Om det blir krig
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
OM DET
BLIR KRIG
MAN har liknat stormaktsuppgörelsen om Tjeckoslovakien vid
ett pokerspel med revolvern på bordet. Liknelsen haltar, icke
minst därför att om det diplomatiska septemberspelet övergått till
en uppgörelse med vapen, då hade icke blott de primärt agerande
berörts av tumultet utan även sådana stater, för vilka varje tanke
på deltagande i våldsamma hasardspel är främmande. De som
sitta vid det gröna bordet veta i allmänhet vad de vilja och därför även hur de skola handla i olika situationer, men hur behandlas och framför allt hur handlar en fullkomligt utomstående som
Sverige, när vapnen börja användas~
Att planera en strategisk offensiv är på det militära området
lättare än att planera ett i stort sett defensivt uppträdande.
Samma synes förhållandet vara på det politiska området i synnerhet för ett land, som från en utrikespolitiskt odeciderad mellanställning som utgångspunkt kan pressas in i en militär defensiv.
Det blir för ett sådant land så många obekanta faktorer – så
många »Om» – att det kombinerade politiskt-militära problemet
blir ytterligt svårt att lösa. Sverige är ett sådant land.
Även om vi äro böjda för att kringgå problemet om vår ställning i händelse av ett till utgångsvärdena redan delvis tecknat
europeiskt krig med den förklaringen, att problemets behandling
blott får formen av lösa spekulationer, så ha vi dock ingen annan
väg än spekulationens att följa, därest vi överhuvud taget vilja
söka ledning för ett bedömande av hur vår framtid kan komma
att gestalta sig under ett nytt krig. En sak, som försvårar ett
dylikt bedömande och i varje fall komplicerar uppdragandet av
en enande handlingslinje, äro de skiftande subjektiva känslostämningar, som råda för eller emot de agerande stormakterna. Känslotänkandet och -handlandet må vara fria folkmedlemmars vackraste klenoder, men om man vill sätta sig in i situationer, som
kunna bliva ödesavgörande för statens frihet och ofödda generationers framtid, då måste stundens känslostämningar vika för ett
kallt och nationellt tänkande och handlande.
610
Orn det blir krig
Det aktuella Europaläget är alltför väl känt för att här behöva
tecknas. Det sammanfattas, under påpekande av att det icke kan
betecknas som stabilt, endast på följande sätt. Vi ha centralblocket, mera ett förbund för inbördes uppmuntran och stöd i en
aktiv utrikespolitik än en militärallians. Intresselinjerna från
Tyskland gå över kontinenten mot öster och sydost – kolonifrågan, en typisk »good-will»-fråga, vars lösning icke torde hava
vunnit p~t en mindre skicklig tysk politik efter Miinchenmötet,
lämnas här ur räkningen – och från Italien över Medelhavet i
samma riktningar. ’l’yskland är kontinentalmakten och såsom så-
dan den nu starkaste, Italien marinmakten och såsom sådan icke
den starkaste, men en av de i fråga om sjöförbindelserna känsligaste. IHirav tveksamheten inför ett militärt samgående i verkligt kritiska situationer mellan Tyskland och Italien. Vi ha vidare
periferimakterna Frankrike, England och Sovjet, den senare skild
från centralblocket av den nu utrikespolitiskt sett mer eller mindre
splittrade statsgördeln mellan Östersjön och Svarta Havet, där
framför allt Polen utgör ett ovisshetsmoment. Vi ha till slut vårt
eget Norden, enligt mångas tankar kultur- och fredsreservatet i
en upprörd värld.
Om det blir krig, hur kommer då vår ställning att bli, vilken
politik skola vi föra, vilka faror hota oss? Många äro de frågor
vi kunna och måste ställa, men svaren bli svävande, så länge vi
icke veta vilka drag huvudspelarna i det storpolitiska partiet
ämna göra. Man måste tillsvidare nöja sig med vissa sannolikhetskalkyler.
