Om svenska politiker
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OM SVENSI(A
POLITIKER
Av fil. lic. OLLE NLl!IAV, Uppsala
DEN politiska biografien utgör i vårt land otvivelaktigt ett relativt
försummat ämnesområde. Förhållandevis få av våra stora statsmän
eller intressanta politiker nedom tronen ha funnit sin biograf eller
porträttecknare. Inte minst gäller detta beträffande den nyaste tidens,
de senaste 80 a100 årens, politiker, männen bakom det verk, som heter
det moderna representationsskickets, folkrörelsernas, demokratiens,
parlamentarismens och det fullt utvecklade partiväsendets genombrott i vårt land. De ledande politiska personligheterna från denna
tid – från 1865 och fram till våra dagar – framstå ingalunda så
levande för dagens svenskar som önskligt vore. De inta inte det rum
i folkmedvetandet, som borde tillkomma dem.
I jämförelse med författare och konstnärer ha politikerna blivit
ogint behandlade av sin biografiskrivande och personskildrande eftervärld och samtid. Ja, just samtid! Om storheterna inom litteraturens
och konstens värld skrivas essayer och böcker redan under deras
livstid, ja ofta långt före det de hunnit utföra den väsentliga delen
av sin gärning. En stor del av våra nu verksamma konstnärer och
åtskilliga av våra författare ha för den intresserade allmänheten
presenterats i en rad ofta utmärkta monografier och essayböcker.
Varför skola politikerna förmenas att på samma sätt få sina insatser
presenterade på ett anständigt sätn Politiken är likaväl som konst
och litteratur en gren av kulturen, varför dess utövare borde kunna
få göra anspråk på att åtminstone någon gång få se sin bild befriad
från all den förljugenhetens och vanställandets bjäfs och bråte, som
partivännernas panegyrik och motståndarnas polemik var på sitt sätt
utgör, ofta nog hotande att alldeles undanskymma profilens Yerkliga drag.
Vad man skulle vilja sätta upp på önskelistan är sålunda biografier
över ledande politiker, vilkas verksamhet är avslutad och som någorlunda låta sig inställas i ett historiskt sammanhang, samt vidare med
lättare hand upplagda porträtt av dem, som ännu stå mitt uppe i
sin aktuella gärning. statsmannamonografier och politikerporträtt
alltså – publik för sådana skulle säkerligen inte saknas, och värdiga
föremål för dylika arbeten är det heller ingen brist på. Tvärtom är
det ett mycket rikt fält som här erbjuder sig. Av de 24 statsministrarna har sålunda endast en (Hjalmar Branting) blivit föremål för
någon mera uttömmande biografi. Om några av de övriga (särskilt
Boström, Staaff och Per Albin Hansson) föreligga en del smärre
696
Om svenska politiker
eller eljest mindre värdefulla arbeten. Här finns alltså stora luckor
att fylla. Louis De Geer och Arvid Posse borde väl stå i tur att
komma i fråga bland de första. Om dem finns veterligen också tillräckligt material tillgängligt. I andra fall gå däremot dessa luckor
för närvarande inte att fylla. Att exempelvis skriva Lindmans biografi, vilket i och för sig skulle vara en angelägen och lockande
uppgift, vill näppeligen någon åta sig, så länge Lindmans efterlämnade papper förbli oåtkomliga för forskningen. Men även utanför
kretsen av statsministrar möta en mängd gestalter, som äro väl värda
en biografi eller större essay. Vilka utmärkta ämnen för sådana
framställningar erbjuder inte hela den långa raden av karaktärsfulla
och sluga lantmannapolitiker. Sådana som Carl Ifvarsson (som visserligen något behandlats av ett par författare, men vars insats är
så pass märklig att han är värd en utförlig biografi), Emil Key,
Ola Andersson i Burlöv (en märkesman även inom svenskt folkhögskoleväsende), Sven Nilsson i Everöd, Liss Olof Larsson i Västanor,
A. P. Danielsson i Dyestad, Olof Jonsson i Hov, Pehr Pehrsson i
Törneryd, Oskar Ericksson i· Bjersby, Ivar Månsson i Trää, Karl
Persson i Stallerhult, liksom de något mindre betydande men pittoreska »generalen» Sven Nilsson i österlöv, »stormklockan» C. A. Larsson i Maspellösa och »kyrkängeln» Nils Petersson i Runtorp. Eller
de imponerande andrakammartalmännen Anton Niklas Sundberg,
Olof Wijk, Carl Herslow och Axel Swartling, den kraftfulle P. A.
