Örjan Hultåker: Några reflektioner efter påskupploppen

Påskhelgens krig i Sveriges städer leder till ett antal reflektioner, ungefär som After the Revolution in France.

Det fanns redan från början en bias i nyhetsförmedlingen. Sveriges radio med flera valde redan från början att karaktärisera den koranbrännande Rasmus Paludans och hans politiska parti, Stram kurs, som högerextremism. De kan säkert med rätta kallas för extremister.

Problemet var att det inte gjordes några försök att beskriva och karaktärisera någon ideologisk hemvist på dem som startade upploppen och angrep polisen. Stenkastarna, våldsverkarna beskrevs som arga unga män alternativt som kriminella ofta som både och. Deras syfte med upploppen beskrevs som polishat och en vilja att skada polisen. Ingen redovisade att det bland stenkastarna fanns mammor med små barn.

Som framgått av intervjuer med kommunikationschefen vid myndigheten för psykologiskt försvar, Mikael Östlund, hetsades upprorsmakarna av bland annat al-Quaida. Det är samma extremistiska aktörer som år 2021 låg bakom kampanjen på Internet om att den svenska socialtjänsten kidnappade muslimska barn.

För att förstå upploppen i samband med Rasmus Paludans demonstration och utlovade koranbränning måste en sann bild förmedlas av att det inte var arga unga män utan att det var en extremistisk kampanj med islamistiska förtecken riktade inte bara mot polisen utan mot det svenska samhället.

Det var alltså inte några arga unga män som spontant ”råkade” vara på vitt spridda platser i Sverige när Rasmus Paludan framträdde och som av en slump ville skada polisen just då och inte vid något annat tillfälle som Barnens dag eller högmässa i Storkyrkan.

Upploppen var provocerade inte bara av högerextremisten Rasmus Paludan utan även av extremistiska islamister. De senare avgår med en delseger. För det första inskränks demonstrationsrätten när Paludan nekas demonstrationstillstånd på grund av ordningsstörningar iscensatta av islamisterna. För det andra har vi fått en diskussion om inte bara demonstrationsrätten utan även om yttrandefriheten.

Röster höjs för att Rasmus Palludans åsikter inte skall få yttras, att man inte skall få angripa koranen och muslimsk tro. Inställningen tycks vara att yttrandefriheten är viktig men att den kan inskränkas om någon känner sig sårad av vad som sägs.

Men då återstår per definition inte någon yttrandefrihet utan till slut bara rätten att få uttala sådant som godkänns av myndigheterna, dvs. en yttrandefrihet som i Putins Ryssland. Du kan då också tillåtas att demonstrera för det statliga etablissemanget, för de politiker som har makten och för deras åsikter. Det blir som friheten i George Orwells Animal Farm.

Sverige hamnar också på en farlig autostrada på vägen mot moraliskt förfall om polisen tvingas stoppa demonstrationer på grund av ordningsstörning från motdemonstranter. Så har det nu blivit efter påskupploppen.

Om det räcker med våldsamma motdemonstrationer för att stoppa demonstrationer och andra evenemang kommer det att locka olika extremistgrupper att arrangera upplopp till förmån för sin sak. Det kan utnyttjas inte bara av islamister utan även andra extrema grupper, till exempel socialistiska vänstergrupper som AFA, Antifascistisk aktion, som ägnar sig åt våldsam aktivism med upplopp, stenkastning och vandalism.

Våld, upplopp och hot om upplopp riktas inte bara mot högerextrema organisationer. Borde polisen ha makt att förbjuda EU-toppmöten?

År 2001 inträffade de så kallade Göteborgskravallerna i samband med ett EU-toppmöte i Göteborg där bland annat USA:s dåvarande president George W. Bush deltog. Huvuddelen av demonstranterna mot mötet var fredliga och hade demokratiska avsikter, men bland dem fanns även huliganer och upploppsmakare.

Skulle polisen ha förbjudit toppmötet eller hänvisat dem att mötas på en avlägsen plats dit demonstranter inte kunde ta sig?

Det kanske finns grupper som ogillar förstamajdemonstrationer? Skall de behöva tillgripa upplopp och våld, eller skall de kunna förhindra demonstrationerna även genom att hota med våld. Eller skall det till och med räcka med att de känner sig kränkta av något extremt vänsterpartis åsikter.

Det finns de som ogillar HBTQ. Skall de kunna hota med våld när en organisation vill demonstrera för HBTQ-personers rättigheter?

Skall polisen i framtiden prioritera och välja mellan demonstrationer och evenemang genom att bedöma somliga som viktigare än andra. Skall de viktiga tillåtas även vid risk för upplopp, men de oviktiga förbjudas. Och vem skall bestämma vad som är viktigt?

Många har som mål att Sverige skall vara ett mångkulturellt samhälle vilket är en omöjlighet. Ett samhälle måste hållas samman av en gemensam kultur, av att de finns vissa värden som delas av en majoritet. Dit hör i det svenska majoritetssamhället och andra västerländska länder bland annat att landet styrs enligt lagar, en rättsordning, demokratiska rättigheter.

Utan en gemensam kultur finns inte något samhälle, men den gemensamma kulturen och dess kärna behöver inte vara fråga om klädedräkt, maträtter eller ens religionsutövande sådant kan rymmas inom en och samma kultur.

Till den traditionella kulturen i västvärlden hör också arvet från renässansen och upplysningen. Det ingår också, enligt min och många andras uppfattning, en rätt att kritisera religioner. Vi har i Sverige inget förbud mot att häda. Man får kritisera kristendomen, man får säga att Jesus är en bluffmakare och man får bränna Bibeln och på andra sätt förorena den.

Jag kan som kristen tycka att vissa påhopp på min religion är osmakliga, felaktiga och att de görs i syften att motverka det jag tror på. Men jag vill inte förbjuda andra att utföra sådana handlingar. Jag kan känna sorg över deras agerande, men det behöver inte påverka inte min tro på Gud eller hans kyrka.

Även sådan yttrandefrihet och sådana demonstrationer som riktas mot vad jag anser vara rätt och heligt måste tolereras och det gäller både när det riktas mot kristendom och mot muslimsk tro. Den yttrandefriheten är en del av den svenska kulturen och ingår i grunden för det som är och bör vara det svenska samhället.

Frågan efter påskupploppen är hur vi motverkar den typen navhändelser. Det bör inte ske genom att inskränka yttrandefriheten när den hotas av våldsamma motdemonstrationer. I stället krävs ett långsiktigt arbete med att försvara vår svenska kultur med bland annat yttrandefrihet.

För att motverka påverkanskampanjer från olika extrema grupper som al-Quaida måste vi upplysa om att Sverige har en gemensam kultur som stöds av vår lagstiftning och andra institutioner. Det är en uppgift inte bara för den ordinarie ungdomsskolan utan även för SFI (svenska för invandrare) och andra program för introduktion för nyanlända.

Den som inte kan acceptera den svenska och västerländska kulturen med dess grundläggande värderingar bör fundera på om det finns något land som har en för dem mer attraktiv kultur.

Örjan Hultåker är docent i sociologi