T y s k l a n d har rest eller håller på att resa en militär mur mot
väster, vars tillkomst tyder på att Tysklands strategiska plan för
ett tvåfrontskrig blir en omvänd Schlieffenplan, d. v. s. huvudoffensiv mot öster och defensiv i väster. Offensiven österut kan
riktas kanske mot Svarta Havsområdet (Ukraina m. m.) eller mot
östersjöområdet för ett avskärande mellan Ladoga och Onega av
den måhända viktigaste förbindelsevägen mellan Ryssland och de
andra periferimakterna, den nämligen över Murmankusten och
Vita Havet. Tager offensiven denna riktning då stängs även den
port, tsar Peter öppnade åt Ryssland på det svenska östersjöväldets bekostnad, och då måste de ostbaltiska staterna bliva indragna. Fördelen ur tysk synpunkt med denna väg är, att offensiven kan understödjas av sjöstridskrafter.
611
–
Om det blir krig
För de v ä s t r a p e r i f e r i m a k t e r n a, Frankrike och England, kan icke den supponerade tyska strategiska planen skapa
samma djupnående vilja till obegränsade offer, som vi fingo bevittna 1914-18. Inget hot mot England via Belgien och kanalkusten, inget förhärjat och ödelagt Frankrike finnes i så fall heller att peka på för att skapa en ny engelsk miljonarme. Den för
de demokratiska västmakternas deltagande nödvändiga och krigsavgörande entusiasmen – kan den blåsas upp till erforderlig höjd,
om tyskarna icke överskrida sin västgräns utan invänta sina fiender västerifrån vid en veritabel slaktbänk innanför gränsen~
Flygstridskrafterna kunna förvisso sättas in, men enbart ett luftkrig, vilka fruktansvärda verkningar det än får, torde icke kunna
fälla avgörandet. Därmed glider tanken in på ett förfaringssätt
från västmakternas sida, som åtminstone till on början ligger på
ett annat område än det renodlade våldets. Detta förfaringssätt
måste tänkas bliva blockaden, den absoluta avspärrningen, världsbojkotten av Tyskland. Utgångsvärdena för en dylik ligga i den
ännu existerande folkförbundspakten och i Kelloggpakten med deras alliansbildande förpliktelser, respektive ställningstagande mot
våldet såsom medel i uppgörelserna mellan folken. Den praktiska
tillämpningen, vilken är liktydig med ekonomiska sanktioner i
fullaste utsträckning, kan bli absolut från det brittiska väldets
och Frankrikes sida, sannolikt även från Förenta staterna, som
alltmer sluta sig till England. Man får i detta fall icke heller
glömma världsopinionens betydelse i ett dylikt oblodigt krig, ej
heller de väldiga resurser i propaganda och näringspolitiskt hänseende, vilka stå initiativtagarna till buds för att tvinga de länder
till anslutning, som av ena eller andra skälet, icke minst fruktan
för att sanktioner kunna betyda krig, anse det med sina intressen
förenligt att ej bidraga till inringningen av Tyskland.
Kan emellertid Tyskland under sin offensiv mot öster icke frysas ihjäl på detta sätt, komma västmaktorna att falla tillbaka på
våldet. ’rveka de härvid inför den svåröverstigliga dödsmuren vid
den tyska västgränsen, kringgå de den. Den södra vägen måste i
dylikt fall anses mindre sannolik än den norra. Här ligger J ylland
som infallsport närmast men måste förmodligen lämnas ur räkningen av olika skäl, främst lättheten för Tyskland att genom
motanfall möta en kringgångsrörelse denna väg och att i Skagerrak och Kattegatt upptaga sjökrig under för försvar gynnsamma
förhållanden. Vidgas då hågen för kringgångsrörelsen, kommer
612
Om det blir krig
man till skandinaviska halvön, vilken med landfästet i norr och
tyskt herravälde till sjöss i och innanför Östersjöns inlopp dock
icke ägnar sig som infallsport till Tyskland med landstridskrafter.
Norden blir för periferimakterna av värde i kriget mot Tyskland
huvudsakligast såsom bas för flygstridskrafter. Men härjämte
kan ringen mellan periferimakterna slutas över Finland och
Skandinavien – österifrån och västerifrån – om den tyska offensiven mot Sovjet icke leder till ett snabbt avgörande eller en rysk
regimförändring.
