Om kurderna själva fick bestämma

Med Islamiska staten på bara några mils avstånd går livet i Arbil, irakiska Kurdistan, sin gilla gång. Samtidigt finns en stor oro för kriget och vad som ska hända med Irak. Många kurder längtar också efter självständighet. Frivärlds medarbetare Salam Karam som befinner sig i staden rapporterar.

Mitt på dagen en sensommardag i staden Arbil, huvudstaden för Kurdistans region i norra Irak. Stekande sol. Fyrtiotre grader varmt i skuggan. Bilen rullar genom breda gator dekorerade med fontäner och extra stora moderna köpcentra. Livet går sin gilla gång. Taxibilarna stannar vid röd trafiksignal. Restaurangerna serverar i ett hektiskt tempo kebab, grillad kyckling och Arbils speciella delikatess, ”dou”, iskall yoghurt blandat med vatten och salt. Två damer från Thailand är de första jag råkar möta när jag kliver av bilen vid citadellet i Arbil, den historiska stadsdelen som sägs vara kontinuerligt bebodd sedan 7000 år. De hälsar, presenterar sig och ger mig ett visitkort till sin massageklubb.

Vid ett första ögonkast känns kriget i Irak, som varje månad skördar över tusen civila liv och hotet från den islamiska staten IS, som en historia från en annan plats och tidsålder. Arbil tycks inte bry sig. Staden förbereder sig för höstens många internationella mässor som ska locka investerare från hela världen. Först av stapeln går ”Arbil stil och modemässa” i början av september – läder, skor, kvinnliga underkläder, sport och päls. Trots sin överväldigande kurdiska identitet kan staden också skryta med att den har utsetts till turismens huvudstad år 2014 i arabvärlden, med många kända arabiska sångare och kulturfigurer som frekventa besökare.

Trots intern kurdisk debatt och kritik om korruption i Kurdistan samt anklagelser om maktkoncentration hos de två historiskt största kurdiska partierna, Kurdistan Democratic Party, KDP, och Patriotic Union of Kurdistan, PUK, har Kurdistan blomstrat som aldrig förr sedan Saddam Husseins fall år 2003. Medan resten av Irak har drabbats av oroligheter och politiskt instabilitet har kurderna för första gången i sin historia fått provsmaka vad säkerhet och självständighet innebär och vilka sociala, ekonomiska och politiska utmaningar ett eventuellt självständigt kurdiskt land måste ta sig an.

Det är svårt att tro att den islamiska statens terrorvälde bara är några mil bort från denna stad som andas in pengar, investerare och turister från hela världen och som trots all kritik är en av de få platser i dagens Irak där det finns fungerande statliga institutioner. Men likväl finns kriget närvarande här. Ett speciellt intryck och sinnesstämning av oro, förväntning, förhoppning, ovisshet, rykten, konspirationsteorier och hot.

Jag lyssnar på en av de lokala radiostationerna där en intern kurdisk flykting intervjuas. Sedan början av 2014 har cirka 1,7 miljoner irakier tvingats på flykt till andra delar av Irak på grund av strider och oroligheter. Bara i augusti månad har över en halv miljon människor blivit interna flyktingar, de flesta på flykt från Islamiska statens terrorvälde och har tagit skydd i den av kurderna styrda regionen i Irak. ”Det svåraste”, säger mannen jag intervjuar, ”är inte hur många varma måltider jag och mina barn får, eller var vi sover. Det är ovissheten. Det är framtiden som är oviss.”

Folk i Arbil pratar. Men varje samtal, oavsett samtalsämne, dras så småningom mot en och samma gravitationskälla, kriget och IS. Det finns ett överflöd av information om vad som pågår. Minut för minut uppdateras nyheterna på de kurdiska och arabiska medierna. Vad som är ”sant” och vad som är ”falskt” är det dock stor oenighet om. Det är inte ”bevisen” och bilderna från medierna som avgör vad folk tror sker. ”Sanningen” får sin mening och sprids i den mån folk vill tro på något, även om det är baserat på rykten och konspirationsteorier.

En stor grupp av människor jag pratar med tror att IS är mördare som genom sina grymma handlingar har avsagt sig alla mänskliga rättigheter och som nu bör utplånas med alla medel. En skara människor tror bestämt att Islamiska statens ledare, Abu Bakr Al-Baghdadi, egentligen är en israelisk agent och att IS är en amerikansk skapelse. Rykten går. Vissa pratar entusiastiskt om ”super avancerade” och ”moderna” vapen som Peshmerga, Kurdistans regionala säkerhetsstyrkor, nyligen fått från omvärlden, bland annat från Tyskland, som ett medel att stoppa IS framgångar.

Andra påstår att IS har blivit omringat av irakiska trupper och Peshmerga med hjälp av amerikanska flygvapnet. Vissa har hört att den irakiska armén kommer att använda icke-konventionella vapen mot IS. Ett nytt nöjesinslag bland alla blodiga videoklipp på sociala medier är skämtvideon om IS som folk delar flitigt. Men de frågor som berör folket, de enskilda individerna och familjerna står alltjämt obesvarade: ”Är landsvägen från Arbil till Bagdad öppen nu? Är den säkrad? Är IS på reträtt? Kan vi återvända hem snart?” Svaren pendlar mellan hopp och förtvivlan. Än tycks ingen veta vad som egentligen pågår bara några mil utanför Arbil.

Bland akademiker, politiker och representanter för Kurdistan Regional Government, känd som KRG, som jag möter finns det dock inget tvivel om vad som pågår och vad kampen mot IS egentligen handlar om. Nechirvan Barzani, premiärminister för KRG, har i sina möten med KRG:s ministrar sagt att det handlar om en internationell kris där vad som står på spel inte endast är människoliv utan också grundläggande värderingar som kurderna och västvärlden delar, mänskliga rättigheter och demokrati. För honom och representanter för KRG är kurderna i frontlinjen i kampen mot terrorismen, en kamp som bör utkämpas av hela världen genom omvärldens omgående ekonomiska och militära stöd till Kurdistan.

Men trots det växande internationella stödet står Arbil, KRG och den kurdistanska regionen för stora utmaningar även från ett annat håll: den shiadominenade centralregeringen i Bagdad, flertalet sunnimuslimska politiker med stark arabisk identitet, samt vissa representanter för minoriteter som lever i vad som brukar kallas för ”omtvistade områden”, det vill säga gränsområden mellan den federala staten Irak och den av kurderna styrda regionen. Den gängse uppfattningen bland dessa grupper är att kurderna vill utropa en egen stat, ta över oljerika och omtvistade områden och att de utnyttjar den nuvarande situationen för att få omvärldens stöd för detta.

I centrum för konflikten och den ömsesidiga misstänksamheten är den multietniska och oljerika staden Kirkuk, som ses av kurderna som en kurdisk stad, som genomgick en arabiseringsprocess under Saddam Hussein där kurder tvingades flytta ut och araber flytta in, och vars framtid fortfarande är oviss med en egen paragraf i Iraks konstitution som behandlar staden men som ännu inte har implementerats. Om kurderna får det oljerika Kirkuk, menar många araber i Irak, så kommer de att kräva självständighet.

Officiellt har kurderna avvisat dessa påståenden och menat att kurdernas framtid är i ett federalt, pluralistiskt och demokratiskt Irak. Men då gäller det för centralregeringen i Bagdad att hålla sina löften och respektera Iraks konstitution, något kurderna menar inte har gjorts. Som ett av många bevis på detta pekar kurderna på centralregeringens ständiga ovilja att godkänna budgeten för Kurdistans regionala regering. Sedan åtta månader väntar KRG på att få sin andel av den federala budgeten utbetalad, men Bagdad är inte villig att göra det. Med den växande flyktingproblematiken där många bor och lever i offentliga byggnader som skolor och den kommande bittra vintern bara ett par månader bort, lär dessa pengar från Bagdad bli ett akut behov. Kurdiska politiker befarar att Bagdad kommer använda detta som ett påtryckningsmedel för att underkuva kurdernas ambitioner, något som i slutändan endast kommer drabba dem som behöver skydd mest: flyktingarna.

Farhågan bland flyktingarna är stora att denna maktkamp mellan Bagdad och Arbil kommer att fortsätta in på vintern. När flyktingen som intervjuades i den lokala radio stationen jag lyssnade på blev tillfrågad vad han önskade, svarade han enkelt att ”Jag hoppas att KRG och Bagdad kommer överens snart så att vi kan driva ut IS från Irak och återvända hem”.
Den konstitutionella krisen i Irak och det komplicerade förhållandet mellan Bagdad och Arbil kräver egentligen en mycket längre artikel än denna. Men oavsett hur man ser på det, är resultatet att det råder ett kaos i Irak och politiska aktörer gör det som till synes passar dem bäst. En effektiv irakisk stat som kan garantera landets välstånd, enhet och territoriell integritet kräver omgående och omfattande kompromisser från både kurder och centralregeringen. I dagsläget tycks dessa kompromisser vara omöjliga att uppnå något som har resulterat i att Irak saknar en effektiv stat och säkerhetsstyrkor som kan skydda invånarna mot terrororganisationer som IS. Som en konsekvens av detta är Irak även ett av världens mest korrupta länder där regeringen inte ens kan tillgodose befolkningens grundläggande behov, som exempelvis elektricitet.

Vad framtiden har att säga om Arbil och Kurdistan är oviss. Men en sak är säker. Kurderna i kommer att göra allt vad de kan, även förklara sig självständiga om det behövs, för att behålla lugnet, säkerheten och den ekonomiska boom de har kämpat för i decennier och som har blivit förnekats dem av alla tidigare regimer i Irak. För många kurder jag pratar med handlar det inte om, utan när ett kurdiskt land blir till.

Salam Karam är medarbetare vid Tankesmedjan Fri Värld