Önskefienden Pussy Riot
Ideologerna runt Putin och Pussy Riot–rörelsens tillskyndare är varandras önskemotståndare. För en vanlig nykter demokrat ter sig situationen obekväm, skriver Fredrik Haage.
I veckan hade föreställningen Pussy Riot – en punkbön premiär på Dramaten i Stockholm. Uppsättningen i sig är förstås lika mycket ett stöd för den feministiska aktionsgruppen som det är en spegel av den.
I botten till synes ett enkelt drama. Godhet mot ondska.
Jag har nu inte sett det. Men jag är skeptisk.
Den ton Pussy Riot slagit an skar i öronen redan 2012 då man genomförde sin genombrottsaktion i Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Då ville gruppen uppmärksamma kopplingen mellan president Vladimir Putin och den rysk-ortodoxa kyrkans ledning. Aktionen fick sägas vara lyckad. Filmen med deras framförande av punken löpte jorden runt och de själva föstes in i en brett mediabevakad rättegång.
Jag tror de hade helt rätt i sak. Själva det faktum att Putin låter kyrkans överhuvuden undgå trakasserier är bara det ett starkt indicium på korruption. Jämför till exempel med de polska prästernas hjältemod under kommunisttiden. Den legitimitet den rysk-ortodoxa kyrkan valt att ge Putinregimen är ett stort svek och dess ledning får förhoppningsvis sin dom av historien eller åtminstone av den Skapare den åberopar.
Men två fel gör inte ett rätt. Pussy Riot kränkte ett heligt rum och därmed kränkte de långt fler än företrädare för rysk auktoritarism.
Frågan är också i vilken mån Pussy Riot avslöjat något som inte redan var känt. Vi minns hur ryska kyrkan bokstavligen försökte radera bilden av sin patriarks 200 000-kronorsglittrande guldklocka. Hur många förvånades ens då?
Detta inte sagt för att förringa spelinsatserna. Till skillnad från svenska ikonoklaster låtsas Pussy Riots kvinnor inte bara att riskera något, utan de har tvärtom mycket att förlora och är i det avseendet värda all respekt. Men den slags motståndskultur de ingår i är för den sakens skull inte särskilt sympatisk. Bara namnet Pussy Riot hämtas rakt ur det politiskt sammanhållna mönstret av sexprovokation, utlevelse och normfientlighet. En klassisk mix som i västvärlden använts som bräckjärn mot borgerliga värderingar i decennier och i vilken nu rysk demokrati och yttrandefrihet hålls som moralisk gisslan.
Sanningen är ju att ideologerna runt Putin och Pussy Riot–rörelsens tillskyndare är varandras önskefiender. Kulturradikal vänster drar i berusad rättfärdighet åt ena hållet och Putins mörka strålglans vinner attraktion hos europeisk ytterhöger, inte minst inom Sverigedemokraterna.
För en vanlig nykter demokrat ter sig situationen obekväm. Å ena sidan en skränig på gränsen till samhällshatisk antitraditionalism. Å andra sidan en till värdekonservatism maskerad brutalism. På Dramatens scen ges en bild av en kniptång som plågar inte bara Sverige utan trycker hårdare runt livet på hela Europa.
Fredrik Haage ledamot av Svensk Tidskrifts redaktion.