Om att förändra samhället
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
att
förändra samhället
Man tycker att framstående socialdemokrater här i landet i varje fall i någon
mån borde känna till vad de borgerliga
partierna här och annorstädes företräder
för politisk ideologi och viljeinriktning.
Men vissa tecken tyder på en förbluffande
okunnighet i detta avseende, även bland
regeringens mera prominenta personer.
När Tage Erlander i fjol, mätt på regeringsår och ära, avgick för att lämna platsen åt sin protege, hyllades han bl a med
ett stort program i TV. Ställd inför påpekandet att studerande ungdom i betydande omfattning väljer borgerliga partier,
svarade hr Erlander ungefär att han fann
det underligt att så många unga människor var ointresserade av att förändra
samhället.
Tage Erlander var uppenbarligen en
god lärare, eller också var Olof Palme en
receptiv elev. I Expressen härom månaden
sade hr Palme i en intervju att han blivit
djupt bekymrad över valutgången i Storbritannien. Han kände nämligen, berättade han, många unga labourpolitiker som
hade åtskilliga goda ideer om hur de ville förändra samhället – och så återgick det
hela igenom väljarnas dom till det gamla
igen. Tragiskt!
Båda dessa uttalanden är egentligen
ganska uppseendeväckande. De antyder en
monumental oförmåga att förstå vad borgerlig och inte minst konservativ politik
de facto innebär. Eller också förväxlar
herrarna, avsiktligt eller oavsiktligt uppe
på slentriantänkandets olymp, den borgerlige politikern med den reaktionäre – och
den sistnämnda sorten finns det tämligen
gott om i samtliga partier, inte minst inom
390
det socialdemokratiska.
Moderata samlingspartiet, liksom folkpartiet och centern, vill givetvis förändra
samhället. Detta utesluter likväl inte att de
i varierande omfattning vill bevara och
bygga vidare på vad tidigare generationer
kämpat sig fram till och skapat. Reformförslag, enbart avsedda att få väljargalleriet lite vänligare stämt, ligger däremot
knappast så bra till som arbetsmetod för
åtminstone en moderat politiker.
.Just den konservativa ideologins bärkraft och aktualitet torde kanske allra tydligast komma till uttryck på miljöpolitikens område. Skall vi bevara samhällen
och städer i exempelvis avfolkningsbygderna i Norrland genom att satsa hårt på lokaliseringspolitik och arbetsmarknadspolitik? Eller skall den utveckling som ägt rum
under socialdemokraternas fögderi få fortsätta? Den utvecklingen innebär att allt
fler människor hänvisas till en människofientlig tillvaro i storstädernas förorter,
samtidigt som en mängd fullt beboeliga
bostäder i avfolkningsområdena ruttnar
bort och samhällsservicen där undermineras. För att inte tala om socialdemokraternas drömmar om att förändra de norrländska älvarna – »reformplaner» som
väckt avsky hos alla de personer som känner ansvar inför kommande generationer.
Sjaunjaprojektet står nu uppenbarligen i
tur – såvida inte riksdagen beslutar sig för
att sätta stopp för ett så makabert brott
mot naturen.
Den som går längs Söder Mälarstrand
i Stockholm ser numera bara grumsvatten.
Den luft han samtidigt inandas har ingredienser som han dessbättre för sin sinnesfrids skull inte känner närmare till. Luften, vattnet, ja hela miljön är vad den nu
är efter nästan fyra decenniers socialdemokratisk reformpolitik.
Det är förmodligen till stor del sådana
förändringar som den unga studerandegenerationen betackar sig för. Den föredrar partier som vill reformera för att bevara – exempelvis någorlunda rena vattendrag, livskraftiga samhällen där sådana
finns och inte minst en människovärdig
luft, utan doft från socialismens fina
värld.
Matti Häggström
förändra samhället
Man tycker att framstående socialdemokrater här i landet i varje fall i någon
mån borde känna till vad de borgerliga
partierna här och annorstädes företräder
för politisk ideologi och viljeinriktning.
Men vissa tecken tyder på en förbluffande
okunnighet i detta avseende, även bland
regeringens mera prominenta personer.
När Tage Erlander i fjol, mätt på regeringsår och ära, avgick för att lämna platsen åt sin protege, hyllades han bl a med
ett stort program i TV. Ställd inför påpekandet att studerande ungdom i betydande omfattning väljer borgerliga partier,
svarade hr Erlander ungefär att han fann
det underligt att så många unga människor var ointresserade av att förändra
samhället.
Tage Erlander var uppenbarligen en
god lärare, eller också var Olof Palme en
receptiv elev. I Expressen härom månaden
sade hr Palme i en intervju att han blivit
djupt bekymrad över valutgången i Storbritannien. Han kände nämligen, berättade han, många unga labourpolitiker som
hade åtskilliga goda ideer om hur de ville förändra samhället – och så återgick det
hela igenom väljarnas dom till det gamla
igen. Tragiskt!
Båda dessa uttalanden är egentligen
ganska uppseendeväckande. De antyder en
monumental oförmåga att förstå vad borgerlig och inte minst konservativ politik
de facto innebär. Eller också förväxlar
herrarna, avsiktligt eller oavsiktligt uppe
på slentriantänkandets olymp, den borgerlige politikern med den reaktionäre – och
den sistnämnda sorten finns det tämligen
gott om i samtliga partier, inte minst inom
390
det socialdemokratiska.
Moderata samlingspartiet, liksom folkpartiet och centern, vill givetvis förändra
samhället. Detta utesluter likväl inte att de
i varierande omfattning vill bevara och
bygga vidare på vad tidigare generationer
kämpat sig fram till och skapat. Reformförslag, enbart avsedda att få väljargalleriet lite vänligare stämt, ligger däremot
knappast så bra till som arbetsmetod för
åtminstone en moderat politiker.
.Just den konservativa ideologins bärkraft och aktualitet torde kanske allra tydligast komma till uttryck på miljöpolitikens område. Skall vi bevara samhällen
och städer i exempelvis avfolkningsbygderna i Norrland genom att satsa hårt på lokaliseringspolitik och arbetsmarknadspolitik? Eller skall den utveckling som ägt rum
under socialdemokraternas fögderi få fortsätta? Den utvecklingen innebär att allt
fler människor hänvisas till en människofientlig tillvaro i storstädernas förorter,
samtidigt som en mängd fullt beboeliga
bostäder i avfolkningsområdena ruttnar
bort och samhällsservicen där undermineras. För att inte tala om socialdemokraternas drömmar om att förändra de norrländska älvarna – »reformplaner» som
väckt avsky hos alla de personer som känner ansvar inför kommande generationer.
Sjaunjaprojektet står nu uppenbarligen i
tur – såvida inte riksdagen beslutar sig för
att sätta stopp för ett så makabert brott
mot naturen.
Den som går längs Söder Mälarstrand
i Stockholm ser numera bara grumsvatten.
Den luft han samtidigt inandas har ingredienser som han dessbättre för sin sinnesfrids skull inte känner närmare till. Luften, vattnet, ja hela miljön är vad den nu
är efter nästan fyra decenniers socialdemokratisk reformpolitik.
Det är förmodligen till stor del sådana
förändringar som den unga studerandegenerationen betackar sig för. Den föredrar partier som vill reformera för att bevara – exempelvis någorlunda rena vattendrag, livskraftiga samhällen där sådana
finns och inte minst en människovärdig
luft, utan doft från socialismens fina
värld.
Matti Häggström