Om generalens avgång
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
o
am generalens avgang
Många böcker finns redan om general
de Gaulle. När den stora, sammanfattande biografin en gång blir skriven,
kommer dess författare med all sannolikhet att ställas inför ett mycket svårt
problem: Hur förklara hans avgång?
Hans presidentperiod var långt ifrån
tilländalupen. Hans själskrafter verkade
inte vara allvarligt försvagade. Hans
fysiska form var visserligen i ett avseende minskad, eftersom hans synförmåga blivit starkt nedsatt. Men om risk
fanns att han skulle bli blind, och om
detta enligt hans egen mening gjorde
honom oförmögen att utöva sitt ämbete, hade ingenting varit lättare än att
på ett värdigt sätt meddela förhållandet
till det franska folket. Han hade alldeles inte behövt arrangera att samma
franska folk på våren 1969 skulle ge honom ett misstroendevotum.
Just detta var emellertid vad som
hände. Arrangemanget hade han själv
vidtagit. Han måste ha varit medveten
om vad resultatet skulle kunna bli. Hans
ministrar hade varnat honom. Tydligen
trodde varken de eller ett flertal av hans
anhängare på nödvändigheten eller ens
lämpligheten av den folkomröstning,
som kom att gå honom emot.
Den var mycket egendomligt konstruerad. De röstande skulle svara ett
sammanfattande ja eller nej på två
sammankopplade, från varandra skilda frågor. Den ena gällde decentraliseringen av ett antal maktbefogenheter
från Paris till vissa nyinrättade administrativa organ ute i landet. En majoritet av väljarna torde ha haft sympati
för reformen. Den andra frågan gällde
avskaffandet av senaten, Frankrikes
överhus. Flertalet av väljarna var sannolikt ganska likgiltiga inför senatens
vara eller icke-vara. Men det ansågs,
med rätta, att avskaffandet av senaten var en general de Gaulles speciella
käpphäst, som han tycktes vilja få stöd
för genom att oskiljaktigt förbinda den
med decentraliseringsreformen. Hade
frågorna presenterats var för sig, hade
möjligen båda besvarats jakande. Nu
förkastades båda.
Generalen avgick. Han hade alltid
under sin politiska bana ansett sig vara
folkets man, personifikationen av
Frankrike. Han var antiparlamentariker. Han hade funnit att parlamentet,
och särskilt senaten, stått emellan honom själv och folket. Han krävde, och
behövde förmodligen känna att han
ägde, ett direkt uppdrag som han sedan förvaltade. Därför var hans avgång
redan grundad på det senaste presidentvalet, då han inte blev utsedd i den första valomgången. Han fordrade nu, långt
tidigare än den franska konstitutionen
förutsatte, ett nytt bevis på att han hade
folkets förtroende.
Så ordnade han en folkomröstning om
frågor, som i och för sig inte hade behövt framläggas för folket direkt, och
ställde förtroendevotum på utgången.
Typiskt nog gjorde han omröstningen
svårare genom att tekniskt komplicera
240
den, genom att begära ett svar på två
artskilda frågor. Men frågorna kunde
ha varit vilka som helst. För och emot
gällde inte dem. Vad generalen begärde
svar på var, om Frankrikes uppdrag åt
honom stod fast.
Oliver Lyttelton, sedermera lord
Chandos, berättar i sina minnen, hur
en dam en gång frågade general de
Gaulle vad han gjorde när han någon
gång inte var upptagen av krig eller
av politik. Han svarade: ”Madame, je
regarde le systeme solaire.” På något
vis förefaller det som om det också
denna gång var i stjärnorna som han,
i enlighet med sitt upphöjda sätt, begärde att få veta sitt öde. Det franska
folket, betydligt mera jordbundet än
han, gav honom svar.
Thede Palm
am generalens avgang
Många böcker finns redan om general
de Gaulle. När den stora, sammanfattande biografin en gång blir skriven,
kommer dess författare med all sannolikhet att ställas inför ett mycket svårt
problem: Hur förklara hans avgång?
Hans presidentperiod var långt ifrån
tilländalupen. Hans själskrafter verkade
inte vara allvarligt försvagade. Hans
fysiska form var visserligen i ett avseende minskad, eftersom hans synförmåga blivit starkt nedsatt. Men om risk
fanns att han skulle bli blind, och om
detta enligt hans egen mening gjorde
honom oförmögen att utöva sitt ämbete, hade ingenting varit lättare än att
på ett värdigt sätt meddela förhållandet
till det franska folket. Han hade alldeles inte behövt arrangera att samma
franska folk på våren 1969 skulle ge honom ett misstroendevotum.
Just detta var emellertid vad som
hände. Arrangemanget hade han själv
vidtagit. Han måste ha varit medveten
om vad resultatet skulle kunna bli. Hans
ministrar hade varnat honom. Tydligen
trodde varken de eller ett flertal av hans
anhängare på nödvändigheten eller ens
lämpligheten av den folkomröstning,
som kom att gå honom emot.
Den var mycket egendomligt konstruerad. De röstande skulle svara ett
sammanfattande ja eller nej på två
sammankopplade, från varandra skilda frågor. Den ena gällde decentraliseringen av ett antal maktbefogenheter
från Paris till vissa nyinrättade administrativa organ ute i landet. En majoritet av väljarna torde ha haft sympati
för reformen. Den andra frågan gällde
avskaffandet av senaten, Frankrikes
överhus. Flertalet av väljarna var sannolikt ganska likgiltiga inför senatens
vara eller icke-vara. Men det ansågs,
med rätta, att avskaffandet av senaten var en general de Gaulles speciella
käpphäst, som han tycktes vilja få stöd
för genom att oskiljaktigt förbinda den
med decentraliseringsreformen. Hade
frågorna presenterats var för sig, hade
möjligen båda besvarats jakande. Nu
förkastades båda.
Generalen avgick. Han hade alltid
under sin politiska bana ansett sig vara
folkets man, personifikationen av
Frankrike. Han var antiparlamentariker. Han hade funnit att parlamentet,
och särskilt senaten, stått emellan honom själv och folket. Han krävde, och
behövde förmodligen känna att han
ägde, ett direkt uppdrag som han sedan förvaltade. Därför var hans avgång
redan grundad på det senaste presidentvalet, då han inte blev utsedd i den första valomgången. Han fordrade nu, långt
tidigare än den franska konstitutionen
förutsatte, ett nytt bevis på att han hade
folkets förtroende.
Så ordnade han en folkomröstning om
frågor, som i och för sig inte hade behövt framläggas för folket direkt, och
ställde förtroendevotum på utgången.
Typiskt nog gjorde han omröstningen
svårare genom att tekniskt komplicera
240
den, genom att begära ett svar på två
artskilda frågor. Men frågorna kunde
ha varit vilka som helst. För och emot
gällde inte dem. Vad generalen begärde
svar på var, om Frankrikes uppdrag åt
honom stod fast.
Oliver Lyttelton, sedermera lord
Chandos, berättar i sina minnen, hur
en dam en gång frågade general de
Gaulle vad han gjorde när han någon
gång inte var upptagen av krig eller
av politik. Han svarade: ”Madame, je
regarde le systeme solaire.” På något
vis förefaller det som om det också
denna gång var i stjärnorna som han,
i enlighet med sitt upphöjda sätt, begärde att få veta sitt öde. Det franska
folket, betydligt mera jordbundet än
han, gav honom svar.
Thede Palm