Om ekonomiska lärors verklighetsbas
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OM EKONOMISKA LÄRORS
VERI(LIGHETSBAS
Av docent C. _1.. J. G_:lDOLI~V, Helsingfors
MAN är väl i allmänhet ense om att en teori -särskilt om den
betecknas såsom vetenskaplig – skall leverera en logiskt tillfredsställande förklaring till företeelser, som utspela sig i någon
verklighet. För att överhuvudtaget nå fram till en teori måste vi
avgränsa verkligheten på något sätt, vi måste utspjälka en delverklighet, med vilken vi sysselsätta oss. Två vanskligheter möta
oss då omedelbart: godtycket i varje sådan utspjälkning och svå-
righeten att tillfredsställande verificera en teori. Vad nu den ekonomiska teorien – resp. de ekonomiska teorierna – och den ekonomiska verkligheten – resp. de ekonomiska företeelserna –
beträffar, kan man med fog göra gällande, att ingendera någonsin
är koncis.
Mot alla ekonomiska teorier kan invändas, att det i själva verket
blott rör sig om hypoteser, då vi med hypotes avse en icke fullgiltigt verificerad teori. Den ekonomiska vetenskapen vore ärligare, om den med större eftertryck skulle betona detta sakförhållande, och de ekonomiska författarna skulle tjäna mänskligheten
bättre, om de skulle beteckna sina talrika »teorier» såsom det,
de äro, nämligen hypoteser. En dylik reform skulle framför allt
gjuta olja på vågorna inom den politiska intressekampen, där politikerna, stödda på vanligtvis både missförstådda och oriktiga
teorier, svinga sina slagsvärd med mycket större kraft, än vad
hypoteser kunde förläna. Såsom stöd för denna tanke vill jag anföra ett Keynes-citat: »Practical men, who believe themselves to
be quite exempt from any intellectual influences, are usually the
siaves of some defunct economist. Madmen in authority, who hear
voices in the air, are distilling their frenzy from some academic
scribbler of a few years back.»1
Godtycket med utspjälkningen av den del-verklighet, för vilken
1 Citerat efter Paul A. Samuelson: »Lord Keynes and the General Theory»,
Econometrica n: r 3, 194G, sid. 200.
433
..,; ·.
C. A. J. Gadolin
hypotesen uppställes, är fundamentalt. Noggrann eftertanke bör
kunna övertyga oss om att det icke existerar någon »ekonomisk
verklighet» och heller icke några »ekonomiska företeelser». På sin
höjd – och även detta är mycket osäkert – kan man anlägga en
ekonomisk aspekt på vissa psykologiska processer och deras förmodade verkningar. Men icke desto mindre anses folk stå på speciellt fast mark, ifall denna utgöres av den »ekonomiska verkligheten», och med uppgiften att förklara »ekonomiska företeelser»
ha tusen sinom tusen vetenskapsmän sysselsatt sig och sysselsätta sig allt fortfarande. Faran av terminologiens makt över tanken är även här uppenbar.
Naturligtvis har den intelligenta ekonomiska vetenskapsmannen
länge sedan insett, att varken »ekonomiska teorier» eller »ekonomisk verklighet» i fullgiltig mening existera. Men medan det
numera är ofarligt att tala om soluppgång och solnedgång, enär
den bildade allmänheten vet, att solen varken går upp eller ned,
är detta icke fallet med »ekonomisk teori» och »ekonomisk verklighet». I själva verket bevara vetenskapsmännen liksom augurer
sin visdom för sig, och bland augurerna i Rom funnos säkerligen
många, som själva trodde på inälvornas vittnesbörd om kommande ting.
Mycket skulle vara vunnet, om allmänheten lärde sig inse den
ekonomiska verklighetens komplexa art och dess stora föränderlighet. Numera uppfattas även klassisk ekonomi mer och mer så-
som hänförande sig till ett avgränsat tidsskede inom en bestämd
miljö. Härtill kan genmälas, att klassikerna ju i allmänhet resonerade deduktivt, och att deras insikter i samhällsdetaljerna voro
relativt små, varför det dåtida samhället icke bort påverka deras
ställningstagande nämnvärt.2 Emellertid härstamma premisserna
för varje deduktion från en induktiv tankeprocess, som är så
mycket djärvare, ju mindre forskaren kan veta om samhället –
och just därför även så mycket overkligare.
Klassikernas teoretiserande tog den österrikiska skolan i arv,
och kort därpå eller i samband därmed framträdde företrädare
för matematisk lagbundenhet inom de ekonomiska företeelsernas
2 Eli F. Heckscher säger i en uppsats med titeln »Något om Keynes’ ’General
Theory’ ur ekonomisk-historisk synpunkt» i Ekonomisk Tidskrift n:r 3, 1946, sid. 165
följande: »Att Keynes ej gjort sig den frågan (näml. betr. de merkantilistiska teoretikernas verklighetskännedom) är desto mera oberättigat, som han ju frånkänner
de klassiska teoretikerna all förmåga av riktiga slutsatser ur deras faktiska erfarenheter.»
434
-.-.
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
värld. Likvisst hade den historiska skolan förnekat möjligheten
att bilda en vetenskap på grundval av lagbundna ekonomiska sammanhang. Den matematiska bearbetningen hade naturligtvis
hängt helt i luften, om icke den snabbt framväxande statistiska
forskningen presenterat serier av fakta, som syntes användbara
ur verificeringssynpunkt, men med vilka naturligtvis även spekulativa trollkonster kunde utföras.
Nationalekonomien började nu intaga en allt bredare plats vid
universitet och högskolor, och populariserande framställningar av
de ekonomiska lärorna blevo allt vanligare. På detta område
uppnådde Marshall och senare Cassel snart världsrykte. Emellertid syntes den »ekonomiska verkligheten» bli allt fientligare mot
de välutformade lärorna, och det uppstod en allmän oro. Keynes
vågade i detta läge visa hän på att Versailles-epokens »verklighet»
var alldeles annan ii.n förkrigstidens, medan Cassel gjorde gällande, att politikerna icke behärskade ekonomiens grundteser, och
att olyckorna härledde sig härav. Närmast kommer man väl sanningen, om man antager, att politikernas ledstjärnor i mycket
ringa utsträckning alls voro ämnade att symbolisera s. k. ekonomiskt förnuft.
Den nya verkligheten, som främst karakteriserades av massarbetslöshet, behövde nya uttolkare, och som den främste bland
dessa uppträdde åter J. M. Keynes. Han hade oförvägenheten att
uppstiilla sin »General Theory» som ett slags mot-dogm till klassikerna, och han accepterades även inom kort såsom en ekonomisk
Messias. Han gjorde sin teori elastisk genom att införa talrika
psykologiska buffertar och leder och lyckades verkligen i sina förklaringsförsök närma sig den delverklighet, man kring medlet av
1930-talet i England uppfattade såsom ekonomisk. Han undgick ingalunda opposition, men hans hypoteser slogo så små-
ningom igenom, särskilt inom den yngre generationen ekonomiska
forskare.
