Om en självisk och bortskämd generation

Selfish, whining monkeys
Rod Liddle
Harpercollins

Oansvariga, gagnlösa, oändligt själviska, gnällande, giriga, självupptagna, självförledande, bortskämda, korrupta och sjuka. Hårda ord används när Rod Liddle i sin nya bok Selfish, Whining Monkeys går till angrepp mot sin egen generation. Liddle är en kontroversiell brittisk debattör och är förutom biträdande redaktör för veckomagasinet The Spectator även skribent för ett flertal större brittiska tidningar.

Han menar att samtidigt som våra materiella förutsättningar är bättre än någonsin så har människorna i Storbritannien och övriga västvärlden utvecklats åt motsatt håll. Skiftet skedde framförallt med generationen som föddes under 50- och 60-talet och har sedan dess fortsatt i samma spår.

Samhällsutvecklingen har gått åt fel håll på nästan samtliga plan menar han, möjligen med undantag för att etniska minoriteter och kvinnor har större möjligheter idag. Hur kunde det då bli så här? Mängder av exempel framförs. Liddle, som själv är agnostiker, menar exempelvis att kristendomens tillbakagång är en starkt bidragande faktor. Folk är numera varken troende, intresserade av kristna dygder eller övertygade om att deras beteende under jordelivet kommer att summeras och bedömas när det är till ända. Gudsfruktigheten har ersatts av att vi människor nu istället dyrkar oss själva. Vi påminner oss hela tiden om vilka mäktiga varelser vi är, vi förhärligar oss själva och det högsta målet är hela tiden att skapa egen framgång.

Få svenskar lär ha missat de ständiga uppmaningarna om att vi ska ”förverkliga oss själva”. Anvisningar om hur vi ska förverkliga våra medmänniskor torde dock anses förekomma i mindre utsträckning.

Detta till trots är det aldrig vi själva som har ansvar för våra egna problem, utan det är samhället eller möjligtvis strukturer. Att vi blir feta, alkoholiserade, att så många familjebildningar spricker, att barnen ”hamnar snett” och så vidare kan enligt de nya dogmerna aldrig bero på hur individerna själva agerat, eller inte agerat, utan är alltid någon annans fel. Vi har helt enkelt blivit gnälliga och tappat känslan för eget ansvar.

Med detta sagt menar dock Liddle inte att allt enbart är individernas eget fel, utan den politiska och samhälleliga utvecklingen i stort är också avgörande. Den självfrånskyllande och gnälliga inställningen har inte enbart gjort att folk inte tar ansvar för sig själva och därmed blir misslyckade i högre grad, utan yttrandefriheten har kraftigt påverkats och inskränkts. Om man vågar kritisera någon annans beteende är man en hatisk människa och hetsar mot grupper med olika kroppsstorlekar, kön, identiteter, sexuella läggningar, livsstilar, religiösa riktningar, etniciteter eller liknande.

En rejält negativ trend ser författaren i vår syn på pengar och konsumtion. Han jämför sig själv med sina föräldrar där de senare under hela sitt liv var mycket sparsamma, lade undan pengar och köpte först och främst de nödvändigaste sakerna. Mat på restaurang, nöjesprylar och annat var lyxprodukter som man ytterst sällan vid unika tillfällen kunde unna sig. Det fanns en mer traditionell syn på hushållskassan och även de produkter som betydligt underlättade tillvaron (tvättmaskin, diskmaskin, bil och så vidare) köptes först i sinom tid när man verkligen hade råd att finansiera det.

Idag präglas samhället av ett konsumtionsbegär där alla ska ha allt, och det genast, med enorma hushållsskulder som resultat. Detta drivs dock inte enbart på av individerna själva, utan även av kortsiktigt tänkande politiker med nästa val i åtanke. Att människor i gemen nuförtiden också är så rotlösa, självständiga och individualiserade är även det en bidragande faktor till detta beteende då man inte längre känner att man förvaltar ett arv från tidigare generationer som ska vidare till ens egna barn. Nej, som tidigare nämnts uppmanar den nya religionen till så kallat självförverkligande.

