Om storfinansen
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OM STORFINANSEN
MAN trodde, att den s. k. storfinansen, sedan den i valrörelsen
gjort sitt, på vanligt sätt efter valet skulle stoppas in i malpåsarna
för att ånyo plockas fram först om två år. Så har emellertid icke
skett denna gång. Varför1 Måhända därför att inrikesdebatten
verkligen för närvarande ter sig ganska flau. Enbart på ämnen
som räntefrågan och det i och fö~ sig särdeles ömtåliga läget på
avtalsfronten går det inte att spinna i all oändlighet varken på de
socialdemokratiska redaktionerna eller i talarstolarna. Alltså! Man
tager vad man haver.
I höstriksdagens remissdebatt luftades också storfinansen, detta
»vartannatårsmonstrum», som herr Ewerlöf benämnde företeelsen.
Det intressanta var där, att bondeförbundets talesmän lågo väl så
hårt i spåret som någonsin de socialdemokratiska propagandamakarna under valrörelsen.
I all synnerhet föreföll statsrådet Hedlund stridslysten, när ämnet ventilerades i första kammaren. Visserligen betygade han, att
han betraktade »de män, som leder vad man väl kallar finansvärlden, såsom i regel i och för sig aktningsvärda människor». De ha
emellertid intressen, som ofta gå emot »åtminstone våra inom
bondeförbundet». Därför vill bondeförbundet förbehålla sig rätten
att säga ifrån, »även om vi då råkar röra vid den s. k. storfinansen». Det har man gjort hittills och det kommer man att göra också
i fortsättningen. »I varje fall så länge jag är med», tillade herr
Hedlund hotfullt.
Sedan dess lär storfinansen ha befunnit sig i dallring, ända tills
för kort tid sedan lugnande medel tillhandaböllos och till på köpet
från alldeles oväntat håll, nämligen tidningen Svenska Landsbygden, bondeförbundets officiella organ. Nämnda tidning bidrog med
en synpunkt på problemet storfinansen, som var lika ny som överraskande. Man fick nämligen där i ordalag, sol!l näppeligen kunna
missförstås, veta att »den aktuella orsaken till den socialdemokratiska inaktiviteten på detta område» är – bondeförbundets deltagande i regeringen. Eller med andra ord: Det är i själva verket
489
. —
– i.• :J •
Om storfinansen
det misskända bondeförbundet, som storfinansen har att tacka för
att densamma alltjämt lever och frodas. Bondeförbundet håller sin
skyddande hand över trakterna kring Gustav Adolfs torg och
Kungsträdgårdsgatan.
Skulle någon till äventyrs betvivla, att detta är innebörden i
deklarationen i Svenska Landsbygden, går det an att läsa fortsättningen av artikeln, där det heter: »Det är uppenbart, att koalitionsregeringens upplösning med återgång till en socialdemokratisk enpartiregering med kommunistiskt stöd skulle på ett påtagligt sätt
aktualisera socialiseringsfrågam. Och än vidare: »Det finns ju
också åtskilliga områden som så att säga står på lut för eventuella framstötar i socialiseringssyfte, såsom försäkringsväsendet,
oljedistributionen, ölbryggeri- och sockerindustrierna».
Och allt detta få dagar efter det statsrådet Hedlund i riksdagens
första kammare i sin egenskap av bondeförbundets ledare hotfullt
manat storfinansen att hålla sig på mattan, »i varje fall så länge
jag är med»! – »Welche Wendung durch Gottes Fiigung», som
tysken sa’.
Obekymrad eller måhända ovetande om dessa något konsternerande händelser avreste statsminister Erlander till Trollhättan, in• för vars 50-årsjubilerande arbetarkommun han uppehöll sig vid
»den pågående maktförskjutningen från ett fåtal privatpersoner
till ett demokratiskt styrt samhälle». Han talade om de »antikapitalistiska stämningar», som äro »djupt rotade hos vårt folk». Och
han underströk, att det för de många människorna framstår såsom
naturligt att skyddet för den enskildes frihet och trygghet växer,
»när medborgarna får ett ord med i laget vid centrala ekonomiska
avgöranden». Detta låter fast och bestämt.
Nu är emellertid att förmäla, att ungefär i samma veva, som
talet i Trollhättan hölls, framträdde Morgon-Tidningen på arenan
med sin utläggning av »samägandets» ide. Man menar inte så illa,
som det kanske kan låta, tyckte uppenbarligen MT, som förklarade
att, »om en industri sköts på ett sådant sätt, att den ger det för
samhället bästa resultatet, finns från socialdemokratisk sida ingen
anledning att påyrka ändringar i äganderättsformen». Detta var
alltså MT:s syn på saken.
