Om demonstrationer och ansvar
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
am demonstrationer och ansvar
Det kan tyckas paradoxalt, att v1 JUSt
nu upplever en renässans för demonstrationen som opinionsbildningsmedeL I en
tid med massmedia av en helt annan
slagkraft än någon annan generation
haft tillgång till kunde man tycka att
behovet av en så pass onyanserad och
primitiv metod för att sprida åsikter
skulle vara begränsad.
Men förklaringen är självfallet den
motsatta. Just nu är demonstrationer ett
effektivt medel att väcka uppmärksamhet kring de ideer man vill sprida –
väl genomförda demonstrationer (och i
än högre grad tumultartade) ger fribiljett till massmedia och får därigenom
en spridning som aldrig förr. Aven om
sannolikt intresset för demonstrationer
går i vågor, finns det anledning att på
allvar diskutera demonstrationen som
opinionsspridningsinstrument.
För tre år sedan skrev jag i en tidskriftsartikel att ’de flesta demonstrationer numera är så intetsägande, att de
oftast skapar mer löje än opinion”. Det
är svårt att skriva under på det påstå-
endet i dag. Den gången fanns det anledning att i första hand uppmärksamma de egenartade konsekvenser, som
olika former för opinionsspridning fick.
Åsikter och påståenden, som ostraffat
kunde framföras i skrift – i skydd av
tryckfrihetsförordningen och dess toleranta praxis – blev föremål för åtal om
de i stället textades på en demonstrationsskylt. Lagarna har inte ändrats sedan dess, men väl praxis, och därför
finns inte längre samma anledning att
klaga över begränsningar i yttrandefriheten på detta område. Men den formella sidan av saken tål likväl att begrundas.
Frihet att sprida opinion förutsätter
ett stort mått av personligt ansvar. I
tryckfrihetsförordningen understryks
detta av de detaljerade bestämmelserna
om ansvar: författare eller, för periodisk skrift, ansvarig utgivare, boktryckare om författare eller ansvarig utgivare saknas, distributör om inte heller
boktryckaren kan identifieras.
Ar det önskvärt- och praktiskt möjligt – att omge en laglig demonstrationsrätt med liknande bestämmelser?
Att demonstranter rimligtvis måste acceptera restriktioner är givet – man
kan t.ex. inte acceptera att de fysiskt
hindrar demonstrationer för en annan
åsikt eller vållar skadegörelse som i Bå-
stad nyligen. Just båstadsincidenterna
visar, att vissa grupper betraktar demonstrationens uppgift som något utöver opinionsbildningens. Desto större
är behovet av en någorlunda klar ansvarsfördelning.
Men vem är ansvarig, moraliskt och
juridiskt: är det arrangörerna eller svarar varje enskild individ för sitt plakat
och sina handlingar? Oklarheten i den
nuvarande situationen illustreras av ett
inlägg i Sydsvenska Dagbladet av Bo
Edvardsson, ordförande i FPU:s skånedistrikt och en av initiativtagarna till
den ”tillåtna” demonstrationen i Bå-
stad. Edvardsson frånhänder sig allt
ansvar för det tumult, som uppstod i
250
anslutning till hans eget arrangemang.
Hans resonemang är antingen cyniskt
eller oansvarigt naivt. FPU, CUF och
SSU hade aldrig haft en tanke på att
stoppa matchen, ungdomsförbundens
enda målsättning var att ”påkalla den
tillströmmande publikens uppmärksamhet”. Däremot var man hela tiden medveten om att den s.k. aktionsgruppen,
huvudsakligen bestående av lundastudenter, till varje pris ville stoppa matchen. ”På fredagen visade det sig, att
studentgrupperna ville deltaga i vårt
tåg, vilket de fick mot löfte att följa
polisens direktiv,” konstaterar Edvardsson. Nere vid tennisbanan bröt de sig
ut ur formeringen och inledde sina
blockeringsförsök.
Edvardsson har en rad ursäkter för
sitt handlande: studenterna skulle ha
demonstrerat under alla omständigheter, ungdomsförbunden kunde inte själva avstå från demonstrationer, eftersom
det hade varit att ge efter för aktivisterna etc. Alla ursäkter väger emellertid
lätt mot det allvarliga i situationen –
med öppna ögon har ungdomsförbunden givit sig in i en demonstration, som
man på goda grunder borde ha insett att
de inte kunde bemästra. Med berått mod
har man bidragit till att ett opinionsbildningsmedel allvarligt kommit i vanrykte- en allvarlig sak i en demokrati.
Man frågar sig onekligen om Edvardsson varit lika villig att ta emot aktivisternas ”stöd” om han varit personligt
ansvarig för demonstrationen. En chefredaktör är knappast villig att låta vilka grupper som helst annektera officinen.
Oberoende om de juridiska ansvarsfrågorna kan lösas bör det moraliska
ansvaret bli föremål för debatt. Får en
demonstrationsledare erbjudande om
stöd bör han allvarligt överväga om han
kan ta ansvar också för främmande
grupper. Risken för att aktivistgrupper,
om deras erbjudande tillbakavisas, skulle försöka infiltrera ordnade led är liten. De militanta lever högt på att locka sympatisörer från mera sansade kretsar, och den politiska grupp, som gör sig
till fiende med sin främsta rekryteringsgrupp, gör en stor taktisk blunder.