Det är bekant, att Keynos publicerade sitt verk i polemik mot
sina tidigare läror, och många av hans vänner mena, att hans
för tidiga bortgång hindrat en ny helomvändning.3 Dels kom
3 Jfr Eli F. Hcckscher i tidigare nämnda uppsats sid. 182: »Huruvida Keynes
skulle ha hållit fast vid sin konstruktion, om han fått leva, måste nog anses som
en öppen fråga. Med sin ganska enastående förmåga av självförnyelse och med
det beundransvärda mod han visade i fråga om att ej blott avsvärja utan rent
av nedsabla egna föregående ståndpunkter är det ej uteslutet, att han härniist skulle
ha vänt sig mot sina egna beundrande lärjungar.»
435
C. A. J. Gadolin
nämligen den »Keyneska revolutionen» såsom ett resultat av iakttagelsen, att verkligheten hade förändrat sig, dels synes Keynes.
emellertid ha trott, att det var fråga om en »engångsändring». Att
verkligheten redan inom den första dekaden av »General Theory’s»
liv på nytt skulle undergå grundväsentliga ändringar, hade han
icke förutsett, och därför är man berättigad att förmoda, att han
själv numera även skulle ha förkastat sin nya allmänna teori.
Keynes har mer än någon annan angripit klassikerna för att
dessa skulle ha uppställt allmänna ekonomiska läror på basen av
en tillfällig del-verklighet. Ja, den stora engelska ekonomen anser
merkantilisterna såsom de bättre vetenskapsmännen, vilket Heckscher även nyligen understrukit-4 I detta sammanhang påpekar
emellertid den svenska nationalekonomen, att Keynes själv hemfaller åt farliga generaliseringar, då han påstår, att människans.
lust att spara genom hela mänsklighetens historia varit större än
hennes beredskap att investera. J a, Keynes gör ju gällande, att
oviljan att investera under alla tidevarv utgjort nyckeln till de
ekonomiska problemen.
Man har förebrått klassikerna, att deras ekonomiska generaliseringar företogos mot bakgrunden av en speciell engelsk verklighet, som icke kunde anses besitta allmängiltighet vare sig i tid
eller rum. Men denna förebråelse synes även träffa klassikernas.
kritiker Keynes. Det är den speciella engelska verkligheten kring
1930, som öppnar hans ögon för att de härskande ekonomiska hypoteserna stå för långt från verkligheten. Han anser den engelska
verkligheten så avgörande, att han knappast behövde annan orientering. Hans amerikanska kritiker Paul A. Samuelson ironiserar
smått med Keynes »famous remark», att tyska verk aldrig gåve
honom någonting nytt.5 Och dock blev ju just den »tyska verk• J fr Heckschers ovannämnda uppsats, där han understryker Keynes’ stora förståelse för merkantilisterna. Härmed må jämställas Samuelsons respektlösa omdömen
om Keynes såsom teoretiker (Econometrica n 😮 3, 1946). Han säger (sid. 196):
»Keynes seems never to have had any genuine interest in pure economic theory.»
Vidare sid. 197: »Moreover, there is reason to believe that Keynes ’s thinking
remained fuzzy on one important analytical matter throughout all his days: the
relation between ’identity’ and functional equality.» Slutligen på samma sida längre
ned: »Perhaps he was always too busy with the affairs of the world to be able
to devote sufficient time for repeated thinking through of certain basic problems.»
’ Samuelson säger i en not i den ovanciterade uppsatsen i Econometrica:
»Around 1911-15, he (Keynes) was the principal reviewer of German books for
E. J.; also he must have read- at least he claimed to have- innumerable German
works on probability. That he could not speak German with any fluency is weil
attested – – -.»
436
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
lighet», som växte fram under de år, Keynos arbetade på sin »Allmänna teori,», i hög grad bestämmande för både engelskt och
amerikanskt politiskt och ekonomiskt ställningstagande.
.Många ekonomiska författare ha framhållit, att olyckan med
Versailles-epoken var, att man tillämpade förkrigshypoteser på
en förändrad »ekonomisk» verklighet. Det underliga var, att ju
mera nationalekonomien omhuldades såsom vetenskap och ju mera
allmänhetens ekonomiska vetgirighet tillfredsställdes, desto olyckligare åtgärder vidtog man. Man behöver blott bläddra i Keynes’,
Cassels och Nittis kritiska uttalanden om Versaillesbestämmelsernas ekonomiska verkningar eller erinra sig skadeståndspolitikens
underliga motsägelser för att se detta pilstående verificerat. Dels
får man väl just antaga, att epokens politiska »madmen» stödde
sig på »some acadcmic scribbler of a few years back», dels hade
man lärt sig att i politiskt syfte använda formellt ekonomiska
motiveringar.
Enligt Keynos skulle den bristande viljan att investera vara huvudorsaken till människornas olyckor. Tar man en annan del-verklighet än den engelska under det kritiska 30-talet i ögnasikte,
synes slutsatsen bli omvänd. Ty vilken uppfattning om förhållandena i Tyskland man än må ha, och huru mycket man än må
fördöma den politiska utvecklingen, »ekonomiskt» sett måste man
fastslå, att investeringsverksamheten i Tyskland efter år 1933 var
alldeles enorm och blott accelererade. Huru litet önskvärd ur synpunkten av det Tyska rikets stigande makt ockupationen av Österrike, Böhmen-Mähren och Polen för det brittiska riket än
kunde te sig, en sak kan man icke bestrida; att investeringsverksamheten i dessa länder genast tog ett enormt uppsving och med
all sannolikhet fortsatt i ett stegrat tempo.
Den verklighet vår världsdel nu kan annotera, karakteriseras
främst av kapitalförstöring och människomassors transporterande till sådana ställen, där någon förnuftig kombination av
investerat och löpande arbete icke kan ske. Det är alltså motsatsen
till allt, som ansetts såsom »ekonomiskt förnuft», icke minst av
Keynes. Visserligen ha krigshandlingar alltid medfört förintande
av realkapital, men förstörelsens proportioner ha aldrig tidigare
varit så stora.
Sedan de direkta krigshandlingarna upphört, har förstörelseverksamheten iklätts en annan dräkt. Beveridges vittnesmål från
hans nyligen företagna mellaneuropeiska resa bär tillräckligt vittnesbörd härom, och både »Economist» och »Manchester Guardian»
437
C. A. J. Gadolin
ha öppnat sina spalter för diskussion om detta. De folkförflyttningar, som åren 1945-46 tvångsvis genomförts i östra Tyskland
och i Böhmen, omfatta enligt engelska beräkningar c:a 15 milj.
tidigare förhållandevis välbärgade människor, kanske mera. Dessa
människor – tillhörande den mest investeringsdugliga europeiska
folkstocken – mista samtidigt allt sitt sparande: deras samtliga
privategendom inkluderande jorden går förlorad. Under processens gång och som resultat därav förstöres det lagrade realkapitalet i mycket vid utsträckning, och Europas bäst brukade jordbruksdistrikt läggas öde.6
För den vetenskapliga diskussionen i England äro dessa förhållanden icke mera tabu. För att göra klart för oss, vad det är
fråga om, må vi besinna, att det rör sig om en idog och kulturellt
högtstående befolkning till Finlands, Sveriges, Norges och Danmarks sammanlagda folkmängders tal, vilken fått lämna hus och
hem och ägodelar och gjorts till paupers. Den har dessutom
transporterats till ett redan överbefolkat och förstört land, där
ockupationsmakten är sysselsatt med att avmontera hela den
tunga och den halvtunga industrien. Beveridge framhåller, att
om denna fördrivna befolkning skall kunna hållas vid liv i sin nya
omgivning, borde Tysklands industri betydligt utvidgas; f. n.
sysslar man emellertid med att enligt Potsdamplanen nedmontera den.