När man tagit del av diskussionen i dessa ting inom koalitionen
på senare tid, så är det inte fritt ifrån, att man finner densamma
en aning förvirrad. I remissdebatten undrade herr Ewerlöf på
sitt stillsamma sätt, om nu inte tiden kunde vara inne att avföra
storfinansen – »denna attrapp för karnevalsbruk» – från dag- 490
..
Om storfinansen
ordningen. Han förmenade, att »växande grupper medborgare
småler åt krumbukterna». Säkert.
Samma grupper torde inte heller ha förgätit herr Hjalmarsons
lätt närgångna påpekande i partiledarnas radiodebatt strax före
valet om hur »samägandet» praktiseras i dagens situation. Han
påminde om, att vi ha tre och en halv miljon skattebetalare i vårt
land och att dessa gemensamt bl. a. äga Sveriges kreditbank. Hur
många få då vara med på bolagsstämman~ Jo, en enda – en byrå·
chef i Kungl. Finansdepartementet. Vi ha i samband med den stora
nykterhetsreformen fått ett nytt detaljhandelsbolag för spritför·
säljningen, omfattande hela riket. Närvarande vid stiftandet av
detta statliga jätteföretag voro en generaldirektör och en överdirektör. År det dylika händelser, statsministern syftade på, då
han i Trollhättan underströk vikten av att »medborgarna får ett
ord med i laget vid centrala ekonomiska avgöranden»~
Till slut blott ännu en reflexion. I våra sparbanker finnas över
5,5 miljoner sparkonton. Den genomsnittliga insättarbehållningen
torde uppgå till något över 1 700 kr. I postsparbanken, affärsbankerna, jordbrukskassorna, KF:s sparkassa osv. ha insatts betydande medel. Härtill kommer försäkringssparandet. Dessa pengar
ägas »i största utsträckning av folk i blygsamma omständigheter»,
för att citera ett yttrande av Anders Örne. När, var och hur ha
dessa hundratusentals och åter hundratusentals medborgare beretts tillfälle ta del i de »centrala ekonomiska avgöranden», som
under en relativt kort tidsperiod lett till att deras hopsparade
pengar förlorat ungefär hälften av sitt värde~
Synd att inte frågan ställdes vid jubileumsfirandet i Trollhättan. Men den hade förstås förstört den glada festen.
4!!1
MAN trodde, att den s. k. storfinansen, sedan den i valrörelsen
gjort sitt, på vanligt sätt efter valet skulle stoppas in i malpåsarna
för att ånyo plockas fram först om två år. Så har emellertid icke
skett denna gång. Varför1 Måhända därför att inrikesdebatten
verkligen för närvarande ter sig ganska flau. Enbart på ämnen
som räntefrågan och det i och fö~ sig särdeles ömtåliga läget på
avtalsfronten går det inte att spinna i all oändlighet varken på de
socialdemokratiska redaktionerna eller i talarstolarna. Alltså! Man
tager vad man haver.
I höstriksdagens remissdebatt luftades också storfinansen, detta
»vartannatårsmonstrum», som herr Ewerlöf benämnde företeelsen.
Det intressanta var där, att bondeförbundets talesmän lågo väl så
hårt i spåret som någonsin de socialdemokratiska propagandamakarna under valrörelsen.
I all synnerhet föreföll statsrådet Hedlund stridslysten, när ämnet ventilerades i första kammaren. Visserligen betygade han, att
han betraktade »de män, som leder vad man väl kallar finansvärlden, såsom i regel i och för sig aktningsvärda människor». De ha
emellertid intressen, som ofta gå emot »åtminstone våra inom
bondeförbundet». Därför vill bondeförbundet förbehålla sig rätten
att säga ifrån, »även om vi då råkar röra vid den s. k. storfinansen». Det har man gjort hittills och det kommer man att göra också
i fortsättningen. »I varje fall så länge jag är med», tillade herr
Hedlund hotfullt.
Sedan dess lär storfinansen ha befunnit sig i dallring, ända tills
för kort tid sedan lugnande medel tillhandaböllos och till på köpet
från alldeles oväntat håll, nämligen tidningen Svenska Landsbygden, bondeförbundets officiella organ. Nämnda tidning bidrog med
en synpunkt på problemet storfinansen, som var lika ny som överraskande. Man fick nämligen där i ordalag, sol!l näppeligen kunna
missförstås, veta att »den aktuella orsaken till den socialdemokratiska inaktiviteten på detta område» är – bondeförbundets deltagande i regeringen. Eller med andra ord: Det är i själva verket
489
. —
– i.• :J •
Om storfinansen
det misskända bondeförbundet, som storfinansen har att tacka för
att densamma alltjämt lever och frodas. Bondeförbundet håller sin
skyddande hand över trakterna kring Gustav Adolfs torg och
Kungsträdgårdsgatan.