Se vi nu på N o r d e n med Sverige såsom centrum finna vi, att
tyskarna i det förutsatta läget med behovet av snabbt avgörande i
öster under defensiv i väster och blockadgreppet om strupen förmodligen vilja tänka sig våra länder såsom tillförselbrygga eller
lufthål. Periferimakterna åter vilja, stödjande sig på förbundspakten m. m., förmodligen ha oss, om behövligt med anlitande av
handelsrestriktioner, till ett led i järnringen kring Tyskland, och
när vi inrangerats i ringen, till anfallsbrygga. Gå vi den förra
vägen, riskera vi att få handelsförbindelserna över världshaven
avstrypta, gå vi den senare vägen riskera vi att få sjöfarten utefter våra kuster bortrövad oeh därmed näringslivet raserat- ty
ett land, som blockeras av en hel värld, drar sig icke för att kapa
vad som kan nås. I värsta fall, d. v. s. om vi blivit anfallsbrygga
för periferimakternas flygstridskrafter, löpa vi risken att utsättas
för ett ödeläggande luftkrig mellan stormakterna eller ett invasionsförsök, vars yttersta mål är att över skandinaviska halvön
spränga ringen kring centralblocket.
Hur det verkliga krigsförloppet än kommer att gestalta sig –
och spekulationer härom kunna svälla ut i det oändliga- kunna
sålunda dess återverkningar på oss i vissa hänseenden skönjas.
Först böra vi erinra oss, att det icke längre är modernt att ))förklara)) krig, man börjar krig utan att följa de internationellt-rättsligt fastslagna spelreglerna. Detta medför en nervspännande
ovisshet för »tredje man» och oklarhet i rättsbegreppet neutralitet,
vilket begrepp redan i och för sig är snedvridet genom förbundspaktens sanktionsbestämmelser. Sverige har i detta avseende ett
ytterligt känsligt läge särskilt med hänsyn till sjötransporterna utefter våra kuster, vilka äro ett såväl svenskt som internationellt
intresse, och på vilka landets ekonomiska liv hänger. Vare sig
man lyckas skingra dimmorna kring begreppet neutralitet eller
icke, måste vi med ställning som tredje man under ett krig numera
613
Om det blir krig
räkna med nödvändigheten av ständigt skydd för sjöfarten såsom
under sjöröveriets blomstringstid.
Vidare torde vi med stort fog kunna förutsätta, att när stormaktskriget bryterut-varvid förutsättes att Sverige icke genast
faller undan för krav på militärt eller ekonomiskt deltagande –
då inledes med och om oss ett handelskrig, där offensiver växelvis
sättas in mot oss med början från periferimaktshålL Det är av
yttersta vikt att en fälttågsplan för detta ekonomiska tvåfrontskrig uppgöres – beredskapslagringen är en liten detalj i defensiven – med beaktande av vår och motpartens styrka och svaghet på hela försörjningsområdet Den ekonomiska försvarsberedskapen bör svälla ut till ett krigsinstrument icke militärt utan
affärsmässigt med landets tillgångar och de krigförandes behov
som vapen. Om utgången av detta ekonomiska krig blir en snarare eller senare svensk underkastelse handelspolitiskt sett under
ettdera stormaktsblocket, måste vi hålla klart för oss, att det nordiska fastlandets indragning i det militära kriget då kommer in
i ett aktuellt skede.
Hur det militära händelseförloppet härvid kan komma att utspela sig, skall här icke beröras. Vi kunna blott observera, att
Nordens inställning från början av stormaktskriget är och måste
vara odeciderad, d. v. s. neutral, och att just häri ligger en obekantskap om mot vem – mot periferimakterna eller mot centralblocket – »ultima ratio» i den mellanfolkliga samvaron behöver
tillgripas. Detta gäller det nordiska fastlandet, men icke dess
ytterområden, vatten och öar, ty där få vi redan omedelbart från
krigsutbrottet vara beredda på kamp, om vi vilja undvika att
viljelöst manövreras in i det ena eller andra stormaktslägret
Nordens ställning under ett kommande stormaktskrig kräver
sålunda icke blott en hög beredskap inom hela det militära områ-
det utan även inom det lika viktiga ekonomiska livets område.
Den kräver även nordisk beslutsamhet, enighet och samverkan på
båda dessa områden, därest vi vilja bevara nordfolkens urgamla
självständighet och frihet.
Helge Strömbäck.