Keynes ansåg, att arbetslösheten i England under 30-talet
kunde medföra allvarsamma psykologiska rubbningar, i det både
spar- och investeringsviljan angreps. Vilka psykologiska rubbningar – för att blott nämna dem – skola då icke de oerhörda
ingreppen i Mellaneuropas tidigare »ekonomiska verklighet» medföra. Ä ven i de osteuropeiska staterna pågår en dylik nedpressningsprocess – med undantag för Sovjetunionen själv. Både sparande och i synnerhet investering förutsätter optimism och förtroende. Dessa ting existera icke längre i de kontinentala staterna
öster om Rhen – ja knappast ens i Frankrike -, men måhända i
Sovjetunionen.
Dessa exempel ha anförts för att understryka, att en ekonomisk
verklighetsförskjutning av den storleksgrad, vi i samband med
det andra världskriget upplevat, överträffar alla tidigare förändringar. Vår slutsats borde bli – och Keynes hade säkerligen
tvungits att draga den, om han ännu levat – att knappast några
6 Jfr bl. a. Economist för 27/7 1946: »Peace without honour.»
438
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
av tidigare epokers ekonomiska hypoteser längre kunde vara relevanta, notabene för den europeiska del-verkligheten. Men denna
del-verklighet var en så viktig beståndsdel av den s. k. västerländska kulturkretsen, att starka förskjutningar både inom de
engelska och amerikanska landarnärena icke kunna utebliva.
T. v. bevaras emellertid ännu på flere håll den gamla formen,
d. v. s. man handlar eller påstår sig handla efter hypoteser, hämtade från den förgångna verkligheten. Speciellt farliga äro de
härskande hypoteserna om sparande och investering, vilka ju intresserat nationalekonomernas skarpsinne mest. Dessa bägge företeelser – sparande och investering – omsluta ju frågan om kreditens väsen. Och krediten kan snarare än investeringen, vars
»andra sida» den egentligen utgör, anses vara nationalekonomiens krux.
De härskande ekonomiska lärorna, vilka inhämtas vid högskolorna i alla länder utanför Sovjetunionen, förutsätta ett
»grundsarnhälle» av fria individer, vilkas politiska sammanslutningsform är – eller bör vara – demokratien. Det medges i annexforrn, att statens inflytande ökat, men staten behandlas i
huvudsak blott som en något köpkraftigare och därigenom
verkningsfullare individ. Man medger även, att individer kunna
sammansluta sig till ett slags superindivider- företagsläran bygger ju härpå- och staten blir då »primus inter pares» bland dessa
ekonomiska superindivider. Såsom ram för medborgargrupperna
uppträder även staten; särskilt inom penningläran måste t. o. m.
Cassel ty sig till en sådan konstruktion.
Vidare fasthåller man vid att det progressiva samhället är det
normala, och att sparandet, som är kreditens bas, möjliggör detta
successiva utbyggande. Spararrdet hetryggar via krediten och investeringen ägandet till realkapitalet; antaget en »ursprungsockupation» inom samhället – förlagd låt oss säga kanske till
Karl den stores tidevarv – har produktionsapparaten långsamt
utbyggts och uppbyggts på ovanskildrat vis. Den väldiga ockupation, som under Nya tiden försiggått på transoceana områden, ha
de ekonomiska förklaringshypoteserna i stor utsträckning ignorerat. Man annoterade visserligen, att Sovjetunionen bröt sig ut
ur de europeiska nationernas samfund, men då det stora ryska
landets sammanhang med det övriga Europa redan tidigare varit
lösligt, ändrade man icke på den teoretiska inställningen, så mycket mindre som europeiska ekonomiska ideer syntes ha genomsyrat det allt mäktigare Amerika. Ryssland blev det stora
439
C. A. J. Gadolin
undantaget, som användes såsom probersten för den speciella socialistiska hushållningsläran. Emellertid ändrade Versaillesfördraget
den »ekonomiska verkligheten» jämväl i de s. k. borgerliga staterna mera än vad ekonomerna – särskilt i England – till en
början vo:io benägna att medgiva. Privategendom, vilken ju staterna i sina tidigare mellanhavanden blott i obetydlig grad angripit, blev nu föremål för annexion i vidsträckt omfattning. Så-
lunda förlorade de slagna makternas undersåtar som regel all sin
betydande privategendom inom de 36 fiendestaterna, vilka kontrollerade halva jordklotet. Dessutom bragtes genom de inflationsprocesser, som kulminerade i Mellaneuropa, medelklassen ur
sin tidigare så trygga ställning som sparande stånd. Dessa händelser måste ha haft en mycket stor inverkan både på sparviljan
och investeringsberedskapen i vidsträckta europeiska kretsar utanför England och grundligt omgestaltat den psykologiska storhet,
som Keynes kallar »propensity».
Men ej nog härmed. De ekonomiska relationerna mellan de
europeiska staterna samt mellan dem och Amerika förskötos till
oigenkännlighet, dels genom de amerikanska rustningskrediterna,
som ju icke representerade en investering i vedertagen ekonomisk
bemärkelse, dels – och framför allt – genom skadeståndet, som
skapade ett ofantligt kreditförhållande ur ett ekonomiskt intet.
Kreditformen användes här för tillskapande av obestämda, ehuru
omfattande förändringar i äganderätten utan att något sparande
eller någon investering förekommit. Den s. k. kommersialiseringen
av krigslånen bidrog i eminent grad till att öka konfusionen och
snedvrida den internationella kapitalmarknaden.
I hundra år hade man i huvudsak lyckats bibehålla Wienkongressens europeiska gränser. I själva verket hade Europas utveckling till en tätbefolkad och högtindustrialiserad världsdel –
Ryssland alltfort undantaget – skett i hägnet av dessa gränser,
vilka sålunda representerade en viktig ekonomisk-politisk konstant
inom den enastående process av ekonomiskt framåtskridande, som
ägt rum. Även här ändrade Versaillesbestämmelserna »verkligheten» högst betydligt: inom det lilla Europa drogos tusentals kilometer nya tullgränser, som upprevo starkvuxna ekonomiska
sammanhang och överhuvudtaget saknade »nationalekonomiskt»
existensberättigande. Den nya gränsdragningens verkan blev dess- .utom dubbelsidig, enär protektionismen strax fick vind i seglen.
Versaillesperioden blev för kort för att full ekonomisk anpassning efter de nya konstanterna skulle ha kunnat ske. Den min- 440
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
skade individuella sparviljan, den osäkra framtiden, som i negativ
riktning påverkade »inducement» till investering samt den av de
fortsatta störningarna föranledda arbetslösheten drevo fram statsinitiativet i tidigare okänd omfattning. En av de märkligaste
företeelserna var säkerligen den ofantliga autarka kreditmarknad,
som Hj. Schacht skapade i Tyskland, och på vars grundval en investeringsverksamhet av gigantiska mått satte in. Även i Sovjetunionen skedde en expansion, som i väsentliga avseenden var
autark. Trots allt detta bibehöllo nationalekonomerna i gemen en
i bästa fall neo-klassisk inställning till företeelserna.
