Om skatter igen
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
am skatter igen
När detta går i tryck, är den stora skattedebatten tillfälligt avslutad. De socialdemokratiska riksdagsledamöterna har röstat
enligt order. Regeringen anser sig ha vunnit sin seger, och svenska folket får högre
skatter. Allt är i den skönaste ordning.
Visserligen har fördelningen av skattebördan blivit något förändrad. Men detta är
säkert tillfälligt. Erfarenheten visar att
skatterna snart stiger för alla, kanske inte
före ett val, men alltid efter.
Svenska regeringens självtagna rätt att
folket beskatta utnyttjas till fullo. skattepropositionen förbereds i hemlighet. Folket, som skall betala, får ingenting veta
förrän det stora avslöjandet kommer. Det
förväntas då vara förnöjt. Om någon kritiserar regeringen får han från auktoritativt håll höra att han är odemokratisk!
Men nog är vissa saker förvånande. Straffskatten på arbete, även kallad marginalskatten, hör till det svåraste att förstå. Varför blir regeringen så upprörd om folk använder en del av sin fritid till arbete? Ett
ganska stort antal människor tycker faktiskt om att arbeta, och också att få betalt. Men hr Sträng vill inte ha det så,
och det är han som bestämmer. Hur
många som sedan falskdeklarerar är en annan sak. Det vore i varje fall hyckleri att
inte erkänna, att denna beklagliga vana
brett ut sig under socialdemokratiska finansministrars husbondvälde.
Ett nytt påfund, som kommer nästa år
om LO:s och därmed regeringens hårda
regemente fortfar, tycks vara att företag,
som sköts särskilt bra och med framgång,
också skall straffbeskattas. Kan den iden
dyka upp någon annan stans än i Sverige? I utlandet kommer man med intresse
att konstatera, att nu är den svenska ekonomiska politiken ännu galnare än vanligt.
En tredje sak som är obegriplig för den
vanliga människan, är frågan om sparandet Verklig sparare är man hos oss numera bara generat, i smyg. Spar man för
mycket vet man att man får bära följderna, som är skärpt skatt. Man har fortfarande rättighet att spara, eftersom pengarna alltid kan dras in till det allmänna,
men man blir inte uppmuntrad.
Det där med uppmuntran är inte ovä-
sentligt i ett samhälle. Men på den punkten är våra socialdemokratiska herrars attityd alldeles särskilt psykologiskt oförklarlig. Varför får vi aldrig höra ett vänligt
ord från dem? Genomsnittssvensken betalar – visserligen knotande – sina av hr
Sträng inflationsuppblåsta skatter. På det
som blir över lever han. Men tror någon
att han får beröm? Tvärtom. Han får hö-
ra att han inte är jämlik, fastän det inte
finns den ringaste möjlighet för honom att
vara jämlik ens med en SSU-ordförande
i en Mercedes. Är han tjänsteman, får han
av hr Arne Geijer höra att han skall få
mindre betalt. Det är tacken.
Överheten tror numera av allt man kan
se, att den är till för sin egen skull, och
de yngre makthavarna tror dessutom att
arrogans är detsamma som kunnighet. Det
är tröttsamt. Vi behöver en ny överhet till
omväxling, en som vet vad ödmjukhet vill
säga.
224
I regeringskretsar läser man förmodligen inte Kellgren- alltså 1700-talsskalden,
inte LO-mannen. Annars har finansministern och även andra något att hämta hos
honom, t ex från Dumboms Lefveme. Hr
Sträng behöver inte ta illa upp. Titeln har
inte aktualiserats på grund av honom.
Men så här skriver Kellgren:
I politiken var hans tro,
V ad ingen bonde plär förgäta,
Att om man mjölka vill sin ko
Bör man ock ge den till att äta.
Att denna strof rent sakligt tilltalar hr
Sträng, betvivlas inte. Men borde den inte
väcka slumrande tankar också hos trosvissa yngre herrar i finansdepartementet?