614
OM DET
BLIR KRIG
MAN har liknat stormaktsuppgörelsen om Tjeckoslovakien vid
ett pokerspel med revolvern på bordet. Liknelsen haltar, icke
minst därför att om det diplomatiska septemberspelet övergått till
en uppgörelse med vapen, då hade icke blott de primärt agerande
berörts av tumultet utan även sådana stater, för vilka varje tanke
på deltagande i våldsamma hasardspel är främmande. De som
sitta vid det gröna bordet veta i allmänhet vad de vilja och därför även hur de skola handla i olika situationer, men hur behandlas och framför allt hur handlar en fullkomligt utomstående som
Sverige, när vapnen börja användas~
Att planera en strategisk offensiv är på det militära området
lättare än att planera ett i stort sett defensivt uppträdande.
Samma synes förhållandet vara på det politiska området i synnerhet för ett land, som från en utrikespolitiskt odeciderad mellanställning som utgångspunkt kan pressas in i en militär defensiv.
Det blir för ett sådant land så många obekanta faktorer – så
många »Om» – att det kombinerade politiskt-militära problemet
blir ytterligt svårt att lösa. Sverige är ett sådant land.
Även om vi äro böjda för att kringgå problemet om vår ställning i händelse av ett till utgångsvärdena redan delvis tecknat
europeiskt krig med den förklaringen, att problemets behandling
blott får formen av lösa spekulationer, så ha vi dock ingen annan
väg än spekulationens att följa, därest vi överhuvud taget vilja
söka ledning för ett bedömande av hur vår framtid kan komma
att gestalta sig under ett nytt krig. En sak, som försvårar ett
dylikt bedömande och i varje fall komplicerar uppdragandet av
en enande handlingslinje, äro de skiftande subjektiva känslostämningar, som råda för eller emot de agerande stormakterna. Känslotänkandet och -handlandet må vara fria folkmedlemmars vackraste klenoder, men om man vill sätta sig in i situationer, som
kunna bliva ödesavgörande för statens frihet och ofödda generationers framtid, då måste stundens känslostämningar vika för ett
kallt och nationellt tänkande och handlande.
610
Orn det blir krig
Det aktuella Europaläget är alltför väl känt för att här behöva
tecknas. Det sammanfattas, under påpekande av att det icke kan
betecknas som stabilt, endast på följande sätt. Vi ha centralblocket, mera ett förbund för inbördes uppmuntran och stöd i en
aktiv utrikespolitik än en militärallians. Intresselinjerna från
Tyskland gå över kontinenten mot öster och sydost – kolonifrågan, en typisk »good-will»-fråga, vars lösning icke torde hava
vunnit p~t en mindre skicklig tysk politik efter Miinchenmötet,
lämnas här ur räkningen – och från Italien över Medelhavet i
samma riktningar. ’l’yskland är kontinentalmakten och såsom så-
dan den nu starkaste, Italien marinmakten och såsom sådan icke
den starkaste, men en av de i fråga om sjöförbindelserna känsligaste. IHirav tveksamheten inför ett militärt samgående i verkligt kritiska situationer mellan Tyskland och Italien. Vi ha vidare
periferimakterna Frankrike, England och Sovjet, den senare skild
från centralblocket av den nu utrikespolitiskt sett mer eller mindre
splittrade statsgördeln mellan Östersjön och Svarta Havet, där
framför allt Polen utgör ett ovisshetsmoment. Vi ha till slut vårt
eget Norden, enligt mångas tankar kultur- och fredsreservatet i
en upprörd värld.
Om det blir krig, hur kommer då vår ställning att bli, vilken
politik skola vi föra, vilka faror hota oss? Många äro de frågor
vi kunna och måste ställa, men svaren bli svävande, så länge vi
icke veta vilka drag huvudspelarna i det storpolitiska partiet
ämna göra. Man måste tillsvidare nöja sig med vissa sannolikhetskalkyler.
