundra år sedan sattes emellertid Europa i skräck av de fattiga schweiziska legosoldater som tågade kontinenten runt, i tjänst hos den som betalade bäst. De tågade inte sällan ner kompanivis från sina byar och kantoner, barndomskamrat vid sidan av barndomskamrat, och de drev under hundrafemtio år allt motstånd framför sina långa spjut. Under i princip hela 1400-talet och halva 1500-talet regerades slagfälten av alpbönder från kantonerna runt Vierwaldstättersjön. Under slaget vid Bicocca i närheten av Milano i april 1522 misslyckades de dock för första gången med att driva fienden på flykten, trots enligt konstens alla regler levererat eftertryck (Nachdruck), vilket från början helt enkelt har den begripligt bokstavliga betydelsen att de bakomvarande knektarna trycker på de framförvarande för att pressa hela kolonnen med sina spjut mot fronten. Eter Bicocca var dock blankvapnens måne i nedan och krutvapnens i ny och schweizarna lufsade bort från världshistoriens upplysta stora scen hem till bergen, där de blivit kvar sedan dess.

Det är väl inte svårt att föreställa sig varifrån bergsfolken har fått sin särskilda attityd. Berg är svårframkomliga trakter, där det är svårt att hålla ihop större politiska enheter. I grund och botten är varje dalgång och bergsbygd självstyrande och de politiska konfederationer som till äventyrs kan uppstå måste i praktiken i hög utsträckning bygga på frivilligt sammanslutande.

Inte heller kan bosättningarna bli särskilt stora. Några mycket stora städer är svåra att anlägga i bergen. Det innebär att samhällena får en lokal prägel med höga nivåer av social kontroll, men i gengäld ömsesidig tilltro. Bergsbon är individualist såtillvida att han inte är van vid fogdars pålagor, men konservativ gruppmänniska såtillvida att byns och bygdens gemenskap är den väv som livet består av.

Helt annorlunda förhåller det sig med folk som bor på slätter, och med de bördiga floddalarnas folk. På slätterna är det lättare att driva upp rika skördar än i bergen. Slätterna – i Sverige till exempel Östergötland, Uppsalaslätten och Skåne, i Europa till exempel Poslätten i Norditalien, Mellantyskland, Flandern och Brabant – är det relativa välståndets trakter. Här växer kor och oxar sig feta och överflödet säljs på marknadsplatser som växer till städer. I städerna sås fröet till modern individualism, det framväxande borgerskapet knäpper västarna runt sitt välstånds magar och katedraler reser sig mot himlen. Så är de låglänta trakterna också kulturens, konstens och vetenskapens vaggor.

Men det finns också en annan sida av myntet. Slätter är till skillnad från bergen enkla att behärska för den som har vapenmakten på sin sida. Slätterna är inte därför bara kulturens utan också slaveriets hemland. Här frodas ingen frihet utan här uppstår feodalism och envälde. Det är en bister men sedelärande läxa från historien att frihet och hårda livsvillkor så ofta existerar sida vid sidan, och att det samma gäller rikedom och despoti.

Det går naturligtvis att hitta även andra grundtyper av folk formade av sin geografiska miljö. Ta öborna och kustfolken. Exempelvis engelsmännens psyke och historia har i högsta grad formats av att de bor på en ö, i allt från deras allmänna känsla av egenart till det brittiska imperiets marina världsherravälde och den anglosaxiska handelskapitalismen. Men att kustfolk – de människor som på olika sätt hämtar sin näring ur havet – nödvändigtvis är välbärgade och kosmopolitiska är mest ett hittepå, mer än något annat en förvrängning av Max Webers idéer om den protestantiska etiken applicerat på holländare och engelsmän. Det finns åtskilliga kustfolk i Europa som inte passar något vidare in på den gängse karaktäristiken som anpassliga handelsmän. Tänk bara exempelvis på den statiska tidskapsel som var Portugal under en stor del av 1800- och 1900-talen, eller för den delen på den outsägligt dystra tillvaron på det tidigmoderna Island. Som om inte danskt handelsmonopol vore alldeles illa nog drabbades Island efter vulkanen Lakis utbrott 1783 av den så kallade ”Móðuharðindin” – det vill säga ”den svåra tiden”. Ett moln av giftig gas lade sig som dimma över hela ön i två års tid och dödade 80 procent av alla får och tjugo procent av befolkningen. Dystert, som sagt.

Vad gäller oss här i Sverige besjunger vi vårt land som den fjällhöga nord. Som en del annat i den svenska självbilden är detta önsketänkande. Det är endast med en ganska markerad frikostighet som Sverige kan karaktäriseras som ”fjällhögt”. Visst har vi våra fjäll men Sverige hör likväl totalt sett till ett av Europas mest låglänta länder. Nej, även om det i vårt avlånga land naturligtvis finns rika slättbönder, skärgårdsfolk och sjömän likaväl som bergsbor har vi på det stora hela formats av skogen som livsmiljö. I detta påminner vi naturligtvis om våra finska kusiner. Är man dystert lagd kan det kanske framstå som att skogsfolken som sin arvedel har fått något av det sämsta från bergens och slätternas folk. Skogsmänniskan lever liksom bergsbon i glesbefolkade trakter, men han saknar för det mesta bergsbons stolta individualism. Till skillnad från för den självförsörjande bergsbonden överskuggar för skogsmänniskan bygemenskapens betydelse allt annat. Skogsbon är på sätt och vis mer grupporienterad än bergsbon- Och till skillnad från slätternas folk men i likhet med bergsborna åstadkommer skogsmänniskorna sällan något av överväldigande betydelse för det allmänna kulturarbetet (låt vara att vi gjort mycket gott av den lott som givits oss både i Sverige och Finland).

Den finlandssvenske författaren Lorenz von Numers skildrar i ”Lansarna vid Jordan” (Stockholm, 1964) en självupplevd resa i Syrien och Israel i korsfararnas spår. På vägen upp till Beylanpasset ovanför Antiokia vandrar han i höglandets friska grönska. Från avsatser kastar sig friska brusande fjällbäckar och han ser obeslöjade drusiska kvinnor plocka fikon på bondgårdarna på bergssluttningarna. Han tillåter sig då att filosofera lite. ”Uppe på gamla borghöjder är livsstämningen så väsensskild från dalarnas att egentligen ingenting av feodaltiden behöver förklaras. Man förstår allt just då.” von Numers förknippar uppenbarligen höjderna med aristokrati och låglanden med dess motsats. Ja, det är också en tanke. För vad är bergsfolken – de fria men oborstade dalkarlarna och schweizarna – om inte andliga aristokrater?

”Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna” sjunger man i läsarpsalmen. Vi får dock hoppas att det dröjer ytterligare en stund, för dessa höjder och berg och den brokiga karta i den tredje dimensionen som de ritar ger världen en stor del av dess karaktär.

Daniel Bergström är jurist och frilansskribent