Skulle någon till äventyrs betvivla, att detta är innebörden i
deklarationen i Svenska Landsbygden, går det an att läsa fortsättningen av artikeln, där det heter: »Det är uppenbart, att koalitionsregeringens upplösning med återgång till en socialdemokratisk enpartiregering med kommunistiskt stöd skulle på ett påtagligt sätt
aktualisera socialiseringsfrågam. Och än vidare: »Det finns ju
också åtskilliga områden som så att säga står på lut för eventuella framstötar i socialiseringssyfte, såsom försäkringsväsendet,
oljedistributionen, ölbryggeri- och sockerindustrierna».
Och allt detta få dagar efter det statsrådet Hedlund i riksdagens
första kammare i sin egenskap av bondeförbundets ledare hotfullt
manat storfinansen att hålla sig på mattan, »i varje fall så länge
jag är med»! – »Welche Wendung durch Gottes Fiigung», som
tysken sa’.
Obekymrad eller måhända ovetande om dessa något konsternerande händelser avreste statsminister Erlander till Trollhättan, in• för vars 50-årsjubilerande arbetarkommun han uppehöll sig vid
»den pågående maktförskjutningen från ett fåtal privatpersoner
till ett demokratiskt styrt samhälle». Han talade om de »antikapitalistiska stämningar», som äro »djupt rotade hos vårt folk». Och
han underströk, att det för de många människorna framstår såsom
naturligt att skyddet för den enskildes frihet och trygghet växer,
»när medborgarna får ett ord med i laget vid centrala ekonomiska
avgöranden». Detta låter fast och bestämt.
Nu är emellertid att förmäla, att ungefär i samma veva, som
talet i Trollhättan hölls, framträdde Morgon-Tidningen på arenan
med sin utläggning av »samägandets» ide. Man menar inte så illa,
som det kanske kan låta, tyckte uppenbarligen MT, som förklarade
att, »om en industri sköts på ett sådant sätt, att den ger det för
samhället bästa resultatet, finns från socialdemokratisk sida ingen
anledning att påyrka ändringar i äganderättsformen». Detta var
alltså MT:s syn på saken.
När man tagit del av diskussionen i dessa ting inom koalitionen
på senare tid, så är det inte fritt ifrån, att man finner densamma
en aning förvirrad. I remissdebatten undrade herr Ewerlöf på
sitt stillsamma sätt, om nu inte tiden kunde vara inne att avföra
storfinansen – »denna attrapp för karnevalsbruk» – från dag- 490
..
Om storfinansen
ordningen. Han förmenade, att »växande grupper medborgare
småler åt krumbukterna». Säkert.
Samma grupper torde inte heller ha förgätit herr Hjalmarsons
lätt närgångna påpekande i partiledarnas radiodebatt strax före
valet om hur »samägandet» praktiseras i dagens situation. Han
påminde om, att vi ha tre och en halv miljon skattebetalare i vårt
land och att dessa gemensamt bl. a. äga Sveriges kreditbank. Hur
många få då vara med på bolagsstämman~ Jo, en enda – en byrå·
chef i Kungl. Finansdepartementet. Vi ha i samband med den stora
nykterhetsreformen fått ett nytt detaljhandelsbolag för spritför·
säljningen, omfattande hela riket. Närvarande vid stiftandet av
detta statliga jätteföretag voro en generaldirektör och en överdirektör. År det dylika händelser, statsministern syftade på, då
han i Trollhättan underströk vikten av att »medborgarna får ett
ord med i laget vid centrala ekonomiska avgöranden»~
Till slut blott ännu en reflexion. I våra sparbanker finnas över
5,5 miljoner sparkonton. Den genomsnittliga insättarbehållningen
torde uppgå till något över 1 700 kr. I postsparbanken, affärsbankerna, jordbrukskassorna, KF:s sparkassa osv. ha insatts betydande medel. Härtill kommer försäkringssparandet. Dessa pengar
ägas »i största utsträckning av folk i blygsamma omständigheter»,
för att citera ett yttrande av Anders Örne. När, var och hur ha
dessa hundratusentals och åter hundratusentals medborgare beretts tillfälle ta del i de »centrala ekonomiska avgöranden», som
under en relativt kort tidsperiod lett till att deras hopsparade
pengar förlorat ungefär hälften av sitt värde~
Synd att inte frågan ställdes vid jubileumsfirandet i Trollhättan. Men den hade förstås förstört den glada festen.
4!!1