Om en regeringsförklaring

Stefan Löfven är saklig, lågmäld och uttrycker sig enkelt och eftertänksamt. Vem som  helst skulle vara glad att ha honom som granne. Han skulle utan vidare bli enhälligt vald till ordförande i bostadsrättsföreningen, och han skulle sköta sitt uppdrag utmärkt. Men vem är han egentligen? Hur tänker han? Han använder ofta ett uttryck, som kan ge en nyckel, skriver Christian Braw.

Det förekom också i hans regeringsförklaring 8 september. När han talar om sin regerings hittills största misslyckande – brottslighetens bekämpande – använder han uttrycket ”socioekonomiska orsaker”. Det innebär att ondskefulla handlingar inte beror på ondska utan på yttre orsaker, dålig ekonomi och dålig miljö. Ändra på ekonomin, ändra på miljön, så försvinner brottsligheten. Människan är alltså inte styrd inifrån av sin egen godhet eller ondska, utan av yttre faktorer, som politikern kan förändra. Dessa yttre orsaker är alla materiella.

Det var precis så Karl Marx tänkte: Människan är en produkt av yttre, materiella omständigheter. Det innebär att den mänskliga friheten är upphävd. Människan är de yttre förhållandenas fånge. Vill man beskriva det med en bild, kan man tänka på en sprattelgubbe. Drar man i snöret, sprattlar han.

Det är inte bara Stefan Löfven, som tänker så. Det finns en berättelse om den funktionalistiske arkitekten Le Corbusier. Han hade fått ett uppdrag från Indien att rita en ny stad. När han presenterade sina skisser sade hans indiska uppdragsgivare: ”Det finns inga galler för fönstren. Hur skall man då kunna hålla tjuvarna borta?” Le Corbusier svarade: ”I denna stad kommer det inte att finnas några tjuvar.” Genom att ändra miljön och bygga funktionalistiska hus skulle man alltså utplåna ondskan, i detta fall tjuveriet. Samma tanke ligger bakom alla Sveriges funktionalistiska bostadsområden, till exempel Malmö Rosengården och Vällingby. Och hur gick det?

Tage Lindbom, en av arbetarrörelsens skarpaste tänkare, sade en gång: ”Per Albin Hansson trodde faktiskt att kulturlivet skulle blomma, bara folk fick hyggliga bostäder.” Det verklig förhållandet blev det motsatta. När bruksarbetarna flyttade till egna villor blommade inte nya bruksorkestrar upp. Istället lyste TV-rummen av Hyland och bröderna Cartwright.

Karl Marx ansåg sig vara vetenskapsman, och vetenskapens stora grepp är kausalprincipen. Känner man orsaken, förstår man effekten. Det är så Stefan Löfven tänker, när han talar om socioekonomiska orsaker. Men det tänkandet har en hake: Karl Marx har fått fel i nästan allt. Ingen av hans förutsägelser har slagit in.

Nu skall man inte vara orättvis mot Stefan Löfven. Han är bara politiker, och som politiker har han bara två redskap: pengar och regelverk. Men kanske kunde Karl Marx många misslyckanden med förutsägelser få Stefan Löfven och hans talskrivare att tänka efter: Är det verkligen så att mänsklig ondska och godhet kan reduceras till ’socioekonomiska orsaker’? Kan det i samhället finnas några som vet mer om detta än vi?” Börjar de fråga sig detta, kommer de kanske på att det finns ett tredje, icke-materiellt redskap i samhällsbygget – inspiration.

Christian Braw är präst, teolog och författare