Örjan Hultåker: Eli F. Heckscher och inflationen

Augusti månad inleddes med att Svensk Tidskrift arrangerade ett seminarium med titeln Heckscher Garden Party. Helt i linje med seminariets titel handlade den första sessionen om Eli F. Heckschers klassiska bok från 1921 ”Gammal och ny ekonomisk liberalism”.

Efter sin omvändelse till ekonomisk liberalism förklarar Heckscher vad staten måste göra för att marknadsekonomin skall fungera. Bland annat måste det finnas en rättsordning som skapar fundamentet för en möjlig marknadsekonomi. Staten och samhället måste också motverka monopol som sätter konkurrensen ur spel.

Mindre uppmärksamhet har i vår tid ägnats åt Heckschers starka betoning av att en modern ekonomisk liberalism kräver stabilt penningvärde. Det sker mot bakgrund av att det under början av 1900-talet var det stora förändringar i penningvärdet.

Heckscher är mycket tydlig när han (sidorna 14-15 i nyutgåvan) skriver att:

”Som man förstår, gäller det penningvärdets stabilitet, varförutan all tanke på ett rättvist eller ekonomiskt drägligt ordnat samhälle ej är långt ifrån en omöjlighet. Att tala om fritt byte eller om den fria konkurrensens förmåga att tillgodose det allmänna intresset, när staten låter dem som utfäster sig att betala 100 kr., slippa undan med 29 eller 33, är endast det blodigaste hån. Men man kan aldrig upphöra att förundra sig över den likgiltighet varmed dylikt betraktas.”

I boken exemplifierar Heckscher med hur inflationen drabbar långivare, bland annat de som lånar till staten. Han argumenterar för att man vid utlåning skall försöka driva igenom en klausul om automatisk uppräkning så att dubbelt så många kronor betalas när prisnivån genom inflation har fördubblats. Om vi får deflation, vilket inte har hänt i Sverige i modern tid, skall klausulen göra att låntagaren skall betala tillbaka färre kronor eftersom varje krona blir mer värd.

Det är, enligt Heckscher en fråga om stöld när staten vid statlig upplåning inte betalar tillbaka lånets rätta värde på grund av inflationen. Han skriver (sidan 15) att ”… staten (har) funnit för gott att förvandla sina lån till lotterier, d.v.s. att ockra på spellust och vinst utan arbete eller uppoffring.”

Heckschers analys handlar om statlig upplåning och han analyserar inte hur penningvärdets förändringar påverkar det som i dag är medborgarnas största ekonomiska relation till staten.

År 1916, under första världskriget, var skatternas andel av BNP låga 7,5 procent, den så kallade skattekvoten. Under de senaste decennierna har skattekvoten legat klart över 40 procent av BNP vilket innebär att medborgarna betalar in till staten nästan hälften av allt som produceras i Sverige.

Med beaktande av den låga skattekvoten under början av 1900-talet är det naturligt att Eli Heckscher exemplifierade betydelsen av ett stabilt penningvärde med låneexempel och inte med skatteexempel.

Men även skattesystemet måste utformas så att det tar hänsyn till penningvärdets utveckling, och det gäller i synnerhet skatter på vinst vid försäljning av fast egendom, reavinstbeskattningen. Familjers investeringar i sin bostad är deras mest långsiktiga ekonomiska handling. Och för att travestera Heckscher, den förvandlas till ett lotteri när staten ockrar.

Den som köper en bostad och bor där ett antal år med avsikt att senare flytta till en annan ort för ett nytt arbete vet inte hur stor del av bostadens värde som staten kommer att kalla vinst och beskatta. Det beror på penningvärdets förändringar som husägaren inte kan påverka. Det kan däremot staten som vid hög inflation därför gör ”en spelvinst”.

Utifrån Heckschers tankegångar är det därför nödvändigt att skattesystemet tar hänsyn till penningvärdets förändring och inte beskattar, tar ut reavinstskatt, när bostadens verkliga värde inte har förändrats.

För att bostadsmarknaden skall fungera krävs att bostadssäljaren skall kunna köpa en likadan ny bostad för det säljaren har fått betalt. Eftersom penningvärdet är långt ifrån stabilt måste staten försöka korrigera för detta genom att åtminstone kompensera för penningvärdets fall.

När vinsten på en bostadsförsäljning räknas ut av staten måste inköpspriset räknas upp med inflationen.

Den som i januari 1970 köpte en bostad för 100 tusen kronor och sålde den för en miljon kronor i januari 2024 har enligt staten gjort en vinst om 900 tusen kronor och skall således betala reavinstskatt. I verkligheten har familjen inte gjort någon vinst alls eftersom hela skillnaden mellan köp och försäljning är en effekt av penningvärdets fall.

Egentligen har den familj som behöver flytta gjort en förlust eftersom 100 tusen kronor år 1970 år 2024 motsvarar 1.032.534 kronor. I verkligheten har familjen gjort en förlust om drygt 32 tusen kronor.

Det är klart att utan kompensation för instabilt penningvärde så fungerar inte bostadsmarknaden vilket Sverige är ett exempel på. Och detta skapar problem även på arbetsmarknaden då det minskar flyttbenägenheten.

De enda som tjänar på avsaknaden av ett stabilt penningvärde, dvs. inflationen, är de politiska krafter som vill expandera statens omfattning på ett fördolt sätt när skatteintäkterna ökar utan politiska beslut.

Nu pågår regeringens budgetarbete och den har då möjlighet att göra något åt inflationsskatten på så kallade reavinster, det är inte bara rättvist utan även funktionellt för marknadsekonomin och därmed för samhället.

Örjan Hultåker är docent