Örjan Hultåker: Förhandlande naivitet

Just nu sörjer alla demokratiska stater och dess medborgare med Ukraina, men mitt i sorgen finns det också behov av självrannsakan. En historisk tillbakablick ser mycken naivitet och kortsynthet. De västliga demokratierna har förhandlat med skurkaktiga politiker som Hitler, Stalin och Putin med en utgångspunkt i att även de skurkaktiga avser att hålla ingångna avtal. Men all erfarenhet visar på att de gör motsatsen.

Redan förspelet till andra världskriget visar att avtal med skurkaktiga politiker helt saknar värde. Avtalen är slöseri på papper och bläck. Och än värre, förhandlingsprocessen är inte bara slöseri med tid, själva förhandlingsprocesserna gynnar systematiskt de skurkaktiga politikerna genom att ge dem tid att ostört förbereda nya oetiska handlingar, som Putins våldförande på Ukrainas medborgare såväl före som efter invasionen.

Redan Münchenöverenskommelsen 1938 visade att politiska ledare utan moral skriver på avtal samtidigt som de redan vid undertecknandet avser att bryta avtalen.

Den grundläggande regeln att ”pacta sunt servanda”, att avtal skall hållas, är en nödvändig utgångspunkt för alla hederliga förhandlingar. Utan den regeln är det meningslöst och naivt att förhandla för västliga demokratier. Sådana förhandlingar skadar enbart den egna saken och gynnar ohederliga skurkaktiga motparter som Hitler, Stalin och Putin.

Efter Münchenöverenskommelsen med Hitler utropade den brittiske premiärminister Neville Chamberlain att han hade uppnått ”Fred i vår tid” men fick skörda ett andra världskrig och själv lämna den politiska scenen.

Även i förhandlingar med Ryssland om hoten mot Ukraina har skjortan lurats av de västliga politiker som förhandlat med Putins Ryssland. Problemet är att den demokratiska sidan har en strategi som innebär att de avluras fler och fler skjortor och att de har som strategi att hela tiden skaffa nya som förloras i stället för att bryta strategi.

I samband med Sovjetunionens upplösning avstod Ukraina från att behålla landets kärnvapen för att i stället skriva på ett avtal om att vara en kärnvapenfri stat. Då lovade USA, Ryssland och Storbritannien Ukraina att avstå från hot eller användning av våld mot Ukrainas territoriella integritet och politiska oberoende.

Ryssland har genomgående brutit mot det avtalet. Putin kunde ostört hota Ukraina och deras ledare och slutligen invadera Krim av många kallat ”annektering” för att det låter mer oskyldigt, så kallat nyspråk.

Putin lät upprätta marionettledda regimer i utbrytarområden i östra Ukraina, områden som han nu erkänt som självständiga stater.

Efter de avtalsbrotten fortsatte ledande västliga politiker att förhandla med Putin i den naiva förhoppningen om att han inte skulle fortsätta sin expansion. Resultatet blev det så kallade Minskavtalet, där parterna bland annat utlovade ett omedelbart ömsesidigt eldupphör samt att ta bort olagliga väpnade grupper, krigsmaterial, krigare och legosoldater från Ukrainas territorium.

Eftersom auktoritära ledare fortsätter att handla skurkaktigt så levde Putin aldrig upp till avtalet och hans hot och fientliga handlingar eskalerade fram till uppladdningen med trupper runt Ukrainas gränser och slutligen invasionen av Ukraina.

Under tiden som Putin förde fram trupper mot Ukrainas gräns och gjorde trupperna anfallsberedda fortsatte det demokratiska väst att förhandla med Putin som om de trodde att han avsåg att hålla avtal.

Den västliga förhandlingsnaiviteten gav Putin alla fördelar såväl militärt som ekonomiskt. Han fick tid att förbereda Ryssland på kommande sanktioner i avsikt att kunna kringgå dem.

Putin slapp hårda ekonomiska sanktioner när han hotade och förberedde sin invasion, under en fas när han i stället borde ha mötts av repressalier. Naiviteten var total även i ett läge när USA kunde beskriva nära nog i detalj hur och när invasionen skulle komma.

Sveriges försvarspolitik har också präglats av total naivitet när de politiska partierna och regeringar av varierande politisk färg bortsåg från Rysslands militära styrka, avsaknaden av garantier från Nato och Putins auktoritära ledarskap.

Det räcker att hänvisa till den politiska refrängen att ”Försvaret är ett särintresse”, vilket har legitimerat att Sverige än i dag har ett otillräckligt försvar.

Länge har vi hört refrängen att ”Sveriges neutralitetspolitik har tjänat landet väl”. Sveriges politiker har hoppats på att Nato skall skydda oss från angrepp från Ryssland utan att vi behöver vara med i försvarsalliansen. Sverige har naivt agerat som om Nato ställer upp även för dem som inte vill skriva under på ömsesidiga garantier.

Rysslands anfall har tydligt visat att icke medlemsländer inte är garanterade att få militärt stöd från Nato. Naiviteten är avslöjad.

Sveriges solidaritet med Ukraina uttrycks välformulerat i vackra ord och ekonomiskt bistånd. Men när den aggressive Putin redan har invaderat Ukraina vill Sveriges regering inte exportera defensiva, läs: defensiva, vapen till Ukrainas hjälp. Men de tröstas med att regeringen skall utreda vapenexporten.

Det är en ringa tröst för ett land som hotats, angripits och ockuperats att en utredning kanske skall föreslå att Ukraina kan få vapen när det redan är för sent.

Rent etiskt: är det omoraliskt att hjälpa ett demokratiskt land som Ukraina med vapen när de det utövas skurkatigt våld mot dem av den auktoritäre Putin. Då är frågan om någon är berättigad att få köpa vapen från Sverige, den proklamerade humanitära stormakten.

Naiviteten syntes på regeringens presskonferens i onsdags när en ansöka om medlemskap i Nato avfärdades av regeringen med att det skulle vara mycket olämpligt i nuvarande politiskt känsliga situation.

Regeringens ståndpunkt formuleras mot bakgrund av Putins önskan om att Sverige skall ingå i en buffertzon runt Ryssland och att Sverige ligger i den ryska intressesfären där villkoren dikteras av Putin och hans vänner.

Den senaste veckan kan sammanfattas med orden naivitet och underdånig undfallenhet.

Örjan Hultåker är docent i sociologi