Keynes’ revolution kom fjällen att falla från mångas ögon. ~Ien
tyvärr blev en ny doktrinarism följden, och denna spåras kanske
starkast i de moderna socialdemokratiska partiernas programenliga vård om arbetstillfällena. Den totalitära planhushållningen vann mot slutet av Versaillesperioden anhängare och
insteg i de flesta »borgerliga» stater, om också ofta i en konfunderande och oenhetlig form. Utrikeshandelns bundenhet överträffade i många avseenden t. o. m. merkantilistiska ideal: liksom
innehavet av klingande metall tidigare gjorts till självändamål,
blev dispositionen över det möjligt största dollarbeloppet nu det
viktigaste.
Det andra världskriget synes för Europas vidkommande ha sopat undan resterna av hela vår gamla »ekonomiska ordning».
Såsom ovan påpekades, är kapitalförstöringen väsentlig, i synnerhet som den ingår i ett fortlöpande program och ingalunda inskränker sig till krigsperioden. Väsentlig är även den massiva
exproprieringen av hela folkstammars privategendom. Gränsförändringarna, zongränserna i Mellaneuropa och suveränitetsbegränsningarna för de talrika slagna nationerna samt Europas
uppdelande på tvenne maktsfärer fullborda bilden av förändringar,
som en senare tids historieforskning måhända skall finna likvärda
med folkvandringarna. Det privata initiativets allt trängre utrymme, byråkratiseringen, det moderna krigsfångeslaveriet, godtycket och den bristande effektiviteten, allt mot bakgrunden av
labila politiska förhållanden jämväl i segerstaterna, beledsaga en
process, som dessutom innebär en omkastning i Europas hittillsvarande försörjningsstruktur.
Det är betecknande för det mentala läget, när en tidskrift med
»Economists» traditioner kräver socialisering av den tyska industrien, enär enskild ägo skulle bidraga till att uppamma en revansch- 30-47627 Svensk Tidskrift 1947 441
.’
,· .
C. A. J. Gadolin
mentalitet.7 Att socialiseringen är aktuell i liberalismens klassiska
hemland England trots en historisk utveckling, som i förhållande
till den kontinentala kunde betecknas såsom evolutionistisk, tyder
hän på stora förändringar inom den »psykologiska verkligheten».
Att den sammanfattning av landets krafter, som en modern krigföring innebär, skulle stått fadder till de utbredda socialistiska
tänkesätten, kan emellertid icke med fog hävdas: i »segermaktem
Amerika har socialismen alltfort ingen vind i seglen, medan det
ostörda och i privatföretagsamhotens hägn rikvordna Sverige svårt
anniktas av socialiseringstendenser.
Man ansåg i tiden, att Sovjetunionen skulle bryta samman på
grund av den ekonomiska omöjligheten i dess socialistiska system.
Bl. a. saknades basen för all förnuftig ekonomisk kalkylering.
Liksom klassikerna räknade med on jämvikt, som trots alla mänskliga ingripanden automatiskt återställdes, ja, hos harmoniekonomerna t. o. m. representerade den bästa möjliga kombinationen,
räknade nationalekonomerna för några decennier sedan allmänt
med ett nödvändigt sammanbrott för den »oekonomiska» sovjethushållningen. Utvecklingen visar, huru långt de härskande hypoteserna stodo från verkligheten, men don lär oss även, att den
»psykologiska verkligheten» icke blott kan ändra sig, utan t. o. m.
iindras. Bland de farligaste konstruktionerna i ekonomiska resonemang av teoretisk natur framstår »ceteris paribus».
Iakttagelsen, att »teorien icke håller streck» medför sina speciella
faror. Dels upphör man att tro på några hypoteser alls, och då
förlorar ju det ekonomiska handlandet slutligen all mening, dels
utnyttjar man diskrepansen mellan teori och verklighet till att
bedriva en ekonomisk politik, som är blottad på logiskt ansvar.
Penningväsendet, denna tummelplats för ansvarslösa politiska ingripanden, levererar här de bästa exemplen. Så har uppluckrandet
av den kvantitetsteoretiska åskådningen medfört oerhörda riskmoment, icke blott för spararna, utan för hela samhällsekonomien,
ja för den statliga moralen själv. På grund av den totalitära statens
polisdominerade förmåga att för viss tid förhindra spridandet
inom vissa viktiga efterfrågesfärer av konstlat tillskapad konsumtionskraft, ha även demokratierna utan vidare skruvler beträtt
penningförsämringens farliga väg. Beträffande do rent logiska
7 Jfr den ledande artikeln »Socialism for Germany» i »Economist» för 26j lO 1946.
442
• _i
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
sammanhangen på denna punkt kan man höra bildade människor
växla de konstigaste repliker.8
»Homo oeconomicus» är utan tvivel en lika världsfrämmande typ
som den »allround» socialt inställda medborgaren, med vilken den
demokratiska staten även i sina ekonomiska avgöranden officiellt
räknar. Inom socialiseringsdebatten i Sverige har påpekats, att
den enskilda medborgaren har mycket litet känsla av delägarskap
t. ex. i statens järnvägar. Att den socialistiska staten blott kan tänkas fungera såsom totalitär och att tvånget blir en primär funktion, har med anmärkningsvärd logik utretts, samtidigt som det
t. v. föreliggande historiska materialet synes verificera en sådan
uppfattning. En annan sak är, om människan kan »omskolas» till
att uppfatta ett starkt tvång såsom en naturlig sak.
Den socialistiska läran räknar med staten och folkvälfärden i
något andra kategorier än den liberala. Jämförelsen blir därför
ofta inkommensurabel. Men den socialistiska tesens avstånd från
den iakttagbara ekonomisk-psykologiska verkligheten synes i
många punkter bli ännu större än den liberala lärans. I många
stycken synes den socialistiska ekonomiens funktionsduglighet vila
på lika svagt underlag som harmoniekonomiens. Så t. ex. synes
man på socialistiskt håll i stor utsträckning ignorera den oerhörda
tröghetsbuffert, som den ansvällda .byråkratien utgör. På samma
sätt undviker man att taga ställning till arbetseffektivitetens nedgång eller till den utvidgade sektorn felinvesteringar. Psykologiska
iakttagelser utvisa, att människan med sin nuvarande mentala
utrustning icke kan förväntas utföra ett dagligt rutinarbete på
basen av ideologisk begejstring såsom drivande kraft, och ändå
är detta det enda alternativet till det direkta tvånget inom den
socialistiska produktionen.
Människans lust att uppgöra program för det allmänna handlandet kan knappast stävjas. Denna »propensity» är vällika stark
som den av Adam Smith iakttagna obetvingliga lusten att byta
varor. Men den ekonomiska vetenskapen borde protestera mot
missbruk av ekonomiska läror, som blott äro hypoteser.
8 Se Tryggve .J. B. Hoff: ökonomisk Kalkulasjon i Socialistiske Samfund,
H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard) Oslo 1938.