Bergström, de moderata ledarna i första kammaren Pehr von Ehrenheim och Gustaf Sparre (om Hugo Tamm finns som bekant en biografi, till sin karaktär närmast en materialsamling) och den maktägande förstakammarhögerns män Patrik Reutersvärd, Oscar Alin,
Fredrik Wachtmeister, G. F. Östberg, Lars Åkerhielm och Hugo
Hamilton. (Om Gottfrid Billing finns en biografi av H. B. Hammar
(1926), som dock behandlar den politiska sidan av Billings verksamhet tämligen flyktigt.) Bland liberalerna kan man nämna Sixten
von Friesen, den vältalige O. V. Vahlin, Fridtjuv Berg, David Bergström, Daniel Persson i Tällberg, Alfred Petersson i Påboda, Carl
Carlsson Bonde och Herman Kvarnzelius jämte publicisterna Otto
von Zweigbergk och Mauritz Hellberg. S. A. Hedin och den något
mindre profeten Raoul Hamilton äro redan biograferade. Inom lantmannahögern påkalla särskilt Hans Andersson i Skivarp och E. O.
Magnusson i Tumhult uppmärksamhet och inom stadshögern från
senare tid Harald Hjärne, Rudolf Kjellen, Sam Clason, Carl Hederstierna, Karl Hildebrand och Axel Vennersten. Av socialdemokraterna ha förutom Branting och Hansson även Thorsson och Sävström
beståtts biografier. Värner Ryden, Herman Lindqvist, Fabian Månsson och Arthur Engberg äro namn som borde komma i fråga för
nya sådana. Bondeförbundets Johansson i Kälkebo och Olsson i
Kullenbergstorp böra också nämnas i detta sammanhang.
Även den kortfattade porträttskissen har emellertid sitt värde. Sär~
skilt användbar är den, när det gäller de omstridda »männen för
dagen». Denna konstart – om man får kalla den så – har fortfarande
några företrädare hos oss. Den mest förfarne är utan tvekan den
697
Olle Nyman
nu snart 75-årige liberale publicisten Valfrid Spångberg, vars böcker
»Stora män och mindre», »Duktigt folk», »Från Arvid Posse till Per
Albin Hanssom och »Banbrytare, hövdingar, tyranner» höra till det
bästa i genren. Åven E. H. Thörnberg har i någon mån producerat
sig på detta område, och socialdemokraten Mauritz Västberg har
utgivit en samling »partiska porträtt» »Politiker och partigängare>>,
som dock är tämligen blek. Erik Wästberg har i sina båda böcker
>>Svenska herrar» och »Tjugofyra herrar» bland andra också avporträtterat åtskilliga politiker. Det är här fråga om förnämlig
Kleinkunst, även om innehållet ofta är en smula ytligt och tunt.
Slutligen har Rickard Lindström på senare tid framträtt som flitig
porträttecknare. Kanske vi så småningom få en samling även av
hans hand. Han arbetar liksom Döderhultarn i det grova maneret.
Ibland kan han vara myc.ket rolig att läsa, och han har alltid en
förståelsefull inställning till sina objekt, men ibland slår hans »porträttkonst» över i det våldsamt burleska och blir rena klumphuggeriet, som med alla sina feta ord och vårdslösa klyschor inte ger så
särskilt mycket.
