Om inkomster mm
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
inkomster mm
När LO-ombudsmannen Lars Ahlvarsson
nyligen accepterade erbjudandet att bli
borgarråd i Stockholm – huvudstaden är
att gratulera, för det är en klok man –
kom Aftonbladet (s) med de obligatoriska frågorna om han inte ansåg ett lönelyft
från 50 000 till 130 000 kr vara väl kraftigt, och om en så hög lön var godtagbar
ut jämlikhetssynvinkeL Hr Ahlvarsson
tyckte uppenbarligen att frågorna var enfaldiga. Han replikerade att han åtminstone ville ta en titt på det nya jobbet innan
han uttalade sig om huruvida det var för
högt betalt.
Detta svar hör till det vettigare som
sagts i inkomstdebatten på senare tid. Hr
Ahlvarsson har till skillnad från vissa socialdemokratiska jämlikeriprofeter tydligen den uppfattningen att arbetets innehåll inte skall vara helt likgiltigt för lönesättningen, och att följaktligen en hård
och krävande syssla skall vara välbetald.
Ett av de nyutnämnda landstingsråden
i Stockholms län, fru Ruth Kärnek (s),
har också fått visst, ehuru självpåtaget,
besvär med sin lön. Den stiger nu från
90 000 till 130 000 kr. I en tidning förklarar hon sig inkompetent att förstå varför
hon nu skall höja sin standard med bortåt
50 procent. Hon har ju det bra som hon
har det.
Det är enkelt att stilla fru Kärneks oro,
dock inte så enkelt att SSU är kapabelt
till det. Ett lönelyft på cirka 50 procent
innebär inte en standardökning på lika
många procent. Den direkta statsskatten
är nämligen progressiv.
Fru Kärnek borde faktiskt läsa en tidning som heter Saxons Veckotidning. Inte
nödvändigtvis alla nummer men gärna
nummer 46. Där återfinns en intervju med
sångerskan och november månads firarvärd i radio, fru Anna-Lena Löfgren. Hon
får nästan 12 000 kr för en månads värdskap, alltså betydligt över borgarrådens
och landstingsrådens månadslöner. Enligt
hennes egna beräkningar blir dock den
disponibla inkomsten inte mer än 5,16 kr
i timmen. Det är en timpeng som förmodligen understiger samtliga SSU-ombudsmäns.
En meningsfull diskussion i dessa spörsmål bör utgå från realinkomsten, dvs lö-
nen efter skatt, som SACO länge föresprå-
kat, eller ännu hellre den disponibla inkomsten, således de pengar man har kvar
sedan skatten dragits av och olika bidrag
och icke skattepliktiga inkomster (av typ
rumsuthyrning) lagts till. Detta har t o m
låginkomstutredningen upptäckt, trots att
hr Per Holmberg är dess sekreterare.
Hr Holmberg är emellertid inte ensam
i utredningen, även om hans taxerade inkomst de senaste åren låter förmoda det.
En annan av de experter som knutits dit
lystrar till namnet Lars Söderström. Han
är fil lic vid nationalekonomiska institutionen i Lund. Hr Söderström tycker att
standarddifferenserna här i landet är för
stora. Han vill reducera dem genom att
bl a beskatta förmågan istället för inkomsten. I en intervju i Sydsvenska Dagbladet
(ober lib) säger han: »Man sätter vissa
värden på utbildning, hälsa etc och beräknar därigenom inkomstförmågan, dvs den
inkomst en individ har förutsättningar att
komma upp till. På grundval av detta beräknas sedan skatten. En högutbildad och
fysiskt frisk person skulle få en hög skattepoäng. Skulle han sedan frivilligt välja ett
arbete med lägre lön än det han är kvalificerad till, ja då får han väl räkna sin
höga skatt som en lyxskatt på sin utbildning och trivseln i arbetet.»
Nu räcker det alltså inte med att rikedom och höga löner betraktas som skamliga sjukdomar. Nu skall dessutom utbildning, hälsa och trivsel ses som en ren lyx
och beskattas. Det är långt ifrån otroligt
att socialdemokratin en gång söker realisera även detta djärva mål. Hälsan tiger
still och pengar luktar inte.