443
..
..
VERI(LIGHETSBAS
Av docent C. _1.. J. G_:lDOLI~V, Helsingfors
MAN är väl i allmänhet ense om att en teori -särskilt om den
betecknas såsom vetenskaplig – skall leverera en logiskt tillfredsställande förklaring till företeelser, som utspela sig i någon
verklighet. För att överhuvudtaget nå fram till en teori måste vi
avgränsa verkligheten på något sätt, vi måste utspjälka en delverklighet, med vilken vi sysselsätta oss. Två vanskligheter möta
oss då omedelbart: godtycket i varje sådan utspjälkning och svå-
righeten att tillfredsställande verificera en teori. Vad nu den ekonomiska teorien – resp. de ekonomiska teorierna – och den ekonomiska verkligheten – resp. de ekonomiska företeelserna –
beträffar, kan man med fog göra gällande, att ingendera någonsin
är koncis.
Mot alla ekonomiska teorier kan invändas, att det i själva verket
blott rör sig om hypoteser, då vi med hypotes avse en icke fullgiltigt verificerad teori. Den ekonomiska vetenskapen vore ärligare, om den med större eftertryck skulle betona detta sakförhållande, och de ekonomiska författarna skulle tjäna mänskligheten
bättre, om de skulle beteckna sina talrika »teorier» såsom det,
de äro, nämligen hypoteser. En dylik reform skulle framför allt
gjuta olja på vågorna inom den politiska intressekampen, där politikerna, stödda på vanligtvis både missförstådda och oriktiga
teorier, svinga sina slagsvärd med mycket större kraft, än vad
hypoteser kunde förläna. Såsom stöd för denna tanke vill jag anföra ett Keynes-citat: »Practical men, who believe themselves to
be quite exempt from any intellectual influences, are usually the
siaves of some defunct economist. Madmen in authority, who hear
voices in the air, are distilling their frenzy from some academic
scribbler of a few years back.»1
Godtycket med utspjälkningen av den del-verklighet, för vilken
1 Citerat efter Paul A. Samuelson: »Lord Keynes and the General Theory»,
Econometrica n: r 3, 194G, sid. 200.
433
..,; ·.
C. A. J. Gadolin
hypotesen uppställes, är fundamentalt. Noggrann eftertanke bör
kunna övertyga oss om att det icke existerar någon »ekonomisk
verklighet» och heller icke några »ekonomiska företeelser». På sin
höjd – och även detta är mycket osäkert – kan man anlägga en
ekonomisk aspekt på vissa psykologiska processer och deras förmodade verkningar. Men icke desto mindre anses folk stå på speciellt fast mark, ifall denna utgöres av den »ekonomiska verkligheten», och med uppgiften att förklara »ekonomiska företeelser»
ha tusen sinom tusen vetenskapsmän sysselsatt sig och sysselsätta sig allt fortfarande. Faran av terminologiens makt över tanken är även här uppenbar.
Naturligtvis har den intelligenta ekonomiska vetenskapsmannen
länge sedan insett, att varken »ekonomiska teorier» eller »ekonomisk verklighet» i fullgiltig mening existera. Men medan det
numera är ofarligt att tala om soluppgång och solnedgång, enär
den bildade allmänheten vet, att solen varken går upp eller ned,
är detta icke fallet med »ekonomisk teori» och »ekonomisk verklighet». I själva verket bevara vetenskapsmännen liksom augurer
sin visdom för sig, och bland augurerna i Rom funnos säkerligen
många, som själva trodde på inälvornas vittnesbörd om kommande ting.
Mycket skulle vara vunnet, om allmänheten lärde sig inse den
ekonomiska verklighetens komplexa art och dess stora föränderlighet. Numera uppfattas även klassisk ekonomi mer och mer så-
som hänförande sig till ett avgränsat tidsskede inom en bestämd
miljö. Härtill kan genmälas, att klassikerna ju i allmänhet resonerade deduktivt, och att deras insikter i samhällsdetaljerna voro
relativt små, varför det dåtida samhället icke bort påverka deras
ställningstagande nämnvärt.2 Emellertid härstamma premisserna
för varje deduktion från en induktiv tankeprocess, som är så
mycket djärvare, ju mindre forskaren kan veta om samhället –
och just därför även så mycket overkligare.
Klassikernas teoretiserande tog den österrikiska skolan i arv,
och kort därpå eller i samband därmed framträdde företrädare
för matematisk lagbundenhet inom de ekonomiska företeelsernas
2 Eli F. Heckscher säger i en uppsats med titeln »Något om Keynes’ ’General
Theory’ ur ekonomisk-historisk synpunkt» i Ekonomisk Tidskrift n:r 3, 1946, sid. 165
följande: »Att Keynes ej gjort sig den frågan (näml. betr. de merkantilistiska teoretikernas verklighetskännedom) är desto mera oberättigat, som han ju frånkänner
de klassiska teoretikerna all förmåga av riktiga slutsatser ur deras faktiska erfarenheter.»
434
-.-.
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
värld. Likvisst hade den historiska skolan förnekat möjligheten
att bilda en vetenskap på grundval av lagbundna ekonomiska sammanhang. Den matematiska bearbetningen hade naturligtvis
hängt helt i luften, om icke den snabbt framväxande statistiska
forskningen presenterat serier av fakta, som syntes användbara
ur verificeringssynpunkt, men med vilka naturligtvis även spekulativa trollkonster kunde utföras.
Nationalekonomien började nu intaga en allt bredare plats vid
universitet och högskolor, och populariserande framställningar av
de ekonomiska lärorna blevo allt vanligare. På detta område
uppnådde Marshall och senare Cassel snart världsrykte. Emellertid syntes den »ekonomiska verkligheten» bli allt fientligare mot
de välutformade lärorna, och det uppstod en allmän oro. Keynes
vågade i detta läge visa hän på att Versailles-epokens »verklighet»
var alldeles annan ii.n förkrigstidens, medan Cassel gjorde gällande, att politikerna icke behärskade ekonomiens grundteser, och
att olyckorna härledde sig härav. Närmast kommer man väl sanningen, om man antager, att politikernas ledstjärnor i mycket
ringa utsträckning alls voro ämnade att symbolisera s. k. ekonomiskt förnuft.
Den nya verkligheten, som främst karakteriserades av massarbetslöshet, behövde nya uttolkare, och som den främste bland
dessa uppträdde åter J. M. Keynes. Han hade oförvägenheten att
uppstiilla sin »General Theory» som ett slags mot-dogm till klassikerna, och han accepterades även inom kort såsom en ekonomisk
Messias. Han gjorde sin teori elastisk genom att införa talrika
psykologiska buffertar och leder och lyckades verkligen i sina förklaringsförsök närma sig den delverklighet, man kring medlet av
1930-talet i England uppfattade såsom ekonomisk. Han undgick ingalunda opposition, men hans hypoteser slogo så små-
ningom igenom, särskilt inom den yngre generationen ekonomiska
forskare.