Något som man faktiskt numera saknar på det »personpolitiska»
området är de trevliga och vanligen mycket välinformerade porträttsamlingar av typen Svensk riksdagskalender eller Andra kammarens
män … – … (exempelvis 1900-02 af Spectator), som voro så vanliga
vid tiden för sekelskiftet och decennierna närmast före. Den sistnämnda sortens publikationer voro visserligen både partiska och polemiska, men det hindrar inte att de äro inte bara nöjsamma utan
ofta i hög grad sakligt givande ur biografisk synpunkt. Men sådan
litteratur anses förmodligen vara alltför systematisk och omständlig
för vår ryckiga och jäktade tid och dessutom utan existensberättigande, sedan det proportionella valsystemet minskat persomnomentets betydelse vid valen.
Konklusionerna av ovanstående påpekanden äro alltså att det finns
ämnesuppgifter i mängd och även publikintresse för såväl vetenskapliga politikerbiografier och samlingar av kortare personskildringar som mindre allvarligt syftande porträtt av de i nuet verksamma »männen för dagen». Personintresset inom politiken är av
mycket att döma för närvarande ganska stort, och det skadar inte,
om det förses med ytterligare material.
” ”..
När förhållandena äro sådana, är det naturligt att man hälsar det
i höst utkomna arbetet Från De Geer till Per Albin. De svenska statsministrarna av Sven Swensson (K. F:s förlag, 364 s.) med tillfredsställelse på grund av ämnesvalet och med förväntningar vad innehållet angår. Emellertid kan det inte hjälpas att man blir besviken
efter att ha läst boken. Innehållet håller inte vad titeln lovar. Man
väntar att finna en samling studier om de svenska statsministrarna,
men därav blir inte mycket. Underrubriken borde rätteligen lyda:
698
Om svenska politiker
de svenska statsministerperioderna, ty det är egentligen varken statsministrarna eller ministärerna som sådana som skildras. Vad man
får är närmast en på de olika statsministerperioderna uppdelad redogörelse för de viktigaste parlamentariska händelserna och den politiska diskussionen, visserligen med uppmärksamheten koncentrerad
till statsministrarnas egna insatser och inlägg. Några egentliga
karakteristiker av regeringscheferna ges knappast på någon enda
punkt. De biografiska uppgifterna äro ojämt fördelade. I några fall
meddelas åtskilliga, i andra fall förekomma sådana i ytterst ringa
omfattning. De knapphändiga biografiska uppgifter som meddelas
äro dessutom ibland oriktiga i detaljerna (exempel: Lindman blev
inte konteramiral i aktiv tjänst och tog inte säte och stämma i riksdagen förrän 1905, s. 170). Framställningen är så upplagd att det
finns ett kapitel för varje ministär. Branting t. ex. behandlas därför
i tre kapitel. Kapitlens längd tycks någorlunda stå i proportion till
ministärernas längd, vilket lett till det avvita förhållandet att
Christian Lundeherg, som var en verkligt betydande politiker, behandlas på två och en halv sida, medan von Otter får åtta sidor på
sin lott.
Till bokens förtjänster hör att förf. noga följt med den moderna
forskningen och söker tillgodogöra sig dess resultat. I de partier
där sådant stöd inte finns, blir också framställningen mera ensidig
och osäker. Förf. har genomgående sökt anlägga ett socialpolitiskt
och sociologiskt perspektiv, vilket i och för sig är förtjänstfullt, men
det har på sina ställen bidragit att snedvrida proportionerna och
undanskymma andra synpunkter, som i förevarande fall varit mer
centrala. Något gäller detta om tullfrågan men framför allt om
unionsfrågan. Här tappas rikssynpunkterna fullkomligt bort. Om
den Lundehergska samlingsministären 1905 heter det: »Men vilka storverk uträttade då denna regering~ Den gick till förhandlingsbordet,
heledsagad av trupprörelser och flottdemonstrationer. Medelst detta
hot ville den tvinga norrmännen att framför allt rasera Kongsvingers
fästning. Men den lyckades ändock icke driva kravet igenom. Den
vek tillbaka. Då frågan gällde, om man skulle låta det gå till krig
för denna saks skull, återvände besinningen, och man lät sig nöja
med en försäkran att fästningen icke skulle ytterligare utbyggas»
(s. 150). År det verkligen allt som bör sägas om denna ministärs
insatser för att reda ut en tilltrasslad och ömtålig situation på ett
värdigt sätt~ Mot förringandet av Lundebergs insats svarar ett försök till Ehrenrettung av Ramstedt, som tar sig något missriktade
uttryck. Över huvud taget annonserar förf. mycket tydligt sina sympatier och antipatier. Hans sympatier ligger hos frihandlarna mot
protektionisterna, han är för Hedin mot Boström, för Ramstedt mot
Lundeberg, för Staaff mot Lindman. Förf:s objektivitet har sina
brister. På s. 195 omnämnes sammanslagningen av lantmannapartiet
och nationella framstegspartiet till lantmanna- och borgarpartiet.