Rolf Norberg
Det kan tyckas paradoxalt, att v1 JUSt
nu upplever en renässans för demonstrationen som opinionsbildningsmedeL I en
tid med massmedia av en helt annan
slagkraft än någon annan generation
haft tillgång till kunde man tycka att
behovet av en så pass onyanserad och
primitiv metod för att sprida åsikter
skulle vara begränsad.
Men förklaringen är självfallet den
motsatta. Just nu är demonstrationer ett
effektivt medel att väcka uppmärksamhet kring de ideer man vill sprida –
väl genomförda demonstrationer (och i
än högre grad tumultartade) ger fribiljett till massmedia och får därigenom
en spridning som aldrig förr. Aven om
sannolikt intresset för demonstrationer
går i vågor, finns det anledning att på
allvar diskutera demonstrationen som
opinionsspridningsinstrument.
För tre år sedan skrev jag i en tidskriftsartikel att ’de flesta demonstrationer numera är så intetsägande, att de
oftast skapar mer löje än opinion”. Det
är svårt att skriva under på det påstå-
endet i dag. Den gången fanns det anledning att i första hand uppmärksamma de egenartade konsekvenser, som
olika former för opinionsspridning fick.
Åsikter och påståenden, som ostraffat
kunde framföras i skrift – i skydd av
tryckfrihetsförordningen och dess toleranta praxis – blev föremål för åtal om
de i stället textades på en demonstrationsskylt. Lagarna har inte ändrats sedan dess, men väl praxis, och därför
finns inte längre samma anledning att
klaga över begränsningar i yttrandefriheten på detta område. Men den formella sidan av saken tål likväl att begrundas.
Frihet att sprida opinion förutsätter
ett stort mått av personligt ansvar. I
tryckfrihetsförordningen understryks
detta av de detaljerade bestämmelserna
om ansvar: författare eller, för periodisk skrift, ansvarig utgivare, boktryckare om författare eller ansvarig utgivare saknas, distributör om inte heller
boktryckaren kan identifieras.
Ar det önskvärt- och praktiskt möjligt – att omge en laglig demonstrationsrätt med liknande bestämmelser?
Att demonstranter rimligtvis måste acceptera restriktioner är givet – man
kan t.ex. inte acceptera att de fysiskt
hindrar demonstrationer för en annan
åsikt eller vållar skadegörelse som i Bå-
stad nyligen. Just båstadsincidenterna
visar, att vissa grupper betraktar demonstrationens uppgift som något utöver opinionsbildningens. Desto större
är behovet av en någorlunda klar ansvarsfördelning.
Men vem är ansvarig, moraliskt och
juridiskt: är det arrangörerna eller svarar varje enskild individ för sitt plakat
och sina handlingar? Oklarheten i den
nuvarande situationen illustreras av ett
inlägg i Sydsvenska Dagbladet av Bo
Edvardsson, ordförande i FPU:s skånedistrikt och en av initiativtagarna till
den ”tillåtna” demonstrationen i Bå-
stad. Edvardsson frånhänder sig allt
ansvar för det tumult, som uppstod i
250
anslutning till hans eget arrangemang.
Hans resonemang är antingen cyniskt
eller oansvarigt naivt. FPU, CUF och
SSU hade aldrig haft en tanke på att
stoppa matchen, ungdomsförbundens
enda målsättning var att ”påkalla den
tillströmmande publikens uppmärksamhet”. Däremot var man hela tiden medveten om att den s.k. aktionsgruppen,
huvudsakligen bestående av lundastudenter, till varje pris ville stoppa matchen. ”På fredagen visade det sig, att
studentgrupperna ville deltaga i vårt
tåg, vilket de fick mot löfte att följa
polisens direktiv,” konstaterar Edvardsson. Nere vid tennisbanan bröt de sig
ut ur formeringen och inledde sina
blockeringsförsök.
Edvardsson har en rad ursäkter för
sitt handlande: studenterna skulle ha
demonstrerat under alla omständigheter, ungdomsförbunden kunde inte själva avstå från demonstrationer, eftersom
det hade varit att ge efter för aktivisterna etc. Alla ursäkter väger emellertid
lätt mot det allvarliga i situationen –
med öppna ögon har ungdomsförbunden givit sig in i en demonstration, som
man på goda grunder borde ha insett att
de inte kunde bemästra. Med berått mod
har man bidragit till att ett opinionsbildningsmedel allvarligt kommit i vanrykte- en allvarlig sak i en demokrati.
Man frågar sig onekligen om Edvardsson varit lika villig att ta emot aktivisternas ”stöd” om han varit personligt
ansvarig för demonstrationen. En chefredaktör är knappast villig att låta vilka grupper som helst annektera officinen.
Oberoende om de juridiska ansvarsfrågorna kan lösas bör det moraliska
ansvaret bli föremål för debatt. Får en
demonstrationsledare erbjudande om
stöd bör han allvarligt överväga om han
kan ta ansvar också för främmande
grupper. Risken för att aktivistgrupper,
om deras erbjudande tillbakavisas, skulle försöka infiltrera ordnade led är liten. De militanta lever högt på att locka sympatisörer från mera sansade kretsar, och den politiska grupp, som gör sig
till fiende med sin främsta rekryteringsgrupp, gör en stor taktisk blunder.
Rolf Norberg