Om presidentvalet i Finland
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
129
OMpresidentvalet i Finland
Rubriken kunde lika gärna ha lytt:
Om president Kekkonens återval.
Han kommer nämligen att återväljas i januari 1968.
Presidenten i Finland utses av
särskilda elektorer. Om det bara
fanns en kandidat, skulle proceduren kunna förenklas genom en speciallag eller genom att riksdagen
får välja. Däri ligger ingenting
Thede Palm
orimligt, och enligt vissa regler kan
en lag stiftas, som möjliggör en så-
dan ordning. Finns däremot flera
kandidater, bör folket inte av riksdagen berövas sin rätt att välja president utan bör få uttrycka sin mening i elektorsvalen.
Saken har redan aktualiserats genom att president Kekkonen inte
blir ensam. Hans politiske motståndare från agrarpartitiden, småbrukarrepresentanten herr Vennamo,
har ställt upp. Föga risk finns för
att denne kan bli vald, men om endast dessa två kandidater skulle fö-
rekomma, kan soffliggarpartiet bli
det största i Finland. Herr Kekkonens personliga popularitet är nämligen begränsad. Många kan ta tillfället i akt att inte rösta på honom.
Om siffrorna bleve uppseendeväckande låga, skulle valet kunna tolkas som en demonstration mot den
sittande presidenten.
Detta ligger bakom, när man från
centerpartihåll, alltså från herr
Kekkonens parti, uppmanat socialdemokraterna att ställa upp en presidentkandidat, vilket dessa numera avböjt. Man ser hos centern också med tillfredsställelse, att samlingspartiet funderar på att nominera en kandidat. Denne har inte
heller utsikter att bli vald, vad han
än kommer att heta. Men mot honom kan man samla centerns och
alla vänsterns röster, bara genom
att misstänkliggöra honom för att
han är högerman. Med en socialdemokrat vore förhållandet mera
komplicerat, särskilt som den nuvarande regeringschefen tillhör det
socialdemokratiska partiet. Men historien visar, att också detta kan
misstänkliggöras.
Herr Kekkonen blev president
1956. Här är inte platsen att rekapitulera vad som under hans första
sexårsperiod ledde bl. a. till den socialdemokratiska regeringen Fagerholms fall. I varje fall sattes en
motkandidat upp, då presidenten
130
skulle återväljas i januari 1962.
Hösten 1961 kännetecknades av en
livlig agitation mot president Rekkonen, inte minst från socialdemokratiskt håll. Då mottog, den 30
oktober 1961, Finlands regering en
sovjetrysk not, där man på grund
av påstådd västtysk aktivitet begärde konsultationer enligt vänskaps- och biståndsavtalet av år
1948.
Man kan säga att noten slog ned
som en bomb, eller man kan säga
att den kom som beställd, men i
vart fall ledde den till att motkandidaten drogs tillbaka och till att
herr Rekkonen blev omvald. Han
avstyrde genast, vilket var väntat,
alla påtänkta konsultationer, och
sovjetregeringen underströk sin tillfredsställelse med Finlands politik,
så som herr Rekkonen ledde den.
Allt detta faller i tankarna, då
förberedelserna nu börjat för valet
1968. President Rekkonen har i januari i ett tal i Vasa angripit västtysk maktpolitik, eller ”snarare
krigspolitik”. Var i sinnevärlden
denna manifesterade sig har han
inte talat om. Västtysklands socialdemokratiske utrikesminister lär
vara förvånad. I Moskva kan man
registrera, att Finlands president
uttryckt deras egna tankar och alltså fortfarande är en vän. Han har
själv strukit under förhållandet. I
ett annat tal i februari framhöll
han särskilt det lyckliga i att det
numera sitter kommunister i Finlands regering.
Ingen har rättighet att betvivla
president Rekkonens patriotism.
Ingen förnekar, att han gjort sitt
land tjänster. Men detta kan inte
hindra att några saker som rör honom nämns vid deras rätta namn.
Han har länge arbetat för att dra
in kommunister i Finlands regering, och han har lyckats. Offentligt säger han, att kommunisterna
numera är lika goda fosterlandsvänner som alla andra. Han måste
dock veta, att vad som gäller en
mängd kommunistiska väljare, gäller inte för deras ledare. Han lär
anse, att det är bäst att ha dessa
representerade i regeringen, där
han själv kan kontrollera dem. Det
senare må vara rätt, men trots allt
kommer en dag då han inte längre
kan det, eller ens är närvarande.
Vem tror att kommunisterna då eller någonsin lämnar regeringen?
Han är vidare den, som förutsatt
att Sovjetunionen har sitt ord att
säga när Finland väljer president.
Det är riktigt att ryssarna, som lä-
get är, måste ha ett bestämt mått
av förtroende för den finske presidenten och hans regering. Därifrån till att de medvetet bereds
tillfälle att ingripa vid regeringsbildningar och presidentval, eller
till att presidenten utan tvång framträder med utrikespolitiska uttalanden, som skulle kunnat vara tillverkade i Moskva, är ett långt steg.
Vad en utomstående påminner sig
är, att ryssarna, ja Stalin själv,
hade förtroende för en man med
annat sätt att framträda, för president Paasikivi.