Därefter heter det: »Men landsbygdens folk följde icke dessa bonderiksdagsmän. I stället togo de exempel av Alfred Petersson i Påboda,
som från lantmannapartiet och jordbruksministerposten i Lindmans
699
Olle Nyman
ministär övergick till de liberala och blev en framstående liberal
partiman.» Det torde vara ett något överdrivet påstående. Lantmanna- ocli borgarpartiet har under hela sin existens till icke ringa
del varit uppburet av bonderöster. Dess bondeinslag blev varaktigare
än det liberala partiets. Inte ens uppkomsten av ett speciellt bondeparti kunde göra slut på det. Dess arvtagare i andra kammaren
består fortfarande till en tredjedel av bönder (godsägare ej medräknade). Förf. lägger vidare ned stor omsorg på advokatyr för
1925 års nedrustningsbeslut, medan medlemmarna av den Lindmanska
ministären 1928—–30 å andra sidan jämställas med Fritz Thyssen och
dennes »naivitet och inskränkthet i politiskt avseende»!
Förf. har valt metoden att ej själv karakterisera utan i stället låta
objekten karakterisera sig själv genom egna uttalanden. Boken innehåller många väl valda, belysande citat. Dock kanske citatblocken
på sina ställen bli alltför massiva. Förf. nöjer sig emellertid inte
med att låta statsministrarna tala utan citerar även andra auktorer
utan att ange varifrån citaten äro hämtade, vilket inte gör något
gott intryck. Mitt i redogörelsen för bondetåget kommer en citerad
mening av följande lydelse: »At detta företag, om vilket man ingenting annat visste på förhand, än att det var en demonstration mot
landets ansvariga styrelse, fungerade ämbetsverk och officerskårer
som organisatörer, statens järnvägar ställdes till förfogande, som om
det gällt att transportera hären mot ett fientligt överfall, och statens
byggnader upplätos till logement åt demonstranterna» (s. 190). Detta
tar förf. i sin mun utan att på något sätt antyda varifrån citatet
stammar. Det finns flera andra liknande ställen, där man skulle
önska att källan vore angiven.
Bäst i samlingen äro de två första uppsatserna om De Geer och
Posse, särskilt den sistnämnda, samt de om Trygger och Ekman.
Bottenpunkten utgör de få raderna om Lundeberg samt den tämligen
intetsägande uppsatsen om Pehrsson-Bramstorp. De mest ingående
framställningarna ägnas Staaff och Branting, medan Hammarskjöld,
Swartz och Eden behandlas alltför ytligt.
Boken är populär och elementärt hållen. Den är förmodligen avsedd att bl. a. komma till användning inom folkbildningen. Det är
därför att beklaga att den i vissa avseenden präglas av så tydlig
ensidighet och inobjektivitet. Uppslaget att i populär form och i ett
sammanhang ställa fram hela raden av svenska statsministrar alltifrån 1876, då statsministerämbetet infördes, är utmärkt, men det
borde utförts på ett bättre sätt och gjorts mer av det. Resultatet
har nu blivit en bok utan större förtjänster men med åtskilliga låt
vara måttliga brister.