Den nämnda nya synen på förvaltning av släktarv, men framför allt på familjen som institution är en fråga som får mycket utrymme i boken. Han menar att familjens urvattnade ställning idag har negativ inverkan på samhället på flera plan. En gäller förhållandet föräldrar-barn. Inte bara har ständiga flyttar, snabba förändringar i uppväxtmiljö, skilsmässor etcetera gjort barnens uppväxt mindre trygg och mer rotlös, utan synen på föräldrars auktoritet över barnen som något fult har allvarligt försämrat barnens chanser till lyckade liv. Det är inte en slump att kriminella, arbetslösa, självmördare, narkomaner, deprimerade kommer från splittrade familjer i väldigt kraftig överrepresentation.

Liddle, som själv är skild, menar att de oerhört höga skilsmässotalen till ganska stor del också beror på våra rastlösa, själviska och tillfälligt lycksökande livsstilar, där vi själva alltid går före barnen och andra omkring oss. Det hela har inte bara negativ effekt på tidigare nämnda grupper, utan alla som växer upp under sådana förhållanden. Han menar vidare att det är absurt att inte föräldrar, lärare med flera ska kunna tillrättavisa barn som agerar felaktigt (ofta med argument att det hämmar deras kreativitet, nyfikenhet eller dylikt).

Istället har det intagits en inställning där i princip allt är tillåtet, inget är rätt eller fel, det är farligt att ha tråkigt, inga krav ställs (varken hemma eller i skolan) barnen ska få allt de pekar på och så vidare. Vi sviker barnen menar Liddle. Den nya inställningen gör att barnen blir bortskämda, feta, sjuka, okunniga och saknar ödmjukhet. Vilken konsekvens det får på samhället i stort är uppenbart. Effekterna är naturligtvis dragna till sin spets, men kanske borde vi i Sverige våga se en delförklaring till vår skolproblematik utifrån detta perspektiv, och inte enbart ägarformer och lärarkvalitet.

På detta sätt fortsätter boken genom en stor mängd områden. Han berör vitt skilda plågoandar av idag, såsom hur alla numera är sjuka (eller snarare gnäller över påstådda mystiskt uppkomna sjukdomar), verklighetsfrånvända eliter, sexualisering av samhället, ekonomismens undanträngning av andra perspektiv en oförankrad och misslyckad invandringspolitik samt kulturmarxismens stora inflytande.

Hela boken kan möjligen tyckas vara en onyanserad klagovisa över det nutida samhället, men det är å andra sidan inte Liddles mening att vara nyanserad. Han vill ge en kontrast till åsiktsströmningen som hävdar att allt hela tiden utvecklas till det bättre. Boken är en känga till de nutida varianterna av såväl högern som vänstern vilka, enligt honom, båda utvecklats till det sämre och framför allt riktar han sig till de självutnämnt goda vänsterliberalerna som dominerar snart sagt varenda maktinstitution. Det är ett ambitiöst och modigt projekt; att angripa en halvsekellång samhällsutveckling på alla plan, som förstås lämnar en bred front att försvara.

Som läsupplevelse är boken väldigt underhållande och resonemangen är lätta att följa då han hela tiden använder exempel från sitt eget liv. Att han hela tiden kopplar sina resonemang till verkliga upplevelser där han jämför sina föräldrar i synnerhet och deras generationsfränder i allmänhet med sig själv och hans jämnåriga är en av bokens främsta styrkor. Till följd av detta får man på köpet en väldigt fin och känslostark skildring av Liddles mor och far och deras vardagssträvanden. Oavsett i vilken grad du håller med Liddle så ger boken i sin helhet möjlighet till reflektion över samtiden och det förgångna, vilket är nödvändigt i en tid då alla andra – åtminstone enligt Liddle – bara blickar framåt.

Tony Gunnarsson läser pol kand-programmet med statsvetenskap som huvudinriktning i Uppsala. Han har också studerat försvars- och säkerhetspolitik samt europeisk politisk kultur.