Om tysk integration – med inspiration av Myrdal

Thilo Sarrazin
Deutschland schafft sich ab
Deutsche Verlags-Anstalt 2010

Årets mest osannolika bestseller är en rätt torr och tungläst lunta om integration, demografi och sociologi med inspiration av Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan.

Sällan har någon påverkat den tyska offentliga samtalet så hastigt som Thilo Sarrazin, ekonom, Bundesbankledamot och tidigare socialdemokratisk politiker, har gjort med sin bok Deutschland schafft sich ab (Tyskland avskaffar sig). Till en början var kritiken mot Sarrazin hård. Politiker och opinionsbildare fördömde närmast enhälligt boken, och hans parti ville utesluta honom. Reaktionen från allmänheten var först ljummen, men eliternas attack förde boken till debattens centrum. Första tryckningen sålde slut på någon dag, och förlaget tryckte 250.000 exemplar till. Debatten på internet och i medierna tyder på att Sarrazin har ett folkligt stöd. Sarrazin sägs stå för ”sunt förnuft” och ”något gemene man redan vet”.

Immigrationsfrågan har varit tabubelagd i Tyskland. Skuldkänslorna för det mörka arvet från nazitiden, samspelade med mångkulturalismen och en ovilja att erkänna att ”gästarbetarna” nu är i landet för att stanna. Sammantaget gjorde dettta att boken kom att uppfattas som en frisk fläkt.

Plötsligt genomsyrade invandringsfrågan all debatt; skolfrågan, brottslighet, social utslagning och ekonomins framtid. Kulmen blev förbundskansler Angela Merkels uttalande om att ”mångkulturen misslyckats”.

Sarrazin räknar med att demografiska förändringar och den ökande mångfalden i samhället kommer att ge minskad effektivitet. ”Die Unterschicht” förstärks av att ”obildade skikt föder genomsnittligt fler barn som då har en genomsnittligt lägre intelligens, vilket på rent demografiska grunder gör oss genomsnittligt allt dummare”.

De biologiska orsakerna till fattigdomen uppmärksammas inte, anser Sarrazin, och menar att politiken bara permanentar den arbetslösa underklassen. Fattigdom är medfödd och kan inte lösas med omfördelning. Dålig hälsa och kosthållning beror inte på inkomst, utan på moralisk och intellektuell fattigdom. Underklassen består till stor del av arbetslösa och bidragsberoende invandrare som inte låter sig integreras och som, grovt uttryckt, bidrar till att okultur och otyska värderingar breder ut sig. Givet att intelligensen skulle vara ärftlig till femtio procent, hävdar Sarrazin att ett kulturellt drag kan bli biologiskt inpräntat i en befolkning över många generationer.

Det handlar om en deterministisk uppfattning om att intelligensen styr människans liv. Färdighet och driftighet kan förvärvas, och framgång blandas ofta ihop med intelligens. Debatten degraderas till att ”muslimerna gör oss dummare”.

Dysgeni, tanken att mänsklighetens arvsmassa försämras, har heller inget stöd i vetenskapen. Evolutionen spelar roll över långa tidsperioder, genetiken är en mycket komplex vetenskap och intelligens är ett otydligt koncept. Sarrazin ger inga bevis för att tyska muslimer, både högutbildade iranier och arbetslösa turkar, skulle ha låg IQ och han medger att miljöfaktorer påverkar IQ. Han tar själv upp Flynn-effekten, att medel-IQ i samhället har ökat de senaste åren.

Lösningarna känns förenklade : hårdare invandringsregler och språktester, slöjförbud och skoluniformer, dataspel och media måste stoppas, obligatoriskt medborgarskap för långtidsboende, mer tyskundervisning i skolorna och fler prov, högre bidrag till barnfamiljer. Givet hans argument om ”dåligt befolkningsunderlag”, så kan de heller inte fungera.

Sarrazin berättar själv att det har funnits framgångsrika exempel på integration. Förutom de tyskättlingar som flyttat från f d Sovjetunionen, så har även indier och vietnamesiska båtflyktingar lyckats att etablera sig. Men boken nämner inte att deras snabbare integration har skett genom ett mer aktivt samhällsstöd och eget företagande. De har på så sätt tagit sig över höga trösklar, stelbent arbetsmarknad, besvärligt språk och byråkratisk administration som är ett problem för alla medborgare. Vilket tydligt kan ses i problemen med att integrera de f d DDR-medborgarna i det tyska samhället.

Religionen förenklas, och tolkas från sin mest konservativa sida. Muslimdebatten leder dessutom bort fokus från de frågor om ekonomi, samhällsstruktur och innovation, som borde legat Sarrazin närmare med det inflytande han hade vid Bundesbank. Tysklands vändning i integrationsfrågan kommer att påverka debatten om invandringen i Sverige, och sättas i samma sammanhang som t ex Sverigedemokraterna, lasermannen och självmordsbombaren.

Mångkulturalismen leder fel. Den anser att grupper har behov, fast det är individen som kan vara fattig och arbetslös. Det finns ett behov för individuella lösningar, men grupptillhörighet tillåts komma i vägen.

Tysk politik har präglats av låga förväntningar och fördomar. Trots att mer än en femtedel av befolkningen nu är invandrare eller har invandrade föräldrar, så var det först 1999 som blodsrätten avskaffades. Innan dess var det mycket svårt att få medborgarskap även om man bott i landet i årtionden, medan etniska tyskar från de forna öststaterna kunde få det med lätthet, trots att de sällan talade tyska.

Invandringen av ”gästarbetare” på 50- och 60-talen, sågs som tillfällig och därför stod främst turkarna helt utanför det tyska samhället. Efter lagen har 30 procent av alla turkar fått medborgarskap, och invandrare har blivit mer synliga inom politik och offentlighet.

Sarrazins förhoppning är att landet år 2040 åter är som 50-talets Västtyskland, men Tyskland har knappt mer än hundra år på nacken. Den förespeglade rationaliteten och de vetenskapliga referenserna till trots, är boken skriven för att bekräfta fördomar. Den ger oss alla möjligheten att känna oss som offer.

Lärdomen från boken är att det går inte att tävla med populisterna i populism. Det är alltid lätt att trumfa igenom en gest som ett burkaförbud, men symbolpolitiken gör det svårare att se de bakomliggande orsakerna till de problem som plågar Europa idag.

Waldemar Ingdahl är VD för Eudoxa, en liberal och oberoende tankesmedja inriktad på frågor om hur naturvetenskapen och tekniken förändrar vårt samhälle.