700
POLITIKER
Av fil. lic. OLLE NLl!IAV, Uppsala
DEN politiska biografien utgör i vårt land otvivelaktigt ett relativt
försummat ämnesområde. Förhållandevis få av våra stora statsmän
eller intressanta politiker nedom tronen ha funnit sin biograf eller
porträttecknare. Inte minst gäller detta beträffande den nyaste tidens,
de senaste 80 a100 årens, politiker, männen bakom det verk, som heter
det moderna representationsskickets, folkrörelsernas, demokratiens,
parlamentarismens och det fullt utvecklade partiväsendets genombrott i vårt land. De ledande politiska personligheterna från denna
tid – från 1865 och fram till våra dagar – framstå ingalunda så
levande för dagens svenskar som önskligt vore. De inta inte det rum
i folkmedvetandet, som borde tillkomma dem.
I jämförelse med författare och konstnärer ha politikerna blivit
ogint behandlade av sin biografiskrivande och personskildrande eftervärld och samtid. Ja, just samtid! Om storheterna inom litteraturens
och konstens värld skrivas essayer och böcker redan under deras
livstid, ja ofta långt före det de hunnit utföra den väsentliga delen
av sin gärning. En stor del av våra nu verksamma konstnärer och
åtskilliga av våra författare ha för den intresserade allmänheten
presenterats i en rad ofta utmärkta monografier och essayböcker.
Varför skola politikerna förmenas att på samma sätt få sina insatser
presenterade på ett anständigt sätn Politiken är likaväl som konst
och litteratur en gren av kulturen, varför dess utövare borde kunna
få göra anspråk på att åtminstone någon gång få se sin bild befriad
från all den förljugenhetens och vanställandets bjäfs och bråte, som
partivännernas panegyrik och motståndarnas polemik var på sitt sätt
utgör, ofta nog hotande att alldeles undanskymma profilens Yerkliga drag.
Vad man skulle vilja sätta upp på önskelistan är sålunda biografier
över ledande politiker, vilkas verksamhet är avslutad och som någorlunda låta sig inställas i ett historiskt sammanhang, samt vidare med
lättare hand upplagda porträtt av dem, som ännu stå mitt uppe i
sin aktuella gärning. statsmannamonografier och politikerporträtt
alltså – publik för sådana skulle säkerligen inte saknas, och värdiga
föremål för dylika arbeten är det heller ingen brist på. Tvärtom är
det ett mycket rikt fält som här erbjuder sig. Av de 24 statsministrarna har sålunda endast en (Hjalmar Branting) blivit föremål för
någon mera uttömmande biografi. Om några av de övriga (särskilt
Boström, Staaff och Per Albin Hansson) föreligga en del smärre
696
Om svenska politiker
eller eljest mindre värdefulla arbeten. Här finns alltså stora luckor
att fylla. Louis De Geer och Arvid Posse borde väl stå i tur att
komma i fråga bland de första. Om dem finns veterligen också tillräckligt material tillgängligt. I andra fall gå däremot dessa luckor
för närvarande inte att fylla. Att exempelvis skriva Lindmans biografi, vilket i och för sig skulle vara en angelägen och lockande
uppgift, vill näppeligen någon åta sig, så länge Lindmans efterlämnade papper förbli oåtkomliga för forskningen. Men även utanför
kretsen av statsministrar möta en mängd gestalter, som äro väl värda
en biografi eller större essay. Vilka utmärkta ämnen för sådana
framställningar erbjuder inte hela den långa raden av karaktärsfulla
och sluga lantmannapolitiker. Sådana som Carl Ifvarsson (som visserligen något behandlats av ett par författare, men vars insats är
så pass märklig att han är värd en utförlig biografi), Emil Key,
Ola Andersson i Burlöv (en märkesman även inom svenskt folkhögskoleväsende), Sven Nilsson i Everöd, Liss Olof Larsson i Västanor,
A. P. Danielsson i Dyestad, Olof Jonsson i Hov, Pehr Pehrsson i
Törneryd, Oskar Ericksson i· Bjersby, Ivar Månsson i Trää, Karl
Persson i Stallerhult, liksom de något mindre betydande men pittoreska »generalen» Sven Nilsson i österlöv, »stormklockan» C. A. Larsson i Maspellösa och »kyrkängeln» Nils Petersson i Runtorp. Eller
de imponerande andrakammartalmännen Anton Niklas Sundberg,
Olof Wijk, Carl Herslow och Axel Swartling, den kraftfulle P. A.