Matti Häggström
När LO-ombudsmannen Lars Ahlvarsson
nyligen accepterade erbjudandet att bli
borgarråd i Stockholm – huvudstaden är
att gratulera, för det är en klok man –
kom Aftonbladet (s) med de obligatoriska frågorna om han inte ansåg ett lönelyft
från 50 000 till 130 000 kr vara väl kraftigt, och om en så hög lön var godtagbar
ut jämlikhetssynvinkeL Hr Ahlvarsson
tyckte uppenbarligen att frågorna var enfaldiga. Han replikerade att han åtminstone ville ta en titt på det nya jobbet innan
han uttalade sig om huruvida det var för
högt betalt.
Detta svar hör till det vettigare som
sagts i inkomstdebatten på senare tid. Hr
Ahlvarsson har till skillnad från vissa socialdemokratiska jämlikeriprofeter tydligen den uppfattningen att arbetets innehåll inte skall vara helt likgiltigt för lönesättningen, och att följaktligen en hård
och krävande syssla skall vara välbetald.
Ett av de nyutnämnda landstingsråden
i Stockholms län, fru Ruth Kärnek (s),
har också fått visst, ehuru självpåtaget,
besvär med sin lön. Den stiger nu från
90 000 till 130 000 kr. I en tidning förklarar hon sig inkompetent att förstå varför
hon nu skall höja sin standard med bortåt
50 procent. Hon har ju det bra som hon
har det.
Det är enkelt att stilla fru Kärneks oro,
dock inte så enkelt att SSU är kapabelt
till det. Ett lönelyft på cirka 50 procent
innebär inte en standardökning på lika
många procent. Den direkta statsskatten
är nämligen progressiv.
Fru Kärnek borde faktiskt läsa en tidning som heter Saxons Veckotidning. Inte
nödvändigtvis alla nummer men gärna
nummer 46. Där återfinns en intervju med
sångerskan och november månads firarvärd i radio, fru Anna-Lena Löfgren. Hon
får nästan 12 000 kr för en månads värdskap, alltså betydligt över borgarrådens
och landstingsrådens månadslöner. Enligt
hennes egna beräkningar blir dock den
disponibla inkomsten inte mer än 5,16 kr
i timmen. Det är en timpeng som förmodligen understiger samtliga SSU-ombudsmäns.
En meningsfull diskussion i dessa spörsmål bör utgå från realinkomsten, dvs lö-
nen efter skatt, som SACO länge föresprå-
kat, eller ännu hellre den disponibla inkomsten, således de pengar man har kvar
sedan skatten dragits av och olika bidrag
och icke skattepliktiga inkomster (av typ
rumsuthyrning) lagts till. Detta har t o m
låginkomstutredningen upptäckt, trots att
hr Per Holmberg är dess sekreterare.
Hr Holmberg är emellertid inte ensam
i utredningen, även om hans taxerade inkomst de senaste åren låter förmoda det.
En annan av de experter som knutits dit
lystrar till namnet Lars Söderström. Han
är fil lic vid nationalekonomiska institutionen i Lund. Hr Söderström tycker att
standarddifferenserna här i landet är för
stora. Han vill reducera dem genom att
bl a beskatta förmågan istället för inkomsten. I en intervju i Sydsvenska Dagbladet
(ober lib) säger han: »Man sätter vissa
värden på utbildning, hälsa etc och beräknar därigenom inkomstförmågan, dvs den
inkomst en individ har förutsättningar att
komma upp till. På grundval av detta beräknas sedan skatten. En högutbildad och
fysiskt frisk person skulle få en hög skattepoäng. Skulle han sedan frivilligt välja ett
arbete med lägre lön än det han är kvalificerad till, ja då får han väl räkna sin
höga skatt som en lyxskatt på sin utbildning och trivseln i arbetet.»
Nu räcker det alltså inte med att rikedom och höga löner betraktas som skamliga sjukdomar. Nu skall dessutom utbildning, hälsa och trivsel ses som en ren lyx
och beskattas. Det är långt ifrån otroligt
att socialdemokratin en gång söker realisera även detta djärva mål. Hälsan tiger
still och pengar luktar inte.
Matti Häggström