Det är bekant, att Keynos publicerade sitt verk i polemik mot
sina tidigare läror, och många av hans vänner mena, att hans
för tidiga bortgång hindrat en ny helomvändning.3 Dels kom
3 Jfr Eli F. Hcckscher i tidigare nämnda uppsats sid. 182: »Huruvida Keynes
skulle ha hållit fast vid sin konstruktion, om han fått leva, måste nog anses som
en öppen fråga. Med sin ganska enastående förmåga av självförnyelse och med
det beundransvärda mod han visade i fråga om att ej blott avsvärja utan rent
av nedsabla egna föregående ståndpunkter är det ej uteslutet, att han härniist skulle
ha vänt sig mot sina egna beundrande lärjungar.»
435
C. A. J. Gadolin
nämligen den »Keyneska revolutionen» såsom ett resultat av iakttagelsen, att verkligheten hade förändrat sig, dels synes Keynes.
emellertid ha trott, att det var fråga om en »engångsändring». Att
verkligheten redan inom den första dekaden av »General Theory’s»
liv på nytt skulle undergå grundväsentliga ändringar, hade han
icke förutsett, och därför är man berättigad att förmoda, att han
själv numera även skulle ha förkastat sin nya allmänna teori.
Keynes har mer än någon annan angripit klassikerna för att
dessa skulle ha uppställt allmänna ekonomiska läror på basen av
en tillfällig del-verklighet. Ja, den stora engelska ekonomen anser
merkantilisterna såsom de bättre vetenskapsmännen, vilket Heckscher även nyligen understrukit-4 I detta sammanhang påpekar
emellertid den svenska nationalekonomen, att Keynes själv hemfaller åt farliga generaliseringar, då han påstår, att människans.
lust att spara genom hela mänsklighetens historia varit större än
hennes beredskap att investera. J a, Keynes gör ju gällande, att
oviljan att investera under alla tidevarv utgjort nyckeln till de
ekonomiska problemen.
Man har förebrått klassikerna, att deras ekonomiska generaliseringar företogos mot bakgrunden av en speciell engelsk verklighet, som icke kunde anses besitta allmängiltighet vare sig i tid
eller rum. Men denna förebråelse synes även träffa klassikernas.
kritiker Keynes. Det är den speciella engelska verkligheten kring
1930, som öppnar hans ögon för att de härskande ekonomiska hypoteserna stå för långt från verkligheten. Han anser den engelska
verkligheten så avgörande, att han knappast behövde annan orientering. Hans amerikanska kritiker Paul A. Samuelson ironiserar
smått med Keynes »famous remark», att tyska verk aldrig gåve
honom någonting nytt.5 Och dock blev ju just den »tyska verk• J fr Heckschers ovannämnda uppsats, där han understryker Keynes’ stora förståelse för merkantilisterna. Härmed må jämställas Samuelsons respektlösa omdömen
om Keynes såsom teoretiker (Econometrica n 😮 3, 1946). Han säger (sid. 196):
»Keynes seems never to have had any genuine interest in pure economic theory.»
Vidare sid. 197: »Moreover, there is reason to believe that Keynes ’s thinking
remained fuzzy on one important analytical matter throughout all his days: the
relation between ’identity’ and functional equality.» Slutligen på samma sida längre
ned: »Perhaps he was always too busy with the affairs of the world to be able
to devote sufficient time for repeated thinking through of certain basic problems.»
’ Samuelson säger i en not i den ovanciterade uppsatsen i Econometrica:
»Around 1911-15, he (Keynes) was the principal reviewer of German books for
E. J.; also he must have read- at least he claimed to have- innumerable German
works on probability. That he could not speak German with any fluency is weil
attested – – -.»
436
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
lighet», som växte fram under de år, Keynos arbetade på sin »Allmänna teori,», i hög grad bestämmande för både engelskt och
amerikanskt politiskt och ekonomiskt ställningstagande.
.Många ekonomiska författare ha framhållit, att olyckan med
Versailles-epoken var, att man tillämpade förkrigshypoteser på
en förändrad »ekonomisk» verklighet. Det underliga var, att ju
mera nationalekonomien omhuldades såsom vetenskap och ju mera
allmänhetens ekonomiska vetgirighet tillfredsställdes, desto olyckligare åtgärder vidtog man. Man behöver blott bläddra i Keynes’,
Cassels och Nittis kritiska uttalanden om Versaillesbestämmelsernas ekonomiska verkningar eller erinra sig skadeståndspolitikens
underliga motsägelser för att se detta pilstående verificerat. Dels
får man väl just antaga, att epokens politiska »madmen» stödde
sig på »some acadcmic scribbler of a few years back», dels hade
man lärt sig att i politiskt syfte använda formellt ekonomiska
motiveringar.
Enligt Keynos skulle den bristande viljan att investera vara huvudorsaken till människornas olyckor. Tar man en annan del-verklighet än den engelska under det kritiska 30-talet i ögnasikte,
synes slutsatsen bli omvänd. Ty vilken uppfattning om förhållandena i Tyskland man än må ha, och huru mycket man än må
fördöma den politiska utvecklingen, »ekonomiskt» sett måste man
fastslå, att investeringsverksamheten i Tyskland efter år 1933 var
alldeles enorm och blott accelererade. Huru litet önskvärd ur synpunkten av det Tyska rikets stigande makt ockupationen av Österrike, Böhmen-Mähren och Polen för det brittiska riket än
kunde te sig, en sak kan man icke bestrida; att investeringsverksamheten i dessa länder genast tog ett enormt uppsving och med
all sannolikhet fortsatt i ett stegrat tempo.
Den verklighet vår världsdel nu kan annotera, karakteriseras
främst av kapitalförstöring och människomassors transporterande till sådana ställen, där någon förnuftig kombination av
investerat och löpande arbete icke kan ske. Det är alltså motsatsen
till allt, som ansetts såsom »ekonomiskt förnuft», icke minst av
Keynes. Visserligen ha krigshandlingar alltid medfört förintande
av realkapital, men förstörelsens proportioner ha aldrig tidigare
varit så stora.
Sedan de direkta krigshandlingarna upphört, har förstörelseverksamheten iklätts en annan dräkt. Beveridges vittnesmål från
hans nyligen företagna mellaneuropeiska resa bär tillräckligt vittnesbörd härom, och både »Economist» och »Manchester Guardian»
437
C. A. J. Gadolin
ha öppnat sina spalter för diskussion om detta. De folkförflyttningar, som åren 1945-46 tvångsvis genomförts i östra Tyskland
och i Böhmen, omfatta enligt engelska beräkningar c:a 15 milj.
tidigare förhållandevis välbärgade människor, kanske mera. Dessa
människor – tillhörande den mest investeringsdugliga europeiska
folkstocken – mista samtidigt allt sitt sparande: deras samtliga
privategendom inkluderande jorden går förlorad. Under processens gång och som resultat därav förstöres det lagrade realkapitalet i mycket vid utsträckning, och Europas bäst brukade jordbruksdistrikt läggas öde.6
För den vetenskapliga diskussionen i England äro dessa förhållanden icke mera tabu. För att göra klart för oss, vad det är
fråga om, må vi besinna, att det rör sig om en idog och kulturellt
högtstående befolkning till Finlands, Sveriges, Norges och Danmarks sammanlagda folkmängders tal, vilken fått lämna hus och
hem och ägodelar och gjorts till paupers. Den har dessutom
transporterats till ett redan överbefolkat och förstört land, där
ockupationsmakten är sysselsatt med att avmontera hela den
tunga och den halvtunga industrien. Beveridge framhåller, att
om denna fördrivna befolkning skall kunna hållas vid liv i sin nya
omgivning, borde Tysklands industri betydligt utvidgas; f. n.
sysslar man emellertid med att enligt Potsdamplanen nedmontera den.