Bergström, de moderata ledarna i första kammaren Pehr von Ehrenheim och Gustaf Sparre (om Hugo Tamm finns som bekant en biografi, till sin karaktär närmast en materialsamling) och den maktägande förstakammarhögerns män Patrik Reutersvärd, Oscar Alin,
Fredrik Wachtmeister, G. F. Östberg, Lars Åkerhielm och Hugo
Hamilton. (Om Gottfrid Billing finns en biografi av H. B. Hammar
(1926), som dock behandlar den politiska sidan av Billings verksamhet tämligen flyktigt.) Bland liberalerna kan man nämna Sixten
von Friesen, den vältalige O. V. Vahlin, Fridtjuv Berg, David Bergström, Daniel Persson i Tällberg, Alfred Petersson i Påboda, Carl
Carlsson Bonde och Herman Kvarnzelius jämte publicisterna Otto
von Zweigbergk och Mauritz Hellberg. S. A. Hedin och den något
mindre profeten Raoul Hamilton äro redan biograferade. Inom lantmannahögern påkalla särskilt Hans Andersson i Skivarp och E. O.
Magnusson i Tumhult uppmärksamhet och inom stadshögern från
senare tid Harald Hjärne, Rudolf Kjellen, Sam Clason, Carl Hederstierna, Karl Hildebrand och Axel Vennersten. Av socialdemokraterna ha förutom Branting och Hansson även Thorsson och Sävström
beståtts biografier. Värner Ryden, Herman Lindqvist, Fabian Månsson och Arthur Engberg äro namn som borde komma i fråga för
nya sådana. Bondeförbundets Johansson i Kälkebo och Olsson i
Kullenbergstorp böra också nämnas i detta sammanhang.
Även den kortfattade porträttskissen har emellertid sitt värde. Sär~
skilt användbar är den, när det gäller de omstridda »männen för
dagen». Denna konstart – om man får kalla den så – har fortfarande
några företrädare hos oss. Den mest förfarne är utan tvekan den
697
Olle Nyman
nu snart 75-årige liberale publicisten Valfrid Spångberg, vars böcker
»Stora män och mindre», »Duktigt folk», »Från Arvid Posse till Per
Albin Hanssom och »Banbrytare, hövdingar, tyranner» höra till det
bästa i genren. Åven E. H. Thörnberg har i någon mån producerat
sig på detta område, och socialdemokraten Mauritz Västberg har
utgivit en samling »partiska porträtt» »Politiker och partigängare>>,
som dock är tämligen blek. Erik Wästberg har i sina båda böcker
>>Svenska herrar» och »Tjugofyra herrar» bland andra också avporträtterat åtskilliga politiker. Det är här fråga om förnämlig
Kleinkunst, även om innehållet ofta är en smula ytligt och tunt.
Slutligen har Rickard Lindström på senare tid framträtt som flitig
porträttecknare. Kanske vi så småningom få en samling även av
hans hand. Han arbetar liksom Döderhultarn i det grova maneret.
Ibland kan han vara myc.ket rolig att läsa, och han har alltid en
förståelsefull inställning till sina objekt, men ibland slår hans »porträttkonst» över i det våldsamt burleska och blir rena klumphuggeriet, som med alla sina feta ord och vårdslösa klyschor inte ger så
särskilt mycket.