OMpresidentvalet i Finland
Rubriken kunde lika gärna ha lytt:
Om president Kekkonens återval.
Han kommer nämligen att återväljas i januari 1968.
Presidenten i Finland utses av
särskilda elektorer. Om det bara
fanns en kandidat, skulle proceduren kunna förenklas genom en speciallag eller genom att riksdagen
får välja. Däri ligger ingenting
Thede Palm
orimligt, och enligt vissa regler kan
en lag stiftas, som möjliggör en så-
dan ordning. Finns däremot flera
kandidater, bör folket inte av riksdagen berövas sin rätt att välja president utan bör få uttrycka sin mening i elektorsvalen.
Saken har redan aktualiserats genom att president Kekkonen inte
blir ensam. Hans politiske motståndare från agrarpartitiden, småbrukarrepresentanten herr Vennamo,
har ställt upp. Föga risk finns för
att denne kan bli vald, men om endast dessa två kandidater skulle fö-
rekomma, kan soffliggarpartiet bli
det största i Finland. Herr Kekkonens personliga popularitet är nämligen begränsad. Många kan ta tillfället i akt att inte rösta på honom.
Om siffrorna bleve uppseendeväckande låga, skulle valet kunna tolkas som en demonstration mot den
sittande presidenten.
Detta ligger bakom, när man från
centerpartihåll, alltså från herr
Kekkonens parti, uppmanat socialdemokraterna att ställa upp en presidentkandidat, vilket dessa numera avböjt. Man ser hos centern också med tillfredsställelse, att samlingspartiet funderar på att nominera en kandidat. Denne har inte
heller utsikter att bli vald, vad han
än kommer att heta. Men mot honom kan man samla centerns och
alla vänsterns röster, bara genom
att misstänkliggöra honom för att
han är högerman. Med en socialdemokrat vore förhållandet mera
komplicerat, särskilt som den nuvarande regeringschefen tillhör det
socialdemokratiska partiet. Men historien visar, att också detta kan
misstänkliggöras.
Herr Kekkonen blev president
1956. Här är inte platsen att rekapitulera vad som under hans första
sexårsperiod ledde bl. a. till den socialdemokratiska regeringen Fagerholms fall. I varje fall sattes en
motkandidat upp, då presidenten
130
skulle återväljas i januari 1962.
Hösten 1961 kännetecknades av en
livlig agitation mot president Rekkonen, inte minst från socialdemokratiskt håll. Då mottog, den 30
oktober 1961, Finlands regering en
sovjetrysk not, där man på grund
av påstådd västtysk aktivitet begärde konsultationer enligt vänskaps- och biståndsavtalet av år
1948.
Man kan säga att noten slog ned
som en bomb, eller man kan säga
att den kom som beställd, men i
vart fall ledde den till att motkandidaten drogs tillbaka och till att
herr Rekkonen blev omvald. Han
avstyrde genast, vilket var väntat,
alla påtänkta konsultationer, och
sovjetregeringen underströk sin tillfredsställelse med Finlands politik,
så som herr Rekkonen ledde den.
Allt detta faller i tankarna, då
förberedelserna nu börjat för valet
1968. President Rekkonen har i januari i ett tal i Vasa angripit västtysk maktpolitik, eller ”snarare
krigspolitik”. Var i sinnevärlden
denna manifesterade sig har han
inte talat om. Västtysklands socialdemokratiske utrikesminister lär
vara förvånad. I Moskva kan man
registrera, att Finlands president
uttryckt deras egna tankar och alltså fortfarande är en vän. Han har
själv strukit under förhållandet. I
ett annat tal i februari framhöll
han särskilt det lyckliga i att det
numera sitter kommunister i Finlands regering.
Ingen har rättighet att betvivla
president Rekkonens patriotism.
Ingen förnekar, att han gjort sitt
land tjänster. Men detta kan inte
hindra att några saker som rör honom nämns vid deras rätta namn.
Han har länge arbetat för att dra
in kommunister i Finlands regering, och han har lyckats. Offentligt säger han, att kommunisterna
numera är lika goda fosterlandsvänner som alla andra. Han måste
dock veta, att vad som gäller en
mängd kommunistiska väljare, gäller inte för deras ledare. Han lär
anse, att det är bäst att ha dessa
representerade i regeringen, där
han själv kan kontrollera dem. Det
senare må vara rätt, men trots allt
kommer en dag då han inte längre
kan det, eller ens är närvarande.
Vem tror att kommunisterna då eller någonsin lämnar regeringen?
Han är vidare den, som förutsatt
att Sovjetunionen har sitt ord att
säga när Finland väljer president.
Det är riktigt att ryssarna, som lä-
get är, måste ha ett bestämt mått
av förtroende för den finske presidenten och hans regering. Därifrån till att de medvetet bereds
tillfälle att ingripa vid regeringsbildningar och presidentval, eller
till att presidenten utan tvång framträder med utrikespolitiska uttalanden, som skulle kunnat vara tillverkade i Moskva, är ett långt steg.
Vad en utomstående påminner sig
är, att ryssarna, ja Stalin själv,
hade förtroende för en man med
annat sätt att framträda, för president Paasikivi.