Keynes ansåg, att arbetslösheten i England under 30-talet
kunde medföra allvarsamma psykologiska rubbningar, i det både
spar- och investeringsviljan angreps. Vilka psykologiska rubbningar – för att blott nämna dem – skola då icke de oerhörda
ingreppen i Mellaneuropas tidigare »ekonomiska verklighet» medföra. Ä ven i de osteuropeiska staterna pågår en dylik nedpressningsprocess – med undantag för Sovjetunionen själv. Både sparande och i synnerhet investering förutsätter optimism och förtroende. Dessa ting existera icke längre i de kontinentala staterna
öster om Rhen – ja knappast ens i Frankrike -, men måhända i
Sovjetunionen.
Dessa exempel ha anförts för att understryka, att en ekonomisk
verklighetsförskjutning av den storleksgrad, vi i samband med
det andra världskriget upplevat, överträffar alla tidigare förändringar. Vår slutsats borde bli – och Keynes hade säkerligen
tvungits att draga den, om han ännu levat – att knappast några
6 Jfr bl. a. Economist för 27/7 1946: »Peace without honour.»
438
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
av tidigare epokers ekonomiska hypoteser längre kunde vara relevanta, notabene för den europeiska del-verkligheten. Men denna
del-verklighet var en så viktig beståndsdel av den s. k. västerländska kulturkretsen, att starka förskjutningar både inom de
engelska och amerikanska landarnärena icke kunna utebliva.
T. v. bevaras emellertid ännu på flere håll den gamla formen,
d. v. s. man handlar eller påstår sig handla efter hypoteser, hämtade från den förgångna verkligheten. Speciellt farliga äro de
härskande hypoteserna om sparande och investering, vilka ju intresserat nationalekonomernas skarpsinne mest. Dessa bägge företeelser – sparande och investering – omsluta ju frågan om kreditens väsen. Och krediten kan snarare än investeringen, vars
»andra sida» den egentligen utgör, anses vara nationalekonomiens krux.
De härskande ekonomiska lärorna, vilka inhämtas vid högskolorna i alla länder utanför Sovjetunionen, förutsätta ett
»grundsarnhälle» av fria individer, vilkas politiska sammanslutningsform är – eller bör vara – demokratien. Det medges i annexforrn, att statens inflytande ökat, men staten behandlas i
huvudsak blott som en något köpkraftigare och därigenom
verkningsfullare individ. Man medger även, att individer kunna
sammansluta sig till ett slags superindivider- företagsläran bygger ju härpå- och staten blir då »primus inter pares» bland dessa
ekonomiska superindivider. Såsom ram för medborgargrupperna
uppträder även staten; särskilt inom penningläran måste t. o. m.
Cassel ty sig till en sådan konstruktion.
Vidare fasthåller man vid att det progressiva samhället är det
normala, och att sparandet, som är kreditens bas, möjliggör detta
successiva utbyggande. Spararrdet hetryggar via krediten och investeringen ägandet till realkapitalet; antaget en »ursprungsockupation» inom samhället – förlagd låt oss säga kanske till
Karl den stores tidevarv – har produktionsapparaten långsamt
utbyggts och uppbyggts på ovanskildrat vis. Den väldiga ockupation, som under Nya tiden försiggått på transoceana områden, ha
de ekonomiska förklaringshypoteserna i stor utsträckning ignorerat. Man annoterade visserligen, att Sovjetunionen bröt sig ut
ur de europeiska nationernas samfund, men då det stora ryska
landets sammanhang med det övriga Europa redan tidigare varit
lösligt, ändrade man icke på den teoretiska inställningen, så mycket mindre som europeiska ekonomiska ideer syntes ha genomsyrat det allt mäktigare Amerika. Ryssland blev det stora
439
C. A. J. Gadolin
undantaget, som användes såsom probersten för den speciella socialistiska hushållningsläran. Emellertid ändrade Versaillesfördraget
den »ekonomiska verkligheten» jämväl i de s. k. borgerliga staterna mera än vad ekonomerna – särskilt i England – till en
början vo:io benägna att medgiva. Privategendom, vilken ju staterna i sina tidigare mellanhavanden blott i obetydlig grad angripit, blev nu föremål för annexion i vidsträckt omfattning. Så-
lunda förlorade de slagna makternas undersåtar som regel all sin
betydande privategendom inom de 36 fiendestaterna, vilka kontrollerade halva jordklotet. Dessutom bragtes genom de inflationsprocesser, som kulminerade i Mellaneuropa, medelklassen ur
sin tidigare så trygga ställning som sparande stånd. Dessa händelser måste ha haft en mycket stor inverkan både på sparviljan
och investeringsberedskapen i vidsträckta europeiska kretsar utanför England och grundligt omgestaltat den psykologiska storhet,
som Keynes kallar »propensity».
Men ej nog härmed. De ekonomiska relationerna mellan de
europeiska staterna samt mellan dem och Amerika förskötos till
oigenkännlighet, dels genom de amerikanska rustningskrediterna,
som ju icke representerade en investering i vedertagen ekonomisk
bemärkelse, dels – och framför allt – genom skadeståndet, som
skapade ett ofantligt kreditförhållande ur ett ekonomiskt intet.
Kreditformen användes här för tillskapande av obestämda, ehuru
omfattande förändringar i äganderätten utan att något sparande
eller någon investering förekommit. Den s. k. kommersialiseringen
av krigslånen bidrog i eminent grad till att öka konfusionen och
snedvrida den internationella kapitalmarknaden.
I hundra år hade man i huvudsak lyckats bibehålla Wienkongressens europeiska gränser. I själva verket hade Europas utveckling till en tätbefolkad och högtindustrialiserad världsdel –
Ryssland alltfort undantaget – skett i hägnet av dessa gränser,
vilka sålunda representerade en viktig ekonomisk-politisk konstant
inom den enastående process av ekonomiskt framåtskridande, som
ägt rum. Även här ändrade Versaillesbestämmelserna »verkligheten» högst betydligt: inom det lilla Europa drogos tusentals kilometer nya tullgränser, som upprevo starkvuxna ekonomiska
sammanhang och överhuvudtaget saknade »nationalekonomiskt»
existensberättigande. Den nya gränsdragningens verkan blev dess- .utom dubbelsidig, enär protektionismen strax fick vind i seglen.
Versaillesperioden blev för kort för att full ekonomisk anpassning efter de nya konstanterna skulle ha kunnat ske. Den min- 440
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
skade individuella sparviljan, den osäkra framtiden, som i negativ
riktning påverkade »inducement» till investering samt den av de
fortsatta störningarna föranledda arbetslösheten drevo fram statsinitiativet i tidigare okänd omfattning. En av de märkligaste
företeelserna var säkerligen den ofantliga autarka kreditmarknad,
som Hj. Schacht skapade i Tyskland, och på vars grundval en investeringsverksamhet av gigantiska mått satte in. Även i Sovjetunionen skedde en expansion, som i väsentliga avseenden var
autark. Trots allt detta bibehöllo nationalekonomerna i gemen en
i bästa fall neo-klassisk inställning till företeelserna.