Något som man faktiskt numera saknar på det »personpolitiska»
området är de trevliga och vanligen mycket välinformerade porträttsamlingar av typen Svensk riksdagskalender eller Andra kammarens
män … – … (exempelvis 1900-02 af Spectator), som voro så vanliga
vid tiden för sekelskiftet och decennierna närmast före. Den sistnämnda sortens publikationer voro visserligen både partiska och polemiska, men det hindrar inte att de äro inte bara nöjsamma utan
ofta i hög grad sakligt givande ur biografisk synpunkt. Men sådan
litteratur anses förmodligen vara alltför systematisk och omständlig
för vår ryckiga och jäktade tid och dessutom utan existensberättigande, sedan det proportionella valsystemet minskat persomnomentets betydelse vid valen.
Konklusionerna av ovanstående påpekanden äro alltså att det finns
ämnesuppgifter i mängd och även publikintresse för såväl vetenskapliga politikerbiografier och samlingar av kortare personskildringar som mindre allvarligt syftande porträtt av de i nuet verksamma »männen för dagen». Personintresset inom politiken är av
mycket att döma för närvarande ganska stort, och det skadar inte,
om det förses med ytterligare material.
” ”..
När förhållandena äro sådana, är det naturligt att man hälsar det
i höst utkomna arbetet Från De Geer till Per Albin. De svenska statsministrarna av Sven Swensson (K. F:s förlag, 364 s.) med tillfredsställelse på grund av ämnesvalet och med förväntningar vad innehållet angår. Emellertid kan det inte hjälpas att man blir besviken
efter att ha läst boken. Innehållet håller inte vad titeln lovar. Man
väntar att finna en samling studier om de svenska statsministrarna,
men därav blir inte mycket. Underrubriken borde rätteligen lyda:
698
Om svenska politiker
de svenska statsministerperioderna, ty det är egentligen varken statsministrarna eller ministärerna som sådana som skildras. Vad man
får är närmast en på de olika statsministerperioderna uppdelad redogörelse för de viktigaste parlamentariska händelserna och den politiska diskussionen, visserligen med uppmärksamheten koncentrerad
till statsministrarnas egna insatser och inlägg. Några egentliga
karakteristiker av regeringscheferna ges knappast på någon enda
punkt. De biografiska uppgifterna äro ojämt fördelade. I några fall
meddelas åtskilliga, i andra fall förekomma sådana i ytterst ringa
omfattning. De knapphändiga biografiska uppgifter som meddelas
äro dessutom ibland oriktiga i detaljerna (exempel: Lindman blev
inte konteramiral i aktiv tjänst och tog inte säte och stämma i riksdagen förrän 1905, s. 170). Framställningen är så upplagd att det
finns ett kapitel för varje ministär. Branting t. ex. behandlas därför
i tre kapitel. Kapitlens längd tycks någorlunda stå i proportion till
ministärernas längd, vilket lett till det avvita förhållandet att
Christian Lundeherg, som var en verkligt betydande politiker, behandlas på två och en halv sida, medan von Otter får åtta sidor på
sin lott.
Till bokens förtjänster hör att förf. noga följt med den moderna
forskningen och söker tillgodogöra sig dess resultat. I de partier
där sådant stöd inte finns, blir också framställningen mera ensidig
och osäker. Förf. har genomgående sökt anlägga ett socialpolitiskt
och sociologiskt perspektiv, vilket i och för sig är förtjänstfullt, men
det har på sina ställen bidragit att snedvrida proportionerna och
undanskymma andra synpunkter, som i förevarande fall varit mer
centrala. Något gäller detta om tullfrågan men framför allt om
unionsfrågan. Här tappas rikssynpunkterna fullkomligt bort. Om
den Lundehergska samlingsministären 1905 heter det: »Men vilka storverk uträttade då denna regering~ Den gick till förhandlingsbordet,
heledsagad av trupprörelser och flottdemonstrationer. Medelst detta
hot ville den tvinga norrmännen att framför allt rasera Kongsvingers
fästning. Men den lyckades ändock icke driva kravet igenom. Den
vek tillbaka. Då frågan gällde, om man skulle låta det gå till krig
för denna saks skull, återvände besinningen, och man lät sig nöja
med en försäkran att fästningen icke skulle ytterligare utbyggas»
(s. 150). År det verkligen allt som bör sägas om denna ministärs
insatser för att reda ut en tilltrasslad och ömtålig situation på ett
värdigt sätt~ Mot förringandet av Lundebergs insats svarar ett försök till Ehrenrettung av Ramstedt, som tar sig något missriktade
uttryck. Över huvud taget annonserar förf. mycket tydligt sina sympatier och antipatier. Hans sympatier ligger hos frihandlarna mot
protektionisterna, han är för Hedin mot Boström, för Ramstedt mot
Lundeberg, för Staaff mot Lindman. Förf:s objektivitet har sina
brister. På s. 195 omnämnes sammanslagningen av lantmannapartiet
och nationella framstegspartiet till lantmanna- och borgarpartiet.