T y s k l a n d har rest eller håller på att resa en militär mur mot
väster, vars tillkomst tyder på att Tysklands strategiska plan för
ett tvåfrontskrig blir en omvänd Schlieffenplan, d. v. s. huvudoffensiv mot öster och defensiv i väster. Offensiven österut kan
riktas kanske mot Svarta Havsområdet (Ukraina m. m.) eller mot
östersjöområdet för ett avskärande mellan Ladoga och Onega av
den måhända viktigaste förbindelsevägen mellan Ryssland och de
andra periferimakterna, den nämligen över Murmankusten och
Vita Havet. Tager offensiven denna riktning då stängs även den
port, tsar Peter öppnade åt Ryssland på det svenska östersjöväldets bekostnad, och då måste de ostbaltiska staterna bliva indragna. Fördelen ur tysk synpunkt med denna väg är, att offensiven kan understödjas av sjöstridskrafter.
611
–
Om det blir krig
För de v ä s t r a p e r i f e r i m a k t e r n a, Frankrike och England, kan icke den supponerade tyska strategiska planen skapa
samma djupnående vilja till obegränsade offer, som vi fingo bevittna 1914-18. Inget hot mot England via Belgien och kanalkusten, inget förhärjat och ödelagt Frankrike finnes i så fall heller att peka på för att skapa en ny engelsk miljonarme. Den för
de demokratiska västmakternas deltagande nödvändiga och krigsavgörande entusiasmen – kan den blåsas upp till erforderlig höjd,
om tyskarna icke överskrida sin västgräns utan invänta sina fiender västerifrån vid en veritabel slaktbänk innanför gränsen~
Flygstridskrafterna kunna förvisso sättas in, men enbart ett luftkrig, vilka fruktansvärda verkningar det än får, torde icke kunna
fälla avgörandet. Därmed glider tanken in på ett förfaringssätt
från västmakternas sida, som åtminstone till on början ligger på
ett annat område än det renodlade våldets. Detta förfaringssätt
måste tänkas bliva blockaden, den absoluta avspärrningen, världsbojkotten av Tyskland. Utgångsvärdena för en dylik ligga i den
ännu existerande folkförbundspakten och i Kelloggpakten med deras alliansbildande förpliktelser, respektive ställningstagande mot
våldet såsom medel i uppgörelserna mellan folken. Den praktiska
tillämpningen, vilken är liktydig med ekonomiska sanktioner i
fullaste utsträckning, kan bli absolut från det brittiska väldets
och Frankrikes sida, sannolikt även från Förenta staterna, som
alltmer sluta sig till England. Man får i detta fall icke heller
glömma världsopinionens betydelse i ett dylikt oblodigt krig, ej
heller de väldiga resurser i propaganda och näringspolitiskt hänseende, vilka stå initiativtagarna till buds för att tvinga de länder
till anslutning, som av ena eller andra skälet, icke minst fruktan
för att sanktioner kunna betyda krig, anse det med sina intressen
förenligt att ej bidraga till inringningen av Tyskland.
Kan emellertid Tyskland under sin offensiv mot öster icke frysas ihjäl på detta sätt, komma västmaktorna att falla tillbaka på
våldet. ’rveka de härvid inför den svåröverstigliga dödsmuren vid
den tyska västgränsen, kringgå de den. Den södra vägen måste i
dylikt fall anses mindre sannolik än den norra. Här ligger J ylland
som infallsport närmast men måste förmodligen lämnas ur räkningen av olika skäl, främst lättheten för Tyskland att genom
motanfall möta en kringgångsrörelse denna väg och att i Skagerrak och Kattegatt upptaga sjökrig under för försvar gynnsamma
förhållanden. Vidgas då hågen för kringgångsrörelsen, kommer
612
Om det blir krig
man till skandinaviska halvön, vilken med landfästet i norr och
tyskt herravälde till sjöss i och innanför Östersjöns inlopp dock
icke ägnar sig som infallsport till Tyskland med landstridskrafter.
Norden blir för periferimakterna av värde i kriget mot Tyskland
huvudsakligast såsom bas för flygstridskrafter. Men härjämte
kan ringen mellan periferimakterna slutas över Finland och
Skandinavien – österifrån och västerifrån – om den tyska offensiven mot Sovjet icke leder till ett snabbt avgörande eller en rysk
regimförändring.