Thede Palm
När detta går i tryck, är den stora skattedebatten tillfälligt avslutad. De socialdemokratiska riksdagsledamöterna har röstat
enligt order. Regeringen anser sig ha vunnit sin seger, och svenska folket får högre
skatter. Allt är i den skönaste ordning.
Visserligen har fördelningen av skattebördan blivit något förändrad. Men detta är
säkert tillfälligt. Erfarenheten visar att
skatterna snart stiger för alla, kanske inte
före ett val, men alltid efter.
Svenska regeringens självtagna rätt att
folket beskatta utnyttjas till fullo. skattepropositionen förbereds i hemlighet. Folket, som skall betala, får ingenting veta
förrän det stora avslöjandet kommer. Det
förväntas då vara förnöjt. Om någon kritiserar regeringen får han från auktoritativt håll höra att han är odemokratisk!
Men nog är vissa saker förvånande. Straffskatten på arbete, även kallad marginalskatten, hör till det svåraste att förstå. Varför blir regeringen så upprörd om folk använder en del av sin fritid till arbete? Ett
ganska stort antal människor tycker faktiskt om att arbeta, och också att få betalt. Men hr Sträng vill inte ha det så,
och det är han som bestämmer. Hur
många som sedan falskdeklarerar är en annan sak. Det vore i varje fall hyckleri att
inte erkänna, att denna beklagliga vana
brett ut sig under socialdemokratiska finansministrars husbondvälde.
Ett nytt påfund, som kommer nästa år
om LO:s och därmed regeringens hårda
regemente fortfar, tycks vara att företag,
som sköts särskilt bra och med framgång,
också skall straffbeskattas. Kan den iden
dyka upp någon annan stans än i Sverige? I utlandet kommer man med intresse
att konstatera, att nu är den svenska ekonomiska politiken ännu galnare än vanligt.
En tredje sak som är obegriplig för den
vanliga människan, är frågan om sparandet Verklig sparare är man hos oss numera bara generat, i smyg. Spar man för
mycket vet man att man får bära följderna, som är skärpt skatt. Man har fortfarande rättighet att spara, eftersom pengarna alltid kan dras in till det allmänna,
men man blir inte uppmuntrad.
Det där med uppmuntran är inte ovä-
sentligt i ett samhälle. Men på den punkten är våra socialdemokratiska herrars attityd alldeles särskilt psykologiskt oförklarlig. Varför får vi aldrig höra ett vänligt
ord från dem? Genomsnittssvensken betalar – visserligen knotande – sina av hr
Sträng inflationsuppblåsta skatter. På det
som blir över lever han. Men tror någon
att han får beröm? Tvärtom. Han får hö-
ra att han inte är jämlik, fastän det inte
finns den ringaste möjlighet för honom att
vara jämlik ens med en SSU-ordförande
i en Mercedes. Är han tjänsteman, får han
av hr Arne Geijer höra att han skall få
mindre betalt. Det är tacken.
Överheten tror numera av allt man kan
se, att den är till för sin egen skull, och
de yngre makthavarna tror dessutom att
arrogans är detsamma som kunnighet. Det
är tröttsamt. Vi behöver en ny överhet till
omväxling, en som vet vad ödmjukhet vill
säga.
224
I regeringskretsar läser man förmodligen inte Kellgren- alltså 1700-talsskalden,
inte LO-mannen. Annars har finansministern och även andra något att hämta hos
honom, t ex från Dumboms Lefveme. Hr
Sträng behöver inte ta illa upp. Titeln har
inte aktualiserats på grund av honom.
Men så här skriver Kellgren:
I politiken var hans tro,
V ad ingen bonde plär förgäta,
Att om man mjölka vill sin ko
Bör man ock ge den till att äta.
Att denna strof rent sakligt tilltalar hr
Sträng, betvivlas inte. Men borde den inte
väcka slumrande tankar också hos trosvissa yngre herrar i finansdepartementet?
Thede Palm