Därefter heter det: »Men landsbygdens folk följde icke dessa bonderiksdagsmän. I stället togo de exempel av Alfred Petersson i Påboda,
som från lantmannapartiet och jordbruksministerposten i Lindmans
699
Olle Nyman
ministär övergick till de liberala och blev en framstående liberal
partiman.» Det torde vara ett något överdrivet påstående. Lantmanna- ocli borgarpartiet har under hela sin existens till icke ringa
del varit uppburet av bonderöster. Dess bondeinslag blev varaktigare
än det liberala partiets. Inte ens uppkomsten av ett speciellt bondeparti kunde göra slut på det. Dess arvtagare i andra kammaren
består fortfarande till en tredjedel av bönder (godsägare ej medräknade). Förf. lägger vidare ned stor omsorg på advokatyr för
1925 års nedrustningsbeslut, medan medlemmarna av den Lindmanska
ministären 1928—–30 å andra sidan jämställas med Fritz Thyssen och
dennes »naivitet och inskränkthet i politiskt avseende»!
Förf. har valt metoden att ej själv karakterisera utan i stället låta
objekten karakterisera sig själv genom egna uttalanden. Boken innehåller många väl valda, belysande citat. Dock kanske citatblocken
på sina ställen bli alltför massiva. Förf. nöjer sig emellertid inte
med att låta statsministrarna tala utan citerar även andra auktorer
utan att ange varifrån citaten äro hämtade, vilket inte gör något
gott intryck. Mitt i redogörelsen för bondetåget kommer en citerad
mening av följande lydelse: »At detta företag, om vilket man ingenting annat visste på förhand, än att det var en demonstration mot
landets ansvariga styrelse, fungerade ämbetsverk och officerskårer
som organisatörer, statens järnvägar ställdes till förfogande, som om
det gällt att transportera hären mot ett fientligt överfall, och statens
byggnader upplätos till logement åt demonstranterna» (s. 190). Detta
tar förf. i sin mun utan att på något sätt antyda varifrån citatet
stammar. Det finns flera andra liknande ställen, där man skulle
önska att källan vore angiven.
Bäst i samlingen äro de två första uppsatserna om De Geer och
Posse, särskilt den sistnämnda, samt de om Trygger och Ekman.
Bottenpunkten utgör de få raderna om Lundeberg samt den tämligen
intetsägande uppsatsen om Pehrsson-Bramstorp. De mest ingående
framställningarna ägnas Staaff och Branting, medan Hammarskjöld,
Swartz och Eden behandlas alltför ytligt.
Boken är populär och elementärt hållen. Den är förmodligen avsedd att bl. a. komma till användning inom folkbildningen. Det är
därför att beklaga att den i vissa avseenden präglas av så tydlig
ensidighet och inobjektivitet. Uppslaget att i populär form och i ett
sammanhang ställa fram hela raden av svenska statsministrar alltifrån 1876, då statsministerämbetet infördes, är utmärkt, men det
borde utförts på ett bättre sätt och gjorts mer av det. Resultatet
har nu blivit en bok utan större förtjänster men med åtskilliga låt
vara måttliga brister.
700