Om datamaskiner

OMdatamaskiner
Datamaskinerna har kommit för att
stanna. De vidgar människans förmåga och möjligheter inom ett växande antal områden. Den framtida
tillvaron kommer i hög grad att
påverkas av detta.
Föga mer än tjugo år har förflutit sedan den första elektroniska
datamaskinen togs i bruk. En snabb
generationsväxling har trots den
Gustaf Delin
korta tiden ägt rum. Elektronrö-
ret har ersatts av transistorn och
transistorn av miniatyrkretsar som
på en kvadratmillimeter ger utrymme för samma funktion som tidigare krävde tio kvadratdecimeter.
Det tekniska raffinemanget är nu
så stort att huvudansträngningarna
måste inriktas på att förbättra metoderna att utnyttja de fantastiska
maskinerna. Ty naturligtvis är det
ytterst människans möjligheter och
metoder att nyttiggöra tekniken
som gör denna värdefull.
Datamaskinen utan system och
125
program är ett oanvändbart sammelsurium av metaller och plast.
Men det är förunderligt vad systemen och programmen i förening
med datamaskinerna kan åstadkomma. En undersökning i tidningen ”Ekonomen” berättade härförleden att orsaken till de stora amerikanska företagens växande övertag över de europeiska motsvarigheterna stod att finna i de förras
bättre utnyttjande av datateknikens möjligheter. Detta ger oss anledning att besinna framtidens
krav.
Amerikanerna är – ”naturligtvis”, höll man på att säga – ledande tillverkare av datamaskiner.
IBM, UNIVAC, RCA och G(eneral)
E (leetric) är de främsta inom den
elektroniska industri som förser
världen med flertalet datamaskiner. Amerika håller på att få en
global monopolställning på områ-
det. Det bör naturligtvis inte vara
så. Det behöver inte heller vara så.
Även i Sverige kan vi nämligen
göra effektiva datamaskiner och
konstruera fina system och program. Trots sin internationellt sett
lilla skala utför SAAB i Linköping
topprestationer. I stor utsträckning
är det företagets och statens satsning på Viggenprojektet som möjliggjort detta.
För svenskt vidkommande är det
utomordentligt värdefullt med en
126
inhemsk forskning, utvecklingsarbete och industri på databehandlingsteknikens område. Risken för
ensidigt beroende av utländska tillverkare blir därmed mindre. Dessa,
i huvudsak de amerikanska kolosserna, har emellertid en stor fördel genom sin stora hemmamarknad. De har genom denna en ”garanterad” avsättning och kan –
om de anser detta nödvändigt –
erbjuda sina produkter åt svenska
kunder till självkostnadspris i syfte att tillförsäkra sig den svenska
marknaden. Rimligen bör en svensk
tillverkare i möjligaste mån erbjudas motsvarande möjligheter till
”garanterad” avsättning.
De svenska inköpen – privata
och offentliga – av datamaskinutrustning och program kommer
under nästa tioårsperiod att röra
sig om åtskilliga miljarder. Svenska staten och kommunerna blir
sannolikt tillsammans den största
avnämaren. Vore det inte naturligt
att reglerna för den offentliga upphandlingen formulerades så att
svenska tillverkare tillförsäkrades
en viss del av denna upphandling?
SAAB har visserligen fått leverera ett antal maskiner för folkbokföringsändamåL Men för övrigt
förefaller preferenserna inom statskontoret, som leder den statliga upphandlingen av detta slag, att ligga
åt IBM-hållet. Man tycker att försiktigheten borde bjuda en något
annan uppläggning. Borde man inte
i stället – i likhet med vad de federala myndigheterna i USA gör —
se till att flera tillverkare får vara
med och dela marknaden? UNIVAC
gör lika bra maskiner som IBM och
SAAB :s produkter kan gott mäta
sig med de båda konkurrenternas.
Det finns i och för sig godtagbara skäl att skapa en enhetlig maskinpark inom den offentliga förvaltningen. Men dessa skäl är inte
på långa vägar så starka att de motiverar att staten dels binder sig
vid i stort sett en enda leverantör
dels kanske spelar bort chansen att
tillförsäkra en svensk framtidsindustri – just framtid.