Se vi nu på N o r d e n med Sverige såsom centrum finna vi, att
tyskarna i det förutsatta läget med behovet av snabbt avgörande i
öster under defensiv i väster och blockadgreppet om strupen förmodligen vilja tänka sig våra länder såsom tillförselbrygga eller
lufthål. Periferimakterna åter vilja, stödjande sig på förbundspakten m. m., förmodligen ha oss, om behövligt med anlitande av
handelsrestriktioner, till ett led i järnringen kring Tyskland, och
när vi inrangerats i ringen, till anfallsbrygga. Gå vi den förra
vägen, riskera vi att få handelsförbindelserna över världshaven
avstrypta, gå vi den senare vägen riskera vi att få sjöfarten utefter våra kuster bortrövad oeh därmed näringslivet raserat- ty
ett land, som blockeras av en hel värld, drar sig icke för att kapa
vad som kan nås. I värsta fall, d. v. s. om vi blivit anfallsbrygga
för periferimakternas flygstridskrafter, löpa vi risken att utsättas
för ett ödeläggande luftkrig mellan stormakterna eller ett invasionsförsök, vars yttersta mål är att över skandinaviska halvön
spränga ringen kring centralblocket.
Hur det verkliga krigsförloppet än kommer att gestalta sig –
och spekulationer härom kunna svälla ut i det oändliga- kunna
sålunda dess återverkningar på oss i vissa hänseenden skönjas.
Först böra vi erinra oss, att det icke längre är modernt att ))förklara)) krig, man börjar krig utan att följa de internationellt-rättsligt fastslagna spelreglerna. Detta medför en nervspännande
ovisshet för »tredje man» och oklarhet i rättsbegreppet neutralitet,
vilket begrepp redan i och för sig är snedvridet genom förbundspaktens sanktionsbestämmelser. Sverige har i detta avseende ett
ytterligt känsligt läge särskilt med hänsyn till sjötransporterna utefter våra kuster, vilka äro ett såväl svenskt som internationellt
intresse, och på vilka landets ekonomiska liv hänger. Vare sig
man lyckas skingra dimmorna kring begreppet neutralitet eller
icke, måste vi med ställning som tredje man under ett krig numera
613
Om det blir krig
räkna med nödvändigheten av ständigt skydd för sjöfarten såsom
under sjöröveriets blomstringstid.
Vidare torde vi med stort fog kunna förutsätta, att när stormaktskriget bryterut-varvid förutsättes att Sverige icke genast
faller undan för krav på militärt eller ekonomiskt deltagande –
då inledes med och om oss ett handelskrig, där offensiver växelvis
sättas in mot oss med början från periferimaktshålL Det är av
yttersta vikt att en fälttågsplan för detta ekonomiska tvåfrontskrig uppgöres – beredskapslagringen är en liten detalj i defensiven – med beaktande av vår och motpartens styrka och svaghet på hela försörjningsområdet Den ekonomiska försvarsberedskapen bör svälla ut till ett krigsinstrument icke militärt utan
affärsmässigt med landets tillgångar och de krigförandes behov
som vapen. Om utgången av detta ekonomiska krig blir en snarare eller senare svensk underkastelse handelspolitiskt sett under
ettdera stormaktsblocket, måste vi hålla klart för oss, att det nordiska fastlandets indragning i det militära kriget då kommer in
i ett aktuellt skede.
Hur det militära händelseförloppet härvid kan komma att utspela sig, skall här icke beröras. Vi kunna blott observera, att
Nordens inställning från början av stormaktskriget är och måste
vara odeciderad, d. v. s. neutral, och att just häri ligger en obekantskap om mot vem – mot periferimakterna eller mot centralblocket – »ultima ratio» i den mellanfolkliga samvaron behöver
tillgripas. Detta gäller det nordiska fastlandet, men icke dess
ytterområden, vatten och öar, ty där få vi redan omedelbart från
krigsutbrottet vara beredda på kamp, om vi vilja undvika att
viljelöst manövreras in i det ena eller andra stormaktslägret
Nordens ställning under ett kommande stormaktskrig kräver
sålunda icke blott en hög beredskap inom hela det militära områ-
det utan även inom det lika viktiga ekonomiska livets område.
Den kräver även nordisk beslutsamhet, enighet och samverkan på
båda dessa områden, därest vi vilja bevara nordfolkens urgamla
självständighet och frihet.
Helge Strömbäck.
614