Keynes’ revolution kom fjällen att falla från mångas ögon. ~Ien
tyvärr blev en ny doktrinarism följden, och denna spåras kanske
starkast i de moderna socialdemokratiska partiernas programenliga vård om arbetstillfällena. Den totalitära planhushållningen vann mot slutet av Versaillesperioden anhängare och
insteg i de flesta »borgerliga» stater, om också ofta i en konfunderande och oenhetlig form. Utrikeshandelns bundenhet överträffade i många avseenden t. o. m. merkantilistiska ideal: liksom
innehavet av klingande metall tidigare gjorts till självändamål,
blev dispositionen över det möjligt största dollarbeloppet nu det
viktigaste.
Det andra världskriget synes för Europas vidkommande ha sopat undan resterna av hela vår gamla »ekonomiska ordning».
Såsom ovan påpekades, är kapitalförstöringen väsentlig, i synnerhet som den ingår i ett fortlöpande program och ingalunda inskränker sig till krigsperioden. Väsentlig är även den massiva
exproprieringen av hela folkstammars privategendom. Gränsförändringarna, zongränserna i Mellaneuropa och suveränitetsbegränsningarna för de talrika slagna nationerna samt Europas
uppdelande på tvenne maktsfärer fullborda bilden av förändringar,
som en senare tids historieforskning måhända skall finna likvärda
med folkvandringarna. Det privata initiativets allt trängre utrymme, byråkratiseringen, det moderna krigsfångeslaveriet, godtycket och den bristande effektiviteten, allt mot bakgrunden av
labila politiska förhållanden jämväl i segerstaterna, beledsaga en
process, som dessutom innebär en omkastning i Europas hittillsvarande försörjningsstruktur.
Det är betecknande för det mentala läget, när en tidskrift med
»Economists» traditioner kräver socialisering av den tyska industrien, enär enskild ägo skulle bidraga till att uppamma en revansch- 30-47627 Svensk Tidskrift 1947 441
.’
,· .
C. A. J. Gadolin
mentalitet.7 Att socialiseringen är aktuell i liberalismens klassiska
hemland England trots en historisk utveckling, som i förhållande
till den kontinentala kunde betecknas såsom evolutionistisk, tyder
hän på stora förändringar inom den »psykologiska verkligheten».
Att den sammanfattning av landets krafter, som en modern krigföring innebär, skulle stått fadder till de utbredda socialistiska
tänkesätten, kan emellertid icke med fog hävdas: i »segermaktem
Amerika har socialismen alltfort ingen vind i seglen, medan det
ostörda och i privatföretagsamhotens hägn rikvordna Sverige svårt
anniktas av socialiseringstendenser.
Man ansåg i tiden, att Sovjetunionen skulle bryta samman på
grund av den ekonomiska omöjligheten i dess socialistiska system.
Bl. a. saknades basen för all förnuftig ekonomisk kalkylering.
Liksom klassikerna räknade med on jämvikt, som trots alla mänskliga ingripanden automatiskt återställdes, ja, hos harmoniekonomerna t. o. m. representerade den bästa möjliga kombinationen,
räknade nationalekonomerna för några decennier sedan allmänt
med ett nödvändigt sammanbrott för den »oekonomiska» sovjethushållningen. Utvecklingen visar, huru långt de härskande hypoteserna stodo från verkligheten, men don lär oss även, att den
»psykologiska verkligheten» icke blott kan ändra sig, utan t. o. m.
iindras. Bland de farligaste konstruktionerna i ekonomiska resonemang av teoretisk natur framstår »ceteris paribus».
Iakttagelsen, att »teorien icke håller streck» medför sina speciella
faror. Dels upphör man att tro på några hypoteser alls, och då
förlorar ju det ekonomiska handlandet slutligen all mening, dels
utnyttjar man diskrepansen mellan teori och verklighet till att
bedriva en ekonomisk politik, som är blottad på logiskt ansvar.
Penningväsendet, denna tummelplats för ansvarslösa politiska ingripanden, levererar här de bästa exemplen. Så har uppluckrandet
av den kvantitetsteoretiska åskådningen medfört oerhörda riskmoment, icke blott för spararna, utan för hela samhällsekonomien,
ja för den statliga moralen själv. På grund av den totalitära statens
polisdominerade förmåga att för viss tid förhindra spridandet
inom vissa viktiga efterfrågesfärer av konstlat tillskapad konsumtionskraft, ha även demokratierna utan vidare skruvler beträtt
penningförsämringens farliga väg. Beträffande do rent logiska
7 Jfr den ledande artikeln »Socialism for Germany» i »Economist» för 26j lO 1946.
442
• _i
Om ekonomiska lärors verklighetsbas
sammanhangen på denna punkt kan man höra bildade människor
växla de konstigaste repliker.8
»Homo oeconomicus» är utan tvivel en lika världsfrämmande typ
som den »allround» socialt inställda medborgaren, med vilken den
demokratiska staten även i sina ekonomiska avgöranden officiellt
räknar. Inom socialiseringsdebatten i Sverige har påpekats, att
den enskilda medborgaren har mycket litet känsla av delägarskap
t. ex. i statens järnvägar. Att den socialistiska staten blott kan tänkas fungera såsom totalitär och att tvånget blir en primär funktion, har med anmärkningsvärd logik utretts, samtidigt som det
t. v. föreliggande historiska materialet synes verificera en sådan
uppfattning. En annan sak är, om människan kan »omskolas» till
att uppfatta ett starkt tvång såsom en naturlig sak.
Den socialistiska läran räknar med staten och folkvälfärden i
något andra kategorier än den liberala. Jämförelsen blir därför
ofta inkommensurabel. Men den socialistiska tesens avstånd från
den iakttagbara ekonomisk-psykologiska verkligheten synes i
många punkter bli ännu större än den liberala lärans. I många
stycken synes den socialistiska ekonomiens funktionsduglighet vila
på lika svagt underlag som harmoniekonomiens. Så t. ex. synes
man på socialistiskt håll i stor utsträckning ignorera den oerhörda
tröghetsbuffert, som den ansvällda .byråkratien utgör. På samma
sätt undviker man att taga ställning till arbetseffektivitetens nedgång eller till den utvidgade sektorn felinvesteringar. Psykologiska
iakttagelser utvisa, att människan med sin nuvarande mentala
utrustning icke kan förväntas utföra ett dagligt rutinarbete på
basen av ideologisk begejstring såsom drivande kraft, och ändå
är detta det enda alternativet till det direkta tvånget inom den
socialistiska produktionen.
Människans lust att uppgöra program för det allmänna handlandet kan knappast stävjas. Denna »propensity» är vällika stark
som den av Adam Smith iakttagna obetvingliga lusten att byta
varor. Men den ekonomiska vetenskapen borde protestera mot
missbruk av ekonomiska läror, som blott äro hypoteser.
8 Se Tryggve .J. B. Hoff: ökonomisk Kalkulasjon i Socialistiske Samfund,
H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard) Oslo 1938.
443
..
..