Om människovärdet

480
OM människovärdet
Vilgot Sjöman har med ”Jag är
nyfiken – gul” gjort en vad han
kallar politisk dokumentärfilm utan
att han, som han själv lär ha sagt,
förstår sig på politik. I sådant fall
kunde väl en som inte förstår film
få recensera den. Men det får räcka med en reflexion.
Annars är det ofta upplysande att
läsa filmrecensioner, särskilt av så-
ThedePalm
dana skapelser som är pretentiösa.
Vissa skribenter gör i andtrutna
medlopp allt för att visa hur man
kan röra sig i ett tomrum. Sjömans
film föranleder mycken radikal beundran. Därför var det förbryllande då en annars ganska radikal
skribent i en ansedd stockholmstidning reagerade på en punkt. Han
ifrågasatte allvarligt det konstnärligt berättigade i att låta det unga
paret i filmen ha samlag uppe i
Sveriges äldsta ek.
Detta förstod jag inte. Har recensenten aldrig sett aporna på Skansen? De gör just så. De gör också
andra saker. I filmen får man alltså se en skådespelare ett par gånger
stå och kasta vatten (jag använder
fortfarande i skrift det uttrycket).
Det var en del av den konstnärliga
bilden. Illusionen av apornas värld
blev fullständig.
Hr Sjöman behöver inte förklara detta: han är etablerat vänstervrängd och kan motse en belöning
av statsmedel från Svenska filminstitutet. Å andra sidan har han
svårt att försvara det. I varje fall
inte med orden naturalia non sunt
turpia, ty det är latin, ett gammalt –
och alltså reaktionärt språk. Han
kan inte heller påstå att han verkligen avsett att göra en film om
människor och inte om apor. I så
fall har hans dokumentärfilm blivit ett dokument om hans misslyckande.
Människan har nämligen i motsats till djuren en förmåga att, om
hon vill, hålla en viss stil, att iakttaga en viss värdighet. Hr Sjöman
kanske inte bryr sig om vare sig
det ena eller det andra: han är möjligen en förkämpe för pornografien
som livsstil. Så skapar han människan, om inte till sin avbild så i
varje fall till en vrångbild. Men att
alla som lånat sina kroppar – om
själar är det ju inte tal i sammanhanget – åt hans filmskapande
skulle vara totalt renons på både
stolthet och självkritik, det förefaller otroligt. Någon måste väl, vid
något tillfälle, med en rysning ha
tänkt tillbaka och undrat vart värdigheten som människa tagit vägen.
Förr ansågs det omoraliskt att
utnyttja en människa som ett medel. En filmproducent, som ger uttryck för sina s. k. konstnärliga behov genom att förnedra en annan,
skulle alltså vara delaktig i en omoralisk handling. Denna definition
på moral går visst tillbaka på en
formulering av Kant. Liksom moralen är Kant sannolikt inte aktuell i nya vänsterkretsar. Men också där måste man väl på något sätt
skilja mellan äkta och falskt, mellan sant och osant. Det skulle vara
intressant att veta var gränsen går,
var en filmproducent känner det
som en osanning och förnedrande
för sig själv att framställa en annan konstnär, som han utnyttjar,
berövad sitt människovärde.
Lögnen, liksom allt som skär,
brukar lämna sår efter sig. Ingen
av oss lever helt sant, och därför
är vi också ärriga. Men hur djupt
måste lögnen gå för att den skall
481
göra ont, inte bara för en medmänniska utan också för den som begagnar den? För en tid sedan steg
ett statsråd upp och talade, och
snart nog kunde hon i riksdagen
beslås med att med lögnen som vapen ha angripit, inte ett system
som hon ogillade, utan en enskild,
namngiven människa. Hennes uppträdande var omdömeslöst, men vad
som väckte avsmak var också bristen på värdighet. Aktningen för den
som fått en hög ställning och utnyttjar den så kan inte bli stor.
Hur mycket självaktning som finns
kvar i ensliga stunder är naturligtvis vederbörandes ensak.
Inom arbetarrörelsen sjöngs förr
i världen en kampsång, som hette
Arbetets söner och som gick på melodien Upp genom luften, bort över
haven. statsrådet borde kanske
samla vissa med henne likatänkande kulturarbetare – så kallas de,
märkligt nog – omkring sig och
med allvar sjunga den sången. Där
förekommer nämligen raden ”Människovärdet vi fordra tillbaka”. Den
fordran får vi snart